Maj 2012

trift
Triften - den sanna majblomman

1 MAJ Ostvindens envishet driver temperaturen uppåt och havet utåt. Vattnet klockan 11 nere på -48 centimeter. På eftermiddagen 21 grader varmt, trots att havet inte passerat 10 grader. Enstaka extremister kastar sig i vattnet borta på badplatsen, men rusar hastigt upp i solen igen.
Nio småspovar i lagunen, en ovanlig syn.
På kvällen svarar havet på temperaturkontrasten med ett tunt skikt av fuktmättad luft ovan vattennytan. Det syns som ett mörkgrått band längs hela horisonten, från Morup till Galtabäck. Skiktet ger atmosfären ett apart brytningsindex, med en surrealistisk effekt i Glommen, där villorna dras upp till imposanta skyskrapor. Ännu märkligare är att ljusbrytningen gör att Anholt framträder som en väldig, grå hägring rakt mot sydväst. Jag blir så förvånad att jag måste kolla kompassriktningen på sjökortet. Stämmer precis. Det är Anholt! Syns aldrig annars - det är fem mil dit.
Tyvärr går inte Anholthägringen att fotografera, men höghusen i Glommen blir acceptabla via tubkikaren.


glommenskrapa-01
Skyskraporna i Glommen

glommenskrapa-03
Också fyren har fått en uppsträckning

2 MAJ Tillbringar morgonen sittande på det grundstötta trädet, som just nu, med havet på -10 centimeter, befinner sig 20 meter ut från stranden. Det håller långsamt på att gräva ner sig i sanden. Notera horisontens gulaktiga kulör, med en lätt dragning åt rött.

trädsegling
Trädsegling

3 MAJ Aldrig förr har jag sett en så hungrig årta. Jag upptäcker den, en ensam hanne, vid halv nio, i en av de större gölarna på strandängen, energiskt betande föda från bottnen. Den tippar framåt, på änders vis, med halva kroppen under vattenytan, och bara korta andningspauser. Prick tolv avlutar den måltiden, kliver upp på gölens kant, rättar till fjäderdräkten och försvinner belåten ut i kulissen.
Vad en årta äter kan man inte se, men de är inte vegetarianer. Brukar ha besök av årtor varje år i maj, men alltid parvis. Minns en häckning för många år sen.
Årtan får stundvis sällskap av tre skedänder, två hannar och en hona, dock inte lika glupska.


Krickor, årtor och skedänder är alltid välkomna. Strandängarna i Utteros, Smedsgård och Sik är rätt biotop för dessa vackra simänder. Gissar att de höll till här i stora skaror förr i tiden, innan slätten dränerades.
Just den här gölen uppstod när stugägarna för flera år sen anlade en stig ut till stranden. En gyttjig sträcka fylldes igen, vilket dämde upp vattenflödet till en liten damm, som blivit mycket uppskattad av fåglarna. Tyvärr blir de störda av alla som går på stigen, däribland jag själv.
Den här sortens lyckosamma missöden är inte helt ovanliga. Getterön i Varberg och Lappkärret i Stockholm är prima exempel.

Väderskifte på gång, efter fyra arkadiska dygn.

4 MAJ Sjöfartsverkets Scandica är i gång med vårutprickningen, och stannar till utanför Utteros. Vi har en flytande prick fyra kilometer rakt västerut, vid ett grundområde som kallas Galten. På det avståndet från Utteros är Kattegatt ungefär 12 meter djupt, men vid Galten bara 7 meter. Pricken är ett så kallat västmärke, vilket helt enkelt betyder att den är placerad väster om Galten. Pricken vid Galten har inte mått bra av vinterns drivis, men nu är den på okej.

scandica
Scandica siktad vid Galten

galten
Längst till vänster på det här utklippet från sjökortet syns pricken vid Galten. Markeringen YBY betyder att man bör passera väster om pricken.

