Juli 2012

murgrönan
Hedera helix i sin rätta miljö

En mil bortom kustslätten börjar ett helt annat landskap, med djupa lövskogar, raviner och rasbranter, plus det knippe hemlighetsfulla sjöar som ger Uttran dess vatten. Man kan till exempel klättra upp på Hiaklitten, ett brant restberg strax bortom Dagsås, klätt med ekar och bokar, och sen länge ett av reservaten i Åkullaklustret.
För några år sen upptäckte jag ett bestånd av murgröna som klängde i spiral längs ekstammarna högst upp på Hiaklitten. Jag blev lite förbryllad eftersom jag, i min botaniska fåkunnighet, associerar murgröna med Italien.
Men den förträffliga Hallands Flora gav besked: ”Murgröna är ursprunglig. Den växer i skogsmark och vid havsstränder, dels krypande på marken, dels klättrande på bergväggar, block, trädstammar och i snår.”
Alltså klättrade jag upp på Hiaklitten igen, och ryckte, i strid mot reservatsbestämmelserna, loss några revor.
Detta bör ha varit 2006 eller 2007. Jag stoppade revorna i jorden innanför stenmuren som bildar gräns för min tomt. De rotade sig villigt och började mycket riktigt krypa längs marken. Med tiden gav de sig också till att försiktigt klättra uppför muren.
Men så kom den fimbulistiska vintern 2009/2010, som bekräftade vad som också står i Hallands Flora: ”Arten är frostkänslig och under stränga vintrar decimeras bestånden…”
Det som hände var att en imposant snödriva parkerade sig innanför stenmuren. På den kunde kaninerna kliva upp. De led den vintern av så svår hungersnöd att de till och med kunde tugga i sig murgröna. Jag gissar att de blev ganska illamående, men de överlevde. I takt med att drivan smälte kunde de beta av alla bladen, ända ner till marken. Min murgröna fick börja om från roten igen.
De följande vintrarna var också stränga, fast jag såg till att skotta bort snön från muren. Murgrönan fick nu mer konventionella frostskador. Den såg sant eländig ut ännu i mars i år.
Men den har mer än hämtat sig, och har nu i sommar, för första gången sen jag knyckte den på Hiaklitten, brett ut sig över murens krön. Jag ser det som en triumf för livets envishet, och som en frodig symbol för att strandens vindpinade landskap har kopplingar till skogarna bortom slätten.

1
JULI På morgonen jordugglan. På eftermiddagen kitesurfarna.

2 JULI Gåslarm halv sex på morgonen. Hinner se en jagande havsörn borta vid Galtabäck, men förlorar den snabbt ur sikte.
Försöker lura den ruvande strandskatan på potatisåkern genom att cykla förbi med kameran i hand. Som man kunde vänta sig misslyckas detta experiment. Båda föräldrarna är mycket vaksamma, och visslar ilsket när de ser mig. I vilket fall är alla tre äggen kvar.

potatisstrandskatan
Dubblerad rörelseoskärpa

3 JULI En behagfull morgon, sommarlen. Enkelbeckasinen i spelflykt över ängen medan jorduggan jagar över den. Grågäss betar fridsamt.
Halv elva havsörn på Sälarevet. Lyckligtvis vindstilla idag. Står just och funderar på hur långt säkerhetsavstånd en örn kräver gentemot kitesurfare när en polishelikopter kommer dånande på låg höjd, precis längs strandlinjen. Örnen flyr ut till havs.

Kustslätten bjuder just nu på en av sina stora visuella fester - rapsfälten, väldiga stråk och depåer av gult smör under solen.

raps
Ska bli margarin

4 JULI Vaknar på natten av påflugna myggor. Försöker jaga bort dem i mörkret. Lönlöst. Detta ingår i priset för att bo vid en våtmark.
På kvällen säsongens första häger. Vet inte var de håller till under häckningen, men från juli och framöver gästar de allt oftare lagunen, illa hatade av andra fåglar.

5 JULI Här är lösningen på myggproblemet: häng upp nät. Den här framgångsrika spindeln huserar intill bryggan utanför Utteros stugby.

nätfångst
Skafferiet är fullt

Värme nu. Högtryck och ostvindar ger fallande vattennivå: -13 centimeter på eftermiddagen. En säl vilar ut på ett av skären utanför Sälarevet. På själva Sälarevet damer och herrar i baddräkt.
Kreaturen får nu byta fålla - mer gräs, färre parasiter.

