April 2012

s-revet
Sälarevet

citatPå stenrevene er livet i en stadigt pulserende, kravlende, krybende, pumpende, viftende og svømmende bevægelse.”

(
Ur ”Stenrev - havbundens oaser” av Karsten Dahl, Steffen Lundsteen och Stig Asger Helmig)

Sälarevet är en ansamling stenbumlingar mitt emellan Björkäng och Galtabäck, och därmed mitt i reservatet. Säkerligen utgör de spår av en gammal åfåra, där istidens smältvatten forsat ut med kraft nog att flytta sten.
Sälarevet är centralt även i biologisk bemärkelse. Sandbottnar är undervattensöknar, stenreven oaser. Stenarnas hårda ytor ger fäste åt alger och tång, som i sin tur skapar en frodig miljö för allsköns varelser.
Det är uppenbart att Sälarevet fortsätter på djupare vatten en bit ut i Kattegatt. Tidvis ligger stora skaror änder omedelbart nordväst om revet och dyker efter livsmedel. Där verkar finnas gott om blåmusslor, plus småkryp av den sort som kniporna nyper till sig.
Ovan vattnet skänker revet en skyddad mötesplats för fåglarna. Där sitter nästan alltid små gäng av gräsänder, trutar och kråkor. Helt följdriktigt utgör de högre stenarna säten för näringskedjornas toppaktörer: skarvarna och havsörnarna.
Stenrev är lite av en specialitet för Kattegatt. Under vattnet finns ett gåtfullt landskap, format av isen, med djupa floddalar och märkliga stensamlingar av betydligt större dignitet än Sälarevet.
Danska marinbiologer har länge ägnar stort nyfikenhet åt stenreven, ända sen pionjären Lauritz Kolderup Rosenvinge på 1890-talet redde ut Danmarks algflora. På senare år har de utforskat flera områden mitt ute i Kattegatt, rakt väster om Utteros, där stenrev på 20 meters djup härbärgerar en enorm biologisk mångfald.
Marinbiologerna anser att den mångfalden förr i tiden också fanns längs kusterna, innan övergödningen satte in. Idag fungerar undervattensreven ute till havs som refuger, där det marina livet kan gömma sig undan den kemiska stressen från civilisationen.
Just denna vår är jag lite orolig för Sälarevet. Där är inga ejdrar. Där brukar så här års ligga ett hundratal och dyka, dagarna i ända. Nu är där tomt.
Det kan vara ett utslag av ejdrarna katastrofala tillbakagång. Man kan också tänka sig att de senaste vintrarnas ismassor gått hårt åt musselbankarna. Men detta är bara spekulationer. Jag vet inte vad som hänt.


2
APRIL Våren har tagit en ångervecka. Sex-sju grader kallt om natten, i dag rentav lite snöflingor i luften.

3 APRIL Lisereds udde: över 110 sälar uppe i solskenet, en i sanning glädjande siffra. Också rödbenor.

Två unga gossar åker minimoped i reservatet. Bortsett från alla andra aspekter kan det inte vara nyttigt för mopederna - torr sand yr om hjulen. Mycket riktigt får den ene motorkrångel och tvingas vandra tillbaks till badstranden med maskinen. Jag tror att det är detta som kallas knattecross.
Kl 16:45: Stort larm från lagunen, hundra måsar har gått i luften. Det är en pilgrimsfalk som försöker komma åt en kricka på vattnet. Den gör sju-åtta attacker i högsta fart innan den ger upp. En uppvisning så elegant att jag kommer på mig själv med att beklaga att krickan överlevde.


grönt
Det är nåt på gång

5 APRIL Skärtorsdag. Sju grader kallt på natten, en tunn skiva is på lagunen. Fåglarna har skruvat ner entusiasmen. De stora flockarna med spovar och strandskator har dragit vidare, skärfläckorna står och smider planer ute vid Sälarevet. Nåväl. Så här är det alltid i april.