5 MAJ Västblåst, högvatten och kitesurfare. Vid middagstid tar sig en gosse in i Uttrans gamla fåra, innanför Sälarevet, och åker fram och tillbaks som en dåre, inne i reservatets känsliga delar. Det är så man kan gråta.

6 MAJ Ger mig ut i gryningen på floristisk expedition per cykel.

Vi ska inte glömma kabblekan, som majblomma lika prominent som triften. Jag har alltid varit klen i botanik, men kabblekan förundrade mig redan som barn med sina tekniskt perfekta och oklanderligt fräscha plantor, spirande ur dy, skräp och blöta. Vi har ett gott bestånd av kabblekor strax utanför norra delen av Utteros stugområde, till synes oberörda av de täta driftvallarna. Det finns fler i tuvmarkerna upp till Uttran, men på respektfullt avstånd från saltvattnet.
Man kan också hitta generösa plantor i Törlans åfåra, klängande bland alrötterna, och i ett våtområde invid Ålyckevägen mitt inne i Björkäng.

kabbleka-utteros
Vårprakt i Utteros

kabbleka-törlan
Dito i Törlans fåra

7 MAJ I samma håla där årtan och skedänderna höll till i torsdags simmar på morgonen en snatterand, också det en solohanne. Jorduggla igen, mobbad av ilskna fiskmåsar.

morupsån01
Morupsån - inte giftfri

De halländska slättåarna för alla med sig en betänklig brygd av bekämpningsmedel. Länsstyrelsen har just offentliggjort
resultatet av mätningar förra sommaren i sex vattendrag, däribland Ramsjö kanal, även känd som Morupsån, som rinner ut i sälkolonin vid Lisereds udde.
Undersökningen bekräftar vad vi redan visste. Tar man vattenprover i det halländska jordbrukslandskapet hittar man alltid giftiga kemikalier. Med några undantag är halterna inte alarmerande, och de har minskat något på senare år. I många fall ligger halterna långt under de av myndigheterna satta riktvärdena, och signalerar snarast de extremt känsliga mätmetoder som finns numera.
Det ser värst ut i södra Halland. Morupsån klarar sig hyfsat. Ogräsmedlet glyfosat dominerar stort. Det som låter lite oroväckande är ogräsmedlet diuron, som är förbjudet i Sverige sen 1993. Diuron är högeligen giftigt för alger och vattenväxter, och det bryts ner mycket trögt i naturen. Halten i Morupsån var 0,01 mikrogram per liter vatten (alltså 0,00000001 gram). Riktvärdet anges till 0,2 mikrogram per liter.
Morupsån har kommit med i studien som representativ för jordbrukslandskapet. Det är ingen tvekan om att Uttran och Törlan skulle ge liknande resultat.
”Resultaten från denna studie visar att vi inte har nått till acceptabla halter i våra vatten. De halter och antal substanser som påträffats är sådana att de troligen skadar växt- och djurlivet i vattnet”, skriver rapportförfattarna Hannes Löfgren och Erika Tollebäck.

En fotnot till detta: Ramsjö kanal är numera det vedertagna namnet på Morupsån, liksom Uttran får heta Tvååkers kanal. Orsaken är förstås att dessa åar raderades ur landskapet i 1800-talets dräneringsiver, och ersattes med ingenjörsritade kanaler. Jag använder dock de gamla namnen, eftersom jag skriver om kusten, och kanaliseringarna aldrig nådde ända fram till havet. Nedom landsvägen fortlever ännu Uttran och Morupsån.


reservat
På torsdag ska skyltarna sättas ut, meddelar länsstyrelsens handläggare.