6 JULI Snart plaskar badsäsongen igång för full juliruljangs. Här kommer en mycket lång drapa med anledning av denna begivenhet.

strandko
Diffusa föroreningskällor?

Badstranden i Björkäng kontrollerades senast den 19 juni år. Vattnet blev inte helt godkänt. Halten av ”intestinala enterokocker” var, nämligen, två och en halv gånger högre än gränsvärdet i EU:s badvattendirektiv. Det är förmodligen inte så farligt som det låter, men det blev ännu en prick i protokollet för Björkäng.
Orsaken till den höga halten är inget mysterium. Dagen innan hade det fallit 20 millimeter regn. Strandvattnet i området är starkt påverkat av Törlan, Uttran och andra vattendrag som rinner genom en intensiv jordbruksbygd. Bakterier från boskap som bajsar i det fria sköljs ut vid kraftiga regn.

EU:s senaste badvattendirektiv infördes 2008, efter att ha förberetts i många år. Redan i januari 2003 hittade jag en remissversion och blev inte så lite förvånad. Så här skrev jag i Hallands Nyheter:
”Direktivet ska innehålla detaljerade bestämmelser om hur medlemsstaterna ska sköta sina badplatser. Det centrala kravet är en bindande regel för högsta tillåtna bakteriehalt i vattnet.
Förslaget präglas helt och hållet av tanken att vatten är något som ska vara så rent som möjligt. Ingenstans antyds att strandzoner utgör ekologiska nischer, där andra organismer än badande turister kan tänkas hålla till. Alger, till exempel, är enbart något negativt, som kräver avhjälpande åtgärder.”

EU-kommissionen hade låtit några medlemsländer göra detaljerade analyser av de föreslagna gränsvärdena för intestinala enterokocker. Det brittiska miljö- och jordbruksdepartementet hade kommit fram till att det krävdes omfattande åtgärder mot jordbrukets ”diffusa utsläpp” av tarmbakterier.
En sådan åtgärd var, konstaterade britterna, att avlägsna betande boskap från strandängar. En kalkyl visade att djuren måste bort från 75 procent av de brittiska stränderna om det nya badvattendirektivet skulle uppfyllas.

EU-kommissionen ställde sig bakom detta resonemang utan någon som helst någon diskussion om vad som händer med strandängar som inte längre betas. Istället spädde man på med barska varningar om att ”badning i förorenade hav varje år orsakar 250 miljoner fall av gastroenterit och infektioner i de övre luftvägarna”.
Jag påpekade i Hallands Nyheter att badvattendirektivet kunde få förödande följder för de halländska strandängarna. Sen skickade jag artikeln till EU:s miljökomissionär, som på den tiden hette Margot Wallström.
Jag fick svar ett halvår senare, inte från Margot Wallström, men väl från hennes kanslichef, Rolf Annerberg, som några år tidigare varit generaldirektör för Naturvårdsverket. Här kommer hela svaret ordagrant:
----
Bäste Lars Rosenberg.

Ärende: Kommissionens förslag till ett nytt badvattendirektiv – konsekvenser för Hallands stränder.

Tack för Ditt e-postmeddelande av den 30 januari och för Ditt intresse för kommissionens förslag till ett nytt badvattendirektiv. Jag vill först och främst be om ursäkt för att svaret har dröjt, vilket emellertid gör det möjligt för mig att ta med nya fakta som uppkommit under förhandlingarna om direktivet med EU:s medlemsstater i rådet.

Jag håller med om att frågorna kring badvattenkvaliteten främst rör turisternas och de badandes hälsa. Det finns emellertid även en miljöaspekt, i och med att orenat avloppsvatten eller diffusa föroreningar från jordbruk och betande boskap kan påverka vattenmiljön genom eutrofiering och algblomning.

Det är svårt att bedöma effekterna av det nya direktivet på Hallands ängar och stränder och det är ännu svårare att tillämpa slutsatserna från de brittiska undersökningarna på Hallands län.

Exempelvis betar ett stort antal får intill vissa av Storbritanniens badvatten. När det regnar kan höga koncentrationer av fekala bakterier i vissa fall spolas från gräsmarkerna till badvattnet, vilket innebär en risk för att de nya kraven inte kan uppfyllas.