På andra sidan landsvägen har bönderna börjat med vårbruket. Strandängen utanför min stuga är fortfarande smutsbrun med rödaktiga schatteringar. Men just nu, i dessa dagar, börjat en lätt grön ton att skymta fram. Går man ut och hukar sig ner ser man trosvissa små skott som vill opp ur fjorårsgräset.
Men det finns ett problem på bägge sidor om landsvägen: bristen på regn. Det är torrt, som så ofta om vårarna i dessa trakter. SMHI spår just nu nederbörd de närmsta dagarna, men det återstår att se.
Jag har för mig att vår- och försommartorkan kan vara orsaken till bristen på insekter. Tre år i rad har insekternas helt enkelt uteblivit. Jag saknar i och för sig inte myggen, men väl höstens nattflyn.

6 APRIL Långfredagsväder, kitetid.

hejohå
Full fart framåt! Notera det grundstötta trädet, som ligger ett par hundra meter in i reservatet.

Det var den 30 mars som länsstyrelsen kungjorde att Utteros naturreservat vunnit laga kraft. Därmed råder förbud mot kitesurfning hela året, för fåglarnas skull. Idag, efter exakt en vecka, har vi de första överträdelserna. Det är inga svårartade intrång, men å andra sidan har säsongen just blåst igång.
Bland kitesurfare är Björkängs havsbad högt uppskattat. Av nån anledning anses stranden särskilt lämpad för noviser, vilket gjort att flera företag förlagt sina surfarkurser till Björkäng.
Åkandet har vållat kontroverser med badfolket, vilket fått kommunen att dela in stranden i två delar. Surfarna får disponera södra halvan.

kitetavlan
Det delade friluftslivet

Men ett halvt havsbad blir för trångt, tycker surfarfolket. Sommaren 2008 ordnades istället kurser inne i det blivande reservatet, norr om badstranden, precis på det strandavsnitt där tärnkolonin håller till.

surfers
Tärnkolonin ockuperad. Bilden är från sommaren 2008.

Planerna på ett naturreservat, som blev kända i april 2009, utlöste en förtörnad insändarstorm i Hallands Nyheter. Här är några favoriter:
---
”Efter att ha kitat några år nu så är min uppfattning att fåglar inte alls störs av våra drakar, tvärtom, de verkar ofta bli nyfikna och flyger gärna med när man är ute o kör (havsörnar håller sig dock oftast på avstånd). Så problemet är nog inte fåglarna utan de som tittar på dem, ornitoligerna alltså.”
---
”Vilka fåglar är det vi talar om här? Fåglar anpassar sig väldigt bra till omgivningen. Ta bara talgoxar och blåmesar som ex. Ställer man ut mat till dem så är de inte rädda mer än en vecka efter det utan sitter lugnt och fint kvar fast man går förbi alldeles tätt inpå matbordet. Låt dessa unga friska människor få utöva sin miljövänliga sport utan att ni gamla gubbar med skägg lägger ägg!”

---
”Det är fruktansvärt att kommunen väljer att strypa friluftslivet, istället för att främja.”
---
Värre var att politikerna i kommunstyrelsen höll med surfarna. Så här står det i remissyttrandet om reservatet, från september 2009:
---
”Varberg har en profil där vindsurfing och kitesurfing ingår som en del i varumärket. Under badsäsongen innebär det konflikter att idka dessa miljövänliga sporter på våra badplatser. Utanför dessa är mycket av våra för sporten lämpliga områden redan skyddade. Det är viktigt att det i Varberg finns områden där sporterna kan utövas under badsäsongen som i Varberg i huvudsak infaller efter midsommar. Ur kommunens synpunkt vore det önskvärt att länsstyrelsen prövade möjligheterna till en lättnad i tillträdesförbudet, i varje fall på delar av området, under denna period då häckningssäsongen i stort sett är avslutad.”
---
I klartext: Låt surfarna hålla till i det nya reservatet så vi får lugn och ro på badstränderna!

Regnet: tre millimeter.

påskmåsar
Påskmåsarna

7 APRIL I lagunen över tusen måsar tätt ihop i den otrevliga nordblåsten; fiskmåsar och skrattmåsar i mångkulturell sämja. En fantastisk syn. Detta händer varje vår; ett svårräknat antal måsar rastar i Utteros. De är på väg nånstans, men inväntar bättre vädervillkor i lagunen.
På eftermiddagen försvinner alla måsarna. Jag hittar dem uppe vid motorvägen, där de går och plockar påskmask på en åker. Framåt kvällen återvänder de, mätta och förnöjda, men nu till stranden. Det verkar som om de inser att lagunen kan frysa i natt.