förbudssamhället
På tal om skyltar….den här står faktiskt i naturreservatet

8 MAJ Allt mer klorofyll i farten nu. Vårkänsla trots låg temp.
Vitkindade gäss lite överallt. Flera flockar landar på stranden, upptäcker varandra och slår sig samman till en storskock om tvåhundra. Också allt fler grågäss för varje dag: årets icke-häckare formerar sig. Ihop med grågässen två kanadensare.
Minst tio skedänder simmande i gamla fåran, som just nu, med havet på -10 cm, fungerar som en yttre, skyddande lagun. På stranden 80 rastande strandskator, tätt ihop på vadarvis. Ska vidare mot norr. Tre snatteränder i en håla på ängen, inte samma som sist. Massvis med lågsniffande svalor.
Ser tärnor då och då men inga ansamlingar. Bara två skärfläckor kvar i lagunen. Betydligt fler håller nu till i den anlagda dammen vid hamnen i Galtabäck.
På kvällen: fyra kitesurfare håller till i reservatet. Södra badstranden, som är reserverad för surfning, ligger öde. De är uppenbarligen noviser. Det verkar som om surfarna fått för sig att nybörjare inte får åka vid badstranden.

9 MAJ Till min glädje är de vitkindade kvar när solen går upp. De drog omkring nervöst igår kväll under surfandet, och försvann så småningom. Jag såg dem aldrig komma tillbaks, men det klarar de i mörker. Kan förstås inte garantera att det är samma gäng, men det är samma antal: exakt 200, och de befinner sig på samma plats, i gräset på andra sidan lagunen. De ger sig av vid halv sju.
Regn. Det behövdes. Regnet medför mycket svart stoft, som alltid under vårbruket.
Klockan 15 stor flock vitkindade igen. Antalet är nu 160. De vitkindade är mer nyckfulla än andra gäss, så det kan mycket väl vara samma fåglar som i morse. I vilket fall finns här gott om grönt
gräs.


skylten
”Här ligger naturreservatet Utteros. Det är ett av Hallands värdefullaste fågelområden”, står det på plakatet.

10 MAJ Jag har då och då, under mina 15 år i Smedsgård, utdelat inte alltid helt lyckade maningar till folk att inte störa fågellivet. I nio fall av tio har jag fått svaret: ”Men här finns ju inga skyltar!”. Nu finns de, äntligen. Om de blir åtlydda återstår att se, men jag har fått uppfattningen att medborgarna ofta hyser större respekt för de av naturvårdsmyndigheterna utfärdade reglerna än för själva naturen. I vilket fall är detta en glädjedag, trots busvädret.

Havsörnarna verkar ha ruvat klart.

11
MAJ Busvädret uppgraderar sig till oväder. Det blir ett nervöst dygn, med risk för destruktiva stormstötar från havet. Inte särskilt lyckat i lövspricknings- och äggkläckningstid. Här är den danska prognoskartan för klockan tre kommande natt.

vind_natten_til_l_rdag
Ännu en sömnlös natt

12
MAJ Står man på stranden i Utteros och blickar ut mot havet är man vänd mot sydväst, eftersom kustlinjen i den här delen av världen löper från nordväst mot sydost. Det har en viss relevans när det blåser: rak pålandsvind är alltid värst.
Jag vaknade vid halv två i natt och låg och lyssnade till vinden, hur den tilltog i kraft och must. Men det var uppenbart att den kom från väster, inte från sydväst som det sagts. Jag tror att jag somnade om strax efter tre, när vinden kulminerat, fortfarande västlig.
Så är det att bo vid havet. Man kan ligga i mörkret i sin stuga och höra varifrån vinden blåser. Jag har 15 års vana.
Jag har faktiskt exakt 15 års vana, händelsevis. Det var den 12 maj 1997 jag flyttade till Smedsgård. Den allra första dagboksanteckningen lyder:
”Har installerat mig vid havet. På morgonen insträckande bivråk och gök, på kvällen ärtsångare.”