För att kunna avgöra om boskapen på Hallands havsängar kan påverka uppfyllandet av kraven bör man undersöka om det rör sig om tillräckligt många djur och hur de lokala hydrologiska förhållandena ser ut. Vid en första anblick tror jag inte att det blir några problem, eftersom den största delen av Hallands badvatten uppfyller de vägledande kraven i det nuvarande badvattendirektivet. Att dessa krav är uppfyllda ger en första fingervisning om hur det nya kravet ”god kvalitet” enligt det ändrade direktivet kommer att kunna uppfyllas.

Jag vill understryka att det nya badvattendirektivet är mer inriktat på effektiv förvaltning av badvatten. Medlemsstaterna måste lägga upp en profil för varje badplats som grundar sig på de lokala förhållanden. Det är möjligt att det vid vissa platser inte går att förena nuvarande boskapsbete med bestämmelserna i det nya direktivet. I så fall måste man antingen minska antalet djur eller förbjuda badning.

Rolf Annerberg
Kanslichef hos Margot Wallström

----

Så lät det i juli 2003. Mycket har hänt sen dess. EU:s nya badvattendirektiv har antagits. Björkäng har svårt att klara de skärpta kraven. Å andra sidan utgör strandängarna, både norr och söder om Björkängs havsbad, numera ett Natura 2000-område enligt EU:s fågeldirektiv, med ovillkorliga krav på att de ska betas ”ända ner till vattenstranden”.
Förhoppningsvis betyder det att faran är över. Vi slipper se strandängarna förbuskas till skydd för ”turisternas och de badandes hälsa”. Men ett vettigt tips torde vara att inte svälja badvatten efter ymniga regn.

mjölkört
Epilobium angustifolium: högsommarprakt vid Sudde väg

7
JULI Uppe fem, det första jag ser är jordugglan, jagande som en kärrhök tätt över strandängen. Sen väller dimman in över landskapet och jag ser inget alls. Cyklar en runda ändå: i Galtabäck blommar mjölken i lila överdåd. Hallands Flora beskriver den som konkurrenssvag, vilket inte är vad den ser ut att vara. Men okej, den klarar sig inte ute på strandängarna.

Hallands Nyheter har en
artikel om havsörnarna, plus en video.

Dimmiga dagar ser man inte horisonten. Ögat luras då att tro att det är stranden som är horisonten. Plötsligt kommer en segelbåt glidande ur dimman, långt ovanför det man trodde var horisonten. Det ser ut som ett spökskepp.

8
JULI Cirkus Olympia har övernattat i Björkäng. De idylliskt idisslande kamelerna gör sig fint i den biologiska mångfalden, dock utanför naturreservatet.

kamelerna
De kommer från Sibirien

Havsörn på Sälarevet. Skogssnäppor överallt. Ser ett hundratal under min morgonrunda, framför allt i Norra Lyngen, men också i de små pölar i jordbrukslandskapet som är kvar sen midsommarregnen, och som påminner om att detta jordbrukslandskap i en svunnen tid var en väldig våtmark.

9 JULI Fiskgjuse flyger över, till allmän förtrytelse bland måsarna. Den kommer inifrån slätten och ger sig ut till havs, i riktning Anholt, men viker sen norrut. Stannar till några gånger och spanar ryttlande, från hög höjd. Kommer in mot Sälarevet där den plötsligt dyker lodrätt, fortfarande från hög höjd. Tyvärr ändrar den sig strax ovan vattenytan. Fisken där nere har anat siluetten mot himlen. Gjusen försvinner bortom Galtabäck.

fiskgjusar01
Gjushuvud. Den här bilden är från en ringmärkning av fiskgjusungar i sjön Fegen, i juni 2004.