8 APRIL Minus sju på morgonen. Tagandes kylan vid hornen cyklar jag till Lynga. Väl värt, en seren och stilla morgon. Sjuttifem sälar uppe, plus många simmande bland skären. En grovt brölande krabat; omöjligt att gissa vad det betyder. Stenskvättor, sädesärlor och hämplingar nu.
Hemma igen: måsarna har ställt sig på den frusna lagunen. Många komiska stumfilmsscener när isen ger vika i morgonsolen. Jag vet hur det känns när en fot försvinner ner i vatten och den andra blir kvar på isen.
På kvällen intensivt kitesurfande. Fem gossar åker omkring inne i reservatet, ända fram till Sälarevet, som töms på fåglar. Åkandet pågår till klockan tjugo, när solen går ner över spektaklet.
Ringhalsmätaren kaputt igen.

9 APRIL Hund lös i reservatet. Bara en drake. Regn hela dan.

10 APRIL Har fått 22 millimeter efter två dagars stillsamt men oförtrutet regnande. Kommer ytterst lägligt, precis i ouvertyren till växtsäsongen. Mer är på väg. Strandängen har redan svarat med en ljusgrön färgskala.

11 APRIL Tappar tålamodet och beger mig ut på en tidig cykelrunda i regnet. Kan rapportera en bofink sjungande för vitsipporna.
Kungsfågel på stenmuren. Gissar att den paniklandat i denna aparta biotop efter att ha korsat Kattegatt i regn.
Fått sju millimeter. På eftermiddagen uppehåll. Sår spenat.


Dagens fågelnyhet

duvan
Massor av magnetit. Bilden, som är hämtad från Nature’s artikel, visar ställena där forskarna hittade vad man hittills trott vara organ för fåglarnas navigering..

Här kommer en dagsfärsk vetenskaplig överraskning. Den handlar om de magnetiska kristaller av järnoxid som fåglar har i näbben, och som biologerna länge trodde var ett slags kompass. Nu hävdar ett internationellt forskarlag att kristallerna inte alls har med fåglarnas orienteringsförmåga att göra, utan med deras immunförsvar.
På sidan 48 i ”Tidvatten” har jag en liten essä om hur fåglarna hittar rätt på sina äventyrliga resor. Så här står det där:
”Det såg ut som om en förklaring var i sikte när biologerna på 1970-talet hittade mikroskopiska kristaller av magnetit i näbben på flera fåglar. Om kristallerna på något sätt är infogade i känsliga vävnader skulle fågeln kunna läsa av riktningen mot norr.
Men det verkar ha varit ett sidospår. Det dök upp förbluffande resultat. Man upptäckte till exempel att rödhakar villar bort sig i laboratorier med röda lampor. De behöver blått ljus för att hitta rätt riktning. Men hur i all världen skulle färgen på ljuset kunna påverka magneterna i näbben? Snarare tycktes fåglarnas kompass vara kopplad till synsinnet.”
Att kompassen i själva verket sitter i ögonen är numera accepterat av de flesta biologer. Frågan är vad magneterna i näbben har för funktion. En vanlig uppfattning är att fåglarna med hjälp av järnoxiden mäter den magnetiska fältstyrkan, som också kan ge användbar information om var de befinner sig.
Men en tropp forskare, ledda av Christoph Daniel Treiber vid Institutet för molekylär patologi i Wien, har fingranskat det påstådda magnetiska sinnesorganet i näbben på antal duvor, och upptäckt att det inte alls stämmer med den gängse beskrivningen. Magnetiten sitter i själva verket i så kallade makrofager, som tillhör immunförsvaret.
Forskarna blev så förbluffade att de först trodde att de fått tag på defekta duvor, och bytte ut dem. Men de nya fåglarna gav samma resultat.
Men varför har duvor makrofager i näbben? Svaret är att de har makrofager lite överallt i kroppen (titta på bilden!)
Jag har ingen aning om hur den här nyheten kommer att tas emot av forskarsamhället. Den redovisas i en artikel i tidskriften Nature, förhandspublicerad i kväll på internet.