13 MAJ Havsörnen! Upptäcker den under en arla cykeltur till Galtabäck, cirklande på låg höjd utanför Holmen. Den spejar efter fisk och gör några utfall, avbrutna strax ovan vattenytan. Svårt mobbad av måsar och tärnor ger den sig bort mot Utteros och landar på ett av betongfundamenten till badbryggan. Jag cyklar ditåt och hinner se den flyga mot Smedsgård. Nå, det går inte att trampa ikapp en havsörn. I vilket fall är det en perfekt havsörnsmorgon, stilla, solbelyst och full av frejdigt liv.
Ejderhona med fyra ungar i Galtabäcks hamn.

svanboet
Fem veckors ruvande väntar

Svanparet, som hela våren drivit omkring på strandängen, har byggt sig ett rede vid gölen intill stigen. Det är en hög och präktig konstruktion, snyggt placerad ute i säven. Hon ligger kvar när jag går förbi på stigen. Lär få vänja sig vid badturismen. Kan vara samma knölsvanar som hållit till i Smedsgård de senaste åren. I så fall var det hon som blev påhoppad av räven.
Länsstyrelsens provisoriska skyltar lätt skamfilade av helgens oväder. Den i norra Utteros har blåst ner.
På kvällen kitesurfare inne i reservatet.

14 MAJ Mera väderbus.

utteros
Det här blev inte bra

15 MAJ Cyklar runt reservatet i morgonväkten. Om jag räknar rätt satte länsstyrelsen upp 14 skyltar i torsdags. Av dem har hittills fem blåst ner. Mejlar länsstyrelsen om detta. Ingen respons under dagen.
Vi får trösta oss med maskrosorna, som har sin formtopp just nu. Min favoritlokal är en äng vid korsningen mellan Törlan och landsvägen Björkäng - Tvååker, som varje år i maj blommar i en sanslös orgie av guld och honung.


maskrosorna
No sex, please

”Våra kunskaper om de halländska maskrosorna är mycket bristfälliga”, står det i den förträffliga boken ”Hallands flora”.
Maskrosor är asexuella. Deras frön är obefruktade och alltså genetiskt identiska med sin mamma. Fenomenet kallas apomixis, och är en av de räjonger inom biologin där det hävdvunna artbegreppet havererar, med underbara akademiska kontroverser som följd. Maskrosorna är systematiserade i hundratals småarter. Alla individer av en given småart har exakta samma arvsmassa. Småarterna delas i sin tur in i sektioner, varav det finns sju i Halland.
Apomixis är rena drömmen för växtförädlarna, som inte gillar när framavlade egenskaper blandas bort i avkomman. Väldiga summor satsas på att försöka genetiskt manipulera växter som vete och majs så att de också slutar med sex och bli apomiktiska. Det är nåt att minnas bland maskrosorna.

körsbärsblom
Samma äng, sedd från en körsbärskvist

16 MAJ Har nu fått svar från Jeanette Hansson på länsstyrelsen, som har skötselansvaret för reservatet. Så här skriver hon om de nerblåsta skyltarna:
”Jag valde att sätta upp dem så här för att snabba på det men hade så klart otur med blåsiga dagar direkt! På fredag kommer de sönderblåsta att få plattor på stolparna så att de, förhoppningsvis, håller över säsongen.”