Knubbsäl0003
Sälsamvaro i Lisered. Den här bilden är från april 2010. Foto: Thomas Andersson/N

12 APRIL Lyngamorgon: 135 sälar! För den skaran räcker inte kobbarna utanför Lisereds udde. Men de har ett annex: Fårarevet, som ligger bara några hundra meter norrut (det finns med på kartan). Räknar denna morgon till 75 sälar vid Lisered, 60 på Fårarevet. Andelen ungdomar ser hoppfull ut. Av okänd anledning använder sälarna aldrig det södra revområdet vid Lisereds udde. Det finns något där som de undviker.
För övrigt är Ringhals igång igen:

Ringhals-1
Titta - ett tidvattenskutt!


13 APRIL Ladusvalor in från havet. Stenskvätta på min egen stenmur: brukar bo där. Tolv skarvar ute på revet. Skörbjuggsörten blommar nu på strandängens yttersta, saltsköljda kant.

skörbjuggsört
Den är nyttig också.

14 APRIL Vitkindade gäss i luften nu, i glatt tjattrande skaror. En XL-flock på trehundra fåglar.
Plötsligt 21 skarvar på revet. Har ingen aning om vad de gör där. Är de på väg nåstans eller tänker de översomra här? Vilken ras är det? Skarvarna har en hel rad säten längs kusten, och kan lätt flytta mellan dem om de blir störda, så enstaka siffror säger inget.
Hörde ejdrar i Lynga i går, men från Sälarevet är det tyst, för första gången på alla åren här. Trist.
Ut på kvällen och lyssnar efter mörkrets läten: grodspel och många beckasiner.

15 APRIL Håller ett öga på skarvarna. Gårdagens höga siffra var inte, som jag trodde, en tillfällighet. Gläder mig. Skarven är en av mina verkliga favoriter.

Storskarv Foto Thomas Andersson

Fiskeexperten. Foto:Thomas Andersson/N

Skarvar anses vara primitiva. Det är inte helt grundlöst. Förutom den arkaiska profilen ute på skären finns det faktiskt fossila fynd av skarvliknande fåglar som är 50 miljoner år gamla.
Men ”primitiv” ett vansklig begrepp. Eftersom skarvarna levt på samma sätt i 50 miljoner år har de hunnit finslipa sitt beteende till högsta virtuositet. Forskare som studerat deras fiskemetoder har funnit att de är långt effektivare än någon annan sjöfågels.
Att en påstått primitiv fågel kan vara tekniskt avancerad leder till en del förvirring. Ett exempel är skarvarnas vana att vifta med vingarna när de har badat.
Den rimliga förklaringen är att de torkar fjädrarna. Men varför är det bara skarvar som blir våta i vattnet?
Ett återkommande svar är att skarvarna är så primitiva att de inte skaffat sig de våtdräkter som modernare fåglar är försedda med. En helt annan åsikt är att de inte alls torkar vingarna när de viftar, utan signalerar till sina släktingar att de hittat ett lyckat fiskevatten!
Så här ligger det till:
Djur som dyker behöver något slags skydd mot vattnets kyla. Sälar har sitt fettlager. Men fett väger för mycket för fåglar, som istället satsat på luftisolering. Fjäderdräkten håller vattnet borta och ger ett hölje av isolerande luft, precis som våra duntäcken.
Problemet är att luften samtidigt skapar lyftkraft. En ejder flyter som en kork på vattnet, och måste spendera stora mängder energi för att alls kunna dyka.
Skarvarna har en egen teknisk lösning, som de är helt ensamma om. Deras fjärdrar är uppdelade i två zoner, en inre som är vattenavstötande, en yttre som blir våt när fågeln dyker. Den konstruktionen ger dem ett tunt lager isolerande luft, bara någon millimeter tjockt, men med minimal flytkraft.
Följden blir att en skarv behöver mindre energi än en ejder för att dyka, men i gengäld förlorar mer energi i form av nedkylning i kallt vatten. Att skarvarna kan sköta sin energibalans annorlunda än alla andra beror på ett de är så suvärena på att fånga fisk. De får det bränsle de behöver utan att jobba övertid. Priset är att vingarna blir våta. Men det är lätt fixat med lite viftande.
En av de forskare som rett ut de här sammanhangen är fransmannen David Grémillet. Han har bland mycket annat studerat de skarvar som håller till på Diskoön utanför Grönlands västkust, och som obekymrat dyker efter fisk mellan isflaken rakt igenom polarnatten. Kalla dem inte primitiva!