17 MAJ Vädret är nu så uselt att jag bestämt mig för att flytta till en annan planet. Här är två intressanta bilder.

617997main_pia15283-43_946-710
Planeten Mars

smedsgårdssand
Planeten Smedsgård

Den övre bilden föreställer sanddyner i ett område som kallas Noachis Terra på planeten Mars. Den är tagen från NASA's Mars Reconnaissance Orbiter den 29 november 2011.
Den undre bilden är från stranden utanför Smedsgård den 27 december 2008.
Det finns vissa likheter, som en påminnelse om att samma fysikaliska lagar gäller, där som här.
Sanddynerna på Mars har länge varit ett kontroversiellt kapitel. Eftersom atmosfären är hundra gånger tunnare än jordens borde vindarna inte ha kraft nog för att flytta sand. Många forskare har därför menat att dynformationerna är kvarlevor från tidigare geologiska epoker, för flera hundra miljoner år sen, när Mars hade en tätare atmosfär.
Men så är det inte. Tack vare de extremt skarpögda kamerorna ombord på Mars Reconnaissance Orbiter vet vi nu att sanden på Mars är i ständig rörelse. Vindarna må vara svaga, men liksom hos oss är de turbulenta, och kan ibland generera virvlar och stötar, tillräckligt energiska att lyfta sand från marken. Och när ett sandkorn väl kommit upp i luften tar det längre tid innan det trillar ner, eftersom tyngdkraften på Mars är mycket svagare än i Smedsgård. I själva verket kan transporten av sand på Mars vara fullt jämförbar med den på jorden.
De här insikterna redovisas i en artikel i veckans nummer av tidskriften Nature, med rubriken "Earth-like sand fluxes om Mars”. I artikelns litteraturlista hittar jag till min glädje Ralph Bagnold's klassiska bok ”The Physics of Blown Sand and Desert Dunes” från 1941. Bagnold var en av pionjärerna i utforskandet av sandens fysik. Jag berättade om honom i novemberkapitlet i ”Tidvatten”. Och om ni klickar tillbaks till den
10 december hittar ni en bild på den fantastiska maskin varmed Bagnold studerade hur vågmönster formas på havets botten.
Det är ett stort kliv från den mackapären till NASA's Mars Reconnaissance Orbiter, men fysikens lagar är, som sagt, desamma.

-----------
Svanen har övergivit boet. Vet inte varför. Går dit för att kika, men redet ligger ute i vattnet, så jag kommer inte ända fram.

18 MAJ Sådärja. Nu har vi fått en ny omgång skyltar som inte fladdrar fritt i vinden.

nytt försök
Det här ska väl hålla

Ett helt annat bekymmer är att det inte går att sätta skyltar ute i vattnet. De senaste blåsiga dagarna har vi haft en massa surfande långt in i reservatet.
Svanen: hon besökte gölen en kort stund i morse, men klev aldrig upp i redet. Det förekom en del underliga kontroverser under morgontimmarna med fyra olika svanar inblandade. Helt omöjligt att tolka, särskilt som alla svanar ser likadana ut.

19 MAJ Två unga damer med okopplad schäfer på förbjuden mark.
Nu lite om uttrar:

ekokarta_ATLAS56886832248412
Här hittades utterspåren 2007, enligt Artportalen

Sent häromkvällen fick jag genom kikaren syn på något som sprang långt ute på den stora reveln. Jag tog det först för en räv, men insåg strax att det inte stämde. I nästa ögonblick var djuret försvunnet. Efteråt fick jag för mig att det var en utter. Eftersom jag lärt mig att vara ytterst skeptisk mot hastiga artbestämningar tänker jag inte påstå att jag såg en utter, men det hindrar mig förstås inte från att skriva om uttrar.
För var ska de finnas om inte i Utteros?
Jodå. I augusti 2007 inventerades Halland av utterexperten Mia Bisther, som kollade 235 platser, spridda över hela länet. Hon hittade säkra spår av utter på åtta ställen, däribland Utteros. Enligt
Artportalens lite klantiga karta låg fyndplatsen strax ovan landsvägsbron.
Uttrar är ytterst skygga nattdjur. Själv har jag bara sett en vild utter en enda gång, i Nyköpingsån på sjuttiotalet. Det Mia Bisther hittade i Utteros var spillning. Uttrar har för vana att markera sitt revir med hjälp av inte helt diskreta bajshögar, som rutinerade utterinventerare identifierar med näsan (de lär lukta lite sött).
En rimlig gissning är att det förr i tiden fanns gått om uttrar, både i Uttran och i sjöarna den avvattnar, varav en som bekant heter Ottersjön. Men som många andra djur har uttrarna drabbats illa av först jakt, sen miljögifter, framför allt PCB. De tycks nu vara på väg att återhämta sig, om än mycket långsamt.


skjutna uttrar
Antalet skjutna uttrar i Sverige, från 1939 till 1969, enligt Jägareförbundet


kodröm
Nu vill vi ut!

20
MAJ Det är dags för kreaturen att göra entré på scenen. Från och med den 20 maj får de beta gräs, enligt villkoren för EU:s miljöersättning. I skötselplanen för reservatet finns noga angivet hur de får beta:
”Hårt avbetade ytor får inte finnas på mer än 25% av arealen. Områden med höga tuvor får inte finnas på mer än 10% av arealen. Övriga områden ska vara väl avbetade och innehålla låga tuvor, mellan 10 och 20 cm. Där ska det inte finnas mer än 20 tuvor/10m²”.


åska
Klockan 15:09 - åskcell över Kattegatt

21 MAJ Efter tre kyliga majveckor får vi plötsligt ett dygns överhettning, följt av ett högröstat åskväder, faktiskt det kraftigaste på flera år. Tyvärr bara två millimeter regn.

galtabäcksmoln
Klockan 21:15 - solcell över Galtabäck

22 MAJ Hör gök i ottan. Verkar som om det just kommer in från havet.
Två man i tungt lastade kajaker gör kort strandhugg. Långfärdspaddlare är en vanlig syn på försommaren; ofta norrmän (med flagga i aktern). Kommer de norrifrån, vilket de vanligtvis gör, måste Smedsgårds låga stränder, fria från förrädiska klippor, kännas som en lättnad. Den ene har eskimåpaddel, med mycket smala blad. Lär vara en fördel vid långa resor. Det slår mig att de är varmt klädda, trots att det är 28 grader i skuggan: de paddlar i kallvatten.
Vid Törlans nedre del, mellan stugområdet och stranden, finns en liten sumpskog. Där sitter en mycket upprymd näktergal i solskenet och sjunger så det hörs över hela Björkängs camping. I själva ån simmar samtidigt en gräsandshona med en generös skock alldeles dagsfärska ungar.

andbarn
Jag får det till nio småttingar

På kvällen: gök igen. Stor hund rensar stranden från gravänder utanför Utteros.

23 MAJ För varmt. Lite svalka i kvällningen. Cyklar till Galtabäck och möts av en glad överraskning.

galtafläckor-03
Våtmarken i Galtabäck, sedd från fågeltornet.

galtafläckor-02
Ursäkta kvalitén, men de ljusa prickarna är faktiskt skärfläckeungar

Utteros-reservatet sträcker sig till Galtabäck, där Gamla Köpstads reservat tar vid. I gattet mellan de bägge naturreservaten finns en anlagd våtmark, grävd för bara några år sen. Där häckar skärfläckorna.
Och de gör det med framgång. Jag gillar inte att tränga mig på, men från respektfullt håll räknar jag till fyra par med 2+2+3+4 ungar. Dessutom verkar ytterligare en eller två honor ruva ännu.
Detta är utomordentligt goda nyheter, även om jag kan beklaga att skärfläckorna övergett lagunen i Smedsgård i år (bara ett par kvar, men ingen häckning vad jag kunnat se).


lammen
Vårens lamm i Lisered

24 MAJ Vilken morgon! Detta måste vara vårens höjdpunkt och fullbordan. Allt som ska gro, spira, födas, kläckas, vecklas ut och exponeras har nu gjort det; jag trampar fram i ett blommande, kvittrande och doftande överflöd, allt iscensatt av ett exceptionellt vackert väder.
Par snatteränder i gölen igen. Äter frukost på altanen och belönas med två outtröttligt spelande enkelbeckasiner.