17 APRIL Uggla passerar strax utanför fönstret, i motljus. Rusar ut på altanen, men den är redan försvunnen. Jorduggla eller hornuggla? Går inte att veta.
Brun kärrhök, den första i vår för min del.
På kvällen grymt slagsmål i lagunen. Två fiskmåsar i tvekamp, påhejade av tvåhundra exalterade fränder, stor kalabalik. Omöjligt att tolka, men det ser mycket brutalt ut.

havstulpaner
I stället för blommor.

18 APRIL Våren är lågmäld just nu. En grön skiftning smyger tvekande över strandängen, under kalla vindar. Mer är det inte. Vi får glädja oss åt havstulpanerna så länge.

19 APRIL Plockar plast igen. Det har krupit upp en del ur skräpvallarna som Berit blåste upp. Minns att havet steg 124 centimeter över medelnivån den gången. Det betyder att jag idag idkar strandstädning femhundra meter från vattenbrynet.

havets frukter
Vad havet gav.

beritvallen
Gräset blir grönt, men Beritvallen förblir grå.

I morgon, den 20 april, öppnar Björkängs camping för säsongen. De första husvagnarna är redan på plats. Om bara några dagar anländer tärnorna; småtärnorna från Västafrika, silvertärnorna från Antarktis, för att häcka strax norr om campingen. Nytt för i år är att tärnornas strand nu är naturreservat.
Enligt reservatsreglementet är det ”förbjudet att
under tiden 1 mars till 31 juli beträda eller vistas inom område som är rödrastrerat på beslutskartan”. Eftersom det fortfarande inte finns några som helst skyltar eller markeringar ute i själva verkligheten ska det bli högeligen intressant att se hur camparna lyckas uppfylla denna strikta föreskrift. För att hjälpa till har jag placerat beslutskartan under Natura 2000-kartan här.

vagnpremi
Grundpris helsäsong: 16.200:-

21 APRIL Till Lisered i ottan: 25 sälar, en handfull ejdrar, lite grågäss i faggorna.
Och sen en sagolik afton, stilla och ljummen, med ett mjukt solglitter i havet: helt på tvärs mot prognoserna, som varnade för åska. En storflock vitkindade är nära att landa men ångrar sig. Åter mycket strandskator, storspovar och måsar, i intensiv och högljudd trafik mellan stranden och åkrarna.
Uggla igen! Den här gången befinner jag mig ute på altanen och kan lugnt betrakta den: en jorduggla, makligt skruvande över strandängen, som en vråk. En vacker syn.

siluettan
Örnparet som det tedde sig på Sälarevet i vintras. Numera bor de tu i en grantopp.

22 APRIL Åker i väg och kollar havsörnboet. Det är en präktig riskonstruktion i en grantopp, beläget så att man kan ha det under uppsikt från långt håll med en tubkikare. Efter lång väntan kommer en örn och landar i boet. Den gör något jag inte kan urskilja, och ställer sig sen på bokanten. En rimlig gissning är att den hade ett byte med sig, men det kan vara önsketänkande från min sida. I vilket fall blir den kvar på bokanten, på havsörnars tålmodiga vis. Men jag har fått se det jag ville. Havsörnarna som hela vintern suttit på Sälarevet i Utteros är i full gång med häckningen.
Havsörnens ägg behöver 38 dygns ruvande för att kläckas. Det är ungefär där vi är nu i tidtabellen. Ungarna blir sen kvar i boet i ytterligare 80 dygn. Då är vi framme i början på juli. Under den tiden ska föräldrarna införskaffa rejäla mängder kött och fisk. Ni kan tänka själva. Ska vi få se havsörn jaga längs Hallandskusten till midsommar?



tärnhimmel
Tärnornas silverhav.