Beckasiner häckar inte i Smedsgård eller Utteros, enligt länsstyrelsens inventeringar. Deras fäste i Halland är Båtafjorden, och där har de minskat.
Rastande beckasiner finns det förstås gott om i våthålorna, vår och höst. Men i fjor hade jag en spelande hanne utanför stugan under hela häckningssäsongen. Om han fick någon avkomma vet jag inte, men han gjorde uppenbarligen ett seriöst försök.
Dagens uppvisning var ännu mera målmedveten. Både hannen och honan jagade runt strandängen, tätt över smörblommorna, i hektiska turer, högljutt tickande. Det pågick i flera timmar och lät som en höjdpunkt och fullbordan för beckasinerna också.

På kvällen vipunge på ängen. Fler gömmer sig i gräset.

25 MAJ Äntligen! Småtärnorna har hittat tillbaks till Smedsgård. Minst tre par på morgonen, plus två par silvertärnor. Inte mycket till koloni, visserligen, men bättre än ingenting. De är väldigt aktiva, som om de testar sandbankens kvalitéer. Problemet nu är att häckplatsen fortfarande är oskyddad. Enligt skötselplanen för reservatet ska området med beträdnadsförbud märkas ut ”snarast”, men något sådant har vi ännu inte sett till.
Flera silvertärnor har tidigare i maj hållit till vid gamla häckplatsen på reveln. Jag kan bara se en som verkar ligga och ruva, men det kan vara fler.

gulrandat
Bandad strand

Stranden prydd med vackert gula revärer. Gissar att det är frömjöl från skogarna som blåst till havs i ostvindarna, och som sköljts upp i sanden av de senaste dagarnas sjöbris.

26 MAJ Bönderna är igång med vallskörden. Det är dem väl unnat, men det har sina konsekvenser.

vallbollarna
Tidens tecken

För inte alls länge sen slogs höet vid midsommar, och torkades i hässjor eller volmar eller vad det kallades. Det gav stora skördar; ängarnas växter hann blomma och ge underlag för ett surrande insektsliv.
I modern jordbruksproduktion optimerar man inte mängden utan proteinhalten, vilket innebär skörd i slutet av maj. Höet får jäsa, till exempel invirat i lufttät plast, enligt samma konserveringsmodell som när man gör surkål. Vallen får växa till sig för fler skördar under sommaren.
Ingen vet hur många spovar och vipor som hackas i småbitar av maskinerna nu maj, men detta rationella sätt att fixa vinterfoder åt kreaturen är utan tvekan en av orsakerna till att jordbrukslandskapets fåglar minskar så oroväckande.


27 MAJ Åker iväg till det hemliga örnboet, i en stillsam och vårfräsch morgon. Jag ligger i gräset invid en björk och spanar mot grantoppen, mer än en kilometer bort. Efter sådär en timme sticker det upp en tumme i boets mitt. Den rör sig inte, men efter en kvart försvinner den igen. Jag ligger med tubkikaren stödd mot björkstammen och stirrar med vänsterögat. Tummen kommer upp igen, försvinner igen, flera gånger. Det är ingen tvekan. Det är en unge som sätter sig upp och undrar var frukosten blir av.
Mer än så blir det inte. Föräldrarna är någonstans och jagar. Jag är lite nervös. De satt ute på Sälarevet nästan dagligen hela vintern, men aldrig såg jag dem genomföra en framgångsrik jakt. De verkade leva på kadaver. Nåväl, har de kommit så här långt bör det väl gå vägen.
Långt senare på dan får jag mig en rejäl överraskning. På fågelskådarnas rapportsajt
kustobsar.se finns en notering om att två vuxna havsörnar setts vid Smedsgård på morgonen!

28 MAJ Bönderna bankar ner årets stängselstolpar.

stolparna
Eller rättare sagt: de trycker ner dem i sanden med frontlastarens skopa

Stängslet placeras nu en bra bit längre ut på stranden än förr om åren, det vill säga utanför tärnkolonin. Därmed ska strandflanörerna hållas borta från fåglarna. Jag är själv en smula skeptisk till det här arrangemanget, eftersom det inte håller kreaturen borta från fåglarna. Jag hör ibland åsikten att betande djur inte går ut på stranden där inget gräs finns. Ack. Nötkreatur må vara dumma, men de är fruktansvärt nyfikna och strövar ständigt omkring i sin fålla, eller utanför den om tillfälle ges (det händer några gånger varje sommar). Men jag förutsätter att länsstyrelsen kan sånt här.