23
APRIL Lockas ut på stranden av en sublim aftonhimmel. Möter tre silvertärnor, hastande förbi i sydlig riktning. Ah! Direkt från Antarktis. Det är alltid samma känsla. Silvertärnorna bär med sig en intensitet som ligger ännu några skruvhål högre än strandskatornas, skrattmåsarnas och rödbenornas. De har ett nervösare livstempo än alla andra. Ändå lever de längre än de flesta. Rekordet är 34 år, vilket är mer än vad de loja trutarna når upp till.
På tal om livstempo: rädisorna och spenaten är redan uppe.


rädisorna
Primörpremiär.

24 APRIL Minst sex nya silvertärnor på morgonen. Detta är Smedsgårdskolonins egna fåglar, som ljudligt proklamerar att det på beslutskartan rödrastrerade området är deras. De besiktigar häckplatsen från luften, fast det är alldeles för tidigt att landa. Sånt gör man inte förrän i maj.
Spejar länge efter småtärnor. Den 24 april är deras traditionella ankomstdag (och Thomas födelsedag), men de har slirat i kalendern på senare år. Självfallet kan jag missa dem om de sitter bakom Sälarevet eller så, men jag befarar att deras intresse för Smedsgård svalnat efter alla dåliga år. Nåväl, de lär visa sig de närmsta dagarna.
I vilket fall är häckplatsen i prydligt skick. Rikligt med vita hjärtmusslor, uppskyfflade av höststormarna, markerar strandens högsta nivå. Det är en visuell signal som tärnorna förstår sig på.
Lite längre norrut, där kolonin befann sig före Gudrun, har Berit öst upp rikligt med sand ovanpå grässvålen. Vet inte om gräset ska ta sig igenom ändå, men där finns just nu ett tiotal nyanlagda bogropar, men inga ägg. Jag gissar att det är strandskatorna som övningsgrävt.

nya platsen
Höjdryggen där tärnorna brukar häcka, markerad av ett bälte med vita hjärtmusslor. Obs att lagunen ligger till höger. Det finns alltså vatten mellan sandryggen och strandängen.

gamla platsen
Gamla häckplatsen, med ny sand.

bogrop
Detta är ett test.

På eftermiddagen 16 grader varmt!

25 APRIL Spejar efter ruvande vipor, men de ligger dolda i år. Det man ser är plötsliga utbrott av vrede när de narraktiga kråkorna kommer smygande. Rödbenor och strandskator hjälper till.
Går ut på stranden för att skåda tärnor, men fastnar i vattenbrynet.

Hoppstjärtarna står kanske inte för några stora naturupplevelser, men det torde inte bekymra dem. De återfinns i början på insektsboken, vilket betyder att de har mycket gamla anor. En del entomologer vill inte ens kalla dem insekter, utan klassar dem som ”vinglösa sexfotingar” (”apterygota hexapoder”) tillsammans med borstsvansar och trevfotingar.
Hoppstjärtarna hör till de stora överlevarna. Det finns fossila fynd av hoppstjärtar som är 400 miljoner år gamla, och de har inte förändrats mycket sen dess. De är, med andra ord, bland de mest framgångsrika djur som finns.
Jag möter dem ibland, i enorma massor, när jag går ut på stranden. Precis i strandkanten ligger vackra vågmönster av skum. Fingranskar man skummet hittar man hoppstjärtar. De finns i många arter (170 i Sverige) och jag är inte kapabel att skilja dem åt.
De lever ett stillsamt liv under jorden eller i strandzonen. Eftersom de funnits så länge är de extremt väl anpassade till sin miljö, till skillnad från oss människor.
Ett intressant exempel är arten
Anurida maritima. Den håller till på tidvattenstränder och har visat sig ha en inre klocka med en period om 12 timmar och 25 minuter. Det är, som bekant, månens rytm. Anurida maritima håller reda på tidvattnet! Den vet när stranden ska blottläggas, och den vet när det är dags att dra sig undan. Forskare som tagit in Anurida maritima i laboratoriet har konstaterat att klockan fortsätter att ange tidvattentiderna i åtminstone en vecka i den främmande miljön.
Här kommer en serie bilder på hoppstjärtar.

collembola-01
Strandens skumslingor är fulla av hemligheter.

collembola-02
På nära håll ser man små prickar som lever.

collembola-03
Ibland myllrar de tusenfalt.

collombola-04
I mikroskopet syns den lilla gaffeln i aktern med vars hjälp hoppstjärtarna kan göra skäl för sitt namn.

26 APRIL Regn. Det tackar vi för. Gärna lite värme också.
Ser en storspov dricka färskvatten på strandängen, en tekniskt sett inte alldeles enkel procedur.

gudrunröra
Björkängs camping. Bilden tagen den 10 januari 2005. Observera diket. Det har numera flyttats en bit åt höger, och bildar en svårforcerad gräns mot naturreservatet.

Kommunstyrelsen i Varberg har nu nickat ja till den nya detaljplanen för Björkängs camping, som, om planen vinner laga kraft, tillåts utöka rejält. Huvudinnehållet är ett nytt stugområde uppe vid landsvägen. Stranden och strandängarna är alltså inte direkt berörda.
Men mycket mer folk kommer att röra sig i terrängen. Antalet gäster vid full beläggning uppges öka från 1 200 till 1 500, men eftersom man också vill förlänga säsongen hoppas campingen kunna fördubbla antalet gästnätter, från 55 000 till 110 000. Det är sannerligen en lättnad att beslutet om naturreservatet hann före.
Campingplanerna har diskuterats åtminstone sen 1997 (året då jag själv flyttade hit). Jag har på min hårddisk en uppseendeväckande skrivelse från Stadsbyggnadskontoret, daterad 2006, innehållande följande horrör:
”Negativ inverkan på de natur- och friluftsintressen som finns bedöms bli liten, eftersom stranden redan är en allmän badstrand och ökningen av belastningen därvid blir begränsad… Planförslagets genomförande bedöms inte medföra betydande miljöpåverkan och kräver därför inte någon miljöbedömning.”
Lyckligtvis stod sig inte denna arrogans. Campingen fick hyra in konsulter till en miljöbedömning, och den gjordes professionellt. Fågellivet beskrevs ordentligt, konsulterna lämnade en rad kloka förslag till hur det kunde skyddas.
Ovanpå detta gjorde länsstyrelsen en separat prövning av campingens inverkan på Natura 2000-området. Och nu har vi alltså reservatet.
Hur ansvaret kommer att fördelas mellan länsstyrelsen och campingen är mig obekant, men på papperet finns goda intentioner om att värna om fåglarna. Vi får väl se hur det blir med det. Själv är jag nog mest orolig för året-runt-campandet. Blir stranden promenadstråk på vintern tvingas gässen söka andra rastställen.

mynningen
Gränsdikets mynning.

En intressant detalj är det öppna dike som fysiskt bildar gräns mellan campingen och reservatet. Det utgår från dräneringsrör uppe i åkrarna, men avleder också campingens dagvatten.
Diket ligger huvudsakligen på campingens mark, men strax innan det når stranden gör det en skarp sväng norrut. Själva mynningen hamnar därmed i reservatet.
Utloppet genom sanden är inte väldefinierat. På senare år har en grävmaskin flyttat fåran så att vattnet letts ut i lagunen. Förhoppningsvis är det slut med det nu. Just nu bildar utloppet ett hinder för strandvandrare med lågskor. Jag har sett flera exempel på medborgare som uppenbarligen tänkt släppa lös sina hundar i reservatet, men som vänt och gått söderut i stället.

27 APRIL Blåsigt. Kitesurfare i naturreservatet. Sitter inne och tittar på tankestimulerande kurvor.

3an
namnen
SMHI:s aprilmätning av temperatur och salthalt i Kattegatt och Öresund.