29 MAJ Den vackraste våren drog sin kos. Vinden tilltar, tiden rullar vidare. Det är detta som gör det meningsfullt att skriva dagbok.

blåssippor
Samma äng som den 15 maj.

Klockan 16:50 sitter en av havsörnarna på den gamla utkiksplatsen på Sälarevet. I samma kikarsikte silvertärnor fiskande i lagunen. Örnen blir kvar tills jag tröttnar.

30 MAJ Två mannar går runt och mäter in de exakta gränserna för beträdnadsförbuden. Ett grannlaga jobb. Om några veckor fylls Utteros, Rönnås och Björkäng med sommargäster.

mannarna
Tala om vacker arbetsplats!

I många decennier har badfolket konkurrerat med fåglarna om dessa flacka stränder. Med tiden har folkmängden ökat och fågelmängden minskat. Nu gör naturvården ett ambitiöst försök att skilja dem åt.
Det är ett intressant experiment. Möjligtvis är det också utmanande att försöka reglera medborgarnas rörelsefrihet i ett intensivt nyttjat semesterparadis. Jag skulle tippa att det blossar upp en del indignation i sommar när folk inser att de inte längre får gå var de vill.
En joker i sammanhanget är havet självt. Det finns ingen strandlinje. Titta på kartan. Det vita är sand, och det verkar finns gått om stränder utanför de spärrade zonerna. Men havet låter sig inte att regleras. Det kan lät rulla in över kartbilden och dränka badstränderna. Det är visserligen mindre vanligt med högvatten i juli, men ingalunda sällsynt.
Jag ska bekänna att jag själv blev förbryllad nyss när jag klev ut och kollade de färska markeringarna. Jag fick dem inte att stämma med min minnesbild av länsstyrelsens karta. Men det var självfallet jag som hade fel. På de absolut platta stränderna bygger hjärnan en egen kartbild utifrån de synmärken som finns, och den är allt annat än tillförlitlig: fåglarnas perspektiv är inte vårt.
I vilket fall är tärnorna på plats. De ligger och ruvar i de för dem avsatta räjongerna. Vi håller tummarna.

förbudskartan
Röd linje får ej överträdas.


31
MAJ På eftermiddagen släpps kreaturen ut på strandängarna i Smedsgård. Helt stilenligt inleder de sommarlovet med att plumsa i lagunen.

första doppet
Frihetens dag

Jag har mer än en gång blivit tillrättavisad när jag kallat dem ”kor”. För den autentiske landsortsbon är de ”kvigor” eller möjligen ”ungdjur”. Kossor blir de först när de börjar leverera mjölk till Arla.
Intressantare är deras oundgängliga roll som naturvårdare. Obetade ängar är vackra en sommar eller två. Sen invaderas de av buskar och sly. På flera strandängar längs Hallandskusten upphörde betet på 1960-talet. De har på senare år fått röjas från enbuskage under stort besvär och ilskna protester från sommarfolket.
Man möter ibland uppfattningen att förbuskade marker är genuint vildvuxen natur, medan betade ängar är produktionsmark för jordbruk och alltså inte naturliga. Men paradoxalt nog är den biologiska mångfalden störst där djur går och betar. Visserligen händer det att boskapen sätter i sig botaniska rariteter, men framför allt skapar de jämlika villkor bland örterna. Växter konkurrerar med varandra, framför allt om ljuset. Djuren tuggar i sig stora örter och öppnar upp för de små. Alla får sin chans.
Så ser teorin ut i stora drag. Detaljerna är omtvistade och föremål för en intensiv forskning.