På vintern är Kattegatts vatten kallt vid ytan, men varmare på djupet. På sommaren är det tvärtom. Skiftet brukar ske nu i april. Det illustreras med ovanligt prydlig tydlighet av SMHI:s senaste mätomgång med det förträffliga fartyget Poseidon. Det vänstra diagrammet visar att det var fem grader varmt hela vägen ner till botten, vid såväl Fladen som Anholt och Landskrona.
Det här beror INTE på att varmt och kallt vatten har blandats. Det kan man se på de högra diagrammet, som visar salthalten. Vid både Fladen och Anholt är den ungefär 20 promille vid ytan, men 30 promille på djupet. Utanför Landskrona är skillnaden ännu mer drastisk. Övergången sker plötsligt i språngskiktet, som placerat sig på mellan 15 och 20 meters djup.
Vi har alltså två helt olika vattenmassor i Kattegatt. Det saltare vattnet är tyngre, och håller sig längs botten året runt. Det bräckta vattnet flyter ovanpå. På våren värms det bräckta vattnet uppifrån av solen, och blir ännu lättare. Men värmen har svårt att spridas neråt. Språngskiktet ligger i vägen. Vattenmassorna blandas inte.

heat_content2000mwerrpent
Ändringen i oceanernas värmeinnehåll ner till 2000 meters djup från 1955 till och med 2011. Det man räknat ut är avvikelsen i förhållande till medelvärdet för perioden 1955-2006. Det har sen plottats i form av medelvärden för femårsperioder. Det innebär att den första punkten i diagrammet ligger mitt i den första femårsperioden, alltså vid midsommar 1957. De sista punkten ligger vid midsommaren 2009.

På tal om vattentemperaturer har forskarna vid National Oceanographic Data Center (NODC) i USA just gjort en ny sammanställning av hur världshavens samlade värmeinnehåll, ner till 2000 meters djup, har ändrats sen 1955. Som synes strävar kurvan oförtrutet uppåt.
Det här är den tunga komponenten i klimatförändringarna. Av det energitillskott som växthuseffekten genererat sen 1955 återfinns hela 93 procent i haven.
Eftersom vatten har så hög värmekapacitet ger detta bara en genomsnittlig höjning av temperaturen på 0,1 grad. Men forskarna har roat sig med att räkna ut vad som skulle hända om samma mängd värmeenergi i stället dumpades i atmosfären. Resultat: en temperaturhöjning på 36 grader!
Den siffran säger en hel del om hur dramatiskt civilisationens koldioxidutsläpp påverkar planetens energibalans.
Liksom i Kattegatt har värmeenergin svårt att krypa neråt, men det är inte helt stopp. Av ökningen sen 1955 återfinns i dag ungefär två tredjedelar i de översta 700 metrarna. Resten finns på nivån 700-2000 meter. Vad som trängt ännu längre ner har man inga säkra siffror på, men man vet att det skett en viss uppvärmning även i de riktiga avgrundsdjupen.
Den här transporten neråt styrs av vindar och strömmar, och den varierar i tiden. Detta är huvudorsaken till att ökningen av det vi kallar jordens medeltemperatur sker i en ojämn takt.
I vulgärdebatten hör man ofta vilda påståenden om att den globala uppvärmningen stannat av. Så är det givetvis inte. Fysikens lagar tar inte kompledigt. Men fördelningen av värmen mellan land och hav skiftar ständigt.

28
APRIL Två silvertärnor provfiskar i lagunen. På kvällen en osannolikt eldröd västhorisont.
IMG_0204
Den här färgen brukar signalera vulkanutbrott, men jag kan inte hitta någon kandidat.

29
APRIL Fyra ryttare i reservatet.
4H
”Med stöd av 7 kap. 30 § miljöbalken, om rätten att färdas och vistas inom reservatet samt om ordningen i övrigt inom reservatet, är det utöver vad som annars gäller förbjudet att utöva ridning, brädsegling, kitesurfing, drakflygning, modellplansflygning, vattenskidåkning och körning av vattenskoter.”

30
APRIL Vilken dag! Cyklar till Lynga i gryningssol och varma vindar. Minst två småtärnor ute i bukten, hundra sälar på skären, många i vattnet. Fullt med svalor, in från havet. Också småspovar i luften med det spröda locklätet som hör till mina favoriter. Blir upprymd. Sommarhalvåret är här! Plötsligt knoppas allting. Detta är metamorfosen, vårens magnifika peripeti. Triumfatoriska löv på träden, törnsångare i snåren, motorgräsklippare överallt.

knoppett
Vårmorgon i Norra Lyngen.

På kvällen äntligen två småtärnor vid min egen strand, intensivt dykande i motljus. Samtidigt är folk ute och går på Sälarevet, med lösspringande hund.