Näst efter havsörnarna är fiskgjusarna de som bjuder på den mest spektakulära dramatiken vid stränderna. De häckar vid någon insjö uppe i bokskogen, men kommer inte sällan till Utteros för att fånga fisk. De kan ligga högt i luften och spana länge, innan de med framsträckta klor störtdyker i en kaskad av vatten. Följer man förloppet i kikaren kan man se hur de hela tiden korrigerar sin bana för att träffa rätt. Förvånansvärt ofta får de tag på en rejäl fisk som de flyger hem till boet med.
Jag har ett gammalt men mycket distinkt minne från Sörmland av ett möte mellan en fiskgjuse och en havsörn. Gjusen hade fångat vad som såg ut att vara en gädda, i en havsvik mellan Nyköping och Oxelösund. Någonstans ifrån kom en havsörn och försökte roffa åt sig gäddan. Det är i sådana situationer som de annars en smula tröga havsörnarna förvandlas till blixtsnabba precisionsjägare. Det tog kanske femton sekunder, sen gav gjusen upp och släppte sin fisk. Tyvärr befann de sig vid det laget över land, så gäddan försvann för alltid ner bland granarna.

Badvattnet i Björkäng fortfarande inte godkänt. Nu är det inte de intestinala enterokockerna utan de fekala koliformerna som är för många. Provet togs den 3 juli men resultatet publicerades först idag.
På kvällen plötsligt väderbus, med vindstötar i kulingklassen. En surfare strandar i reservatet. Ser honom kämpa i väg med sin fladdrande drake på ryggen.

10 JULI Det lite större ovädret brakar åstad klockan fyra på natten. 23 millimeter regn, havet upp på +18 centimeter, bisarr höstkänsla hela dan.

11 JULI Lyckas äntligen överlista strandskatorna i potatisen. Det är möjligt att den ena föräldern är mindre misstänksam mot skäggiga cyklister (de turas om att ligga på äggen och ser precis likadana ut) eller så blev den bländad av solen. I vilket fall ha de nu ruvat i två veckor, vilket är ungefär halvtid för strandskator. Det har under den tiden fallit 60 millimeter regn. Man kan tycka att det är onödigt att värpa ute på en åker när de just fått ett helt naturreservat, men sånt bestämmer fåglarna själva.

åkerskatan
De har faktiskt så röda ögon

På kvällen trehundra grågäss, lojt simmande i lagunen. Senare kommer de upp på strandängen och betar gräs. Ser då att en del är årsungar.

julisurf
Draksommar

12 JULI Vind och sol, i rät vinkel mot alla prognoser. Surfarkurserna på högvarv borta på badstranden. Skulle tänkt mig att instruktörerna vore särskit angelägna om att följa reglerna, men icke. På förmiddagen fyra utbildningsgrupper inne i reservatet. Jag ger mig ut på stranden och fotograferar dem. Det hjälper.
På eftermiddagen ett nytt gäng gossar inne och åker i reservatet (och i den förbjudna delen av den kommunala badstranden). Jag skulle behöva en båt.



IMG_2337
Mot sydväst

På kvällen Magritte-moln och en dubbel regnbåge.

IMG_2345
Mot sydost

13 JULI Grågässen har nu börjat pendla till betesmarker inne på slätten. Deras återkomst till stranden i väldiga, muntert kacklande förband är alltid lika stimulerande att bevittna. Förhoppningsvis fortsätter dessa skådespel det kommande halvåret, om än inte med samma aktörer.

grågäss
Wings without Wheels

Fortsätter att jaga kitesurfare. Det är naturligtvis lönlöst, och att de bryter mot reglerna är under alla omständigheter inte en sak mellan dem och mig.

surfskylten
Kommunens skylt - lätt bedagad

Surfarna ska hålla till i södra delen av havsbadet, där de fått en egen grusväg över dynerna, från parkeringen ner till stranden. Där står en anslagstavla, som kommunens gatuförvaltning satte upp för rätt många år en. Den är numera delvis överklistrad med små meddelanden av typen ”Upphittad bräda. Återfås mot beskrivning”. I den del av den ursprungliga texten som ännu går att läsa talas om röda bojar som uppges avgränsa surfarnas halva av stranden. Bojarna finns inte längre kvar. Senast jag såg dem var i februari 2010, men sen försvann de med drivisen. Någon skyltning om det nya naturreservatet finns inte på den här delen av stranden.

bojen
Kommunens boj - numera försvunnen

14 JULI Cyklar iväg till örnboet, beläget en mil från Utteros, i ett svalt och vindstilla sommarlandskap. Örnungen har verkligen vuxit sen sist. Den tronar mitt i boet och tränar sig i att göra det som örnar gör mest, det vill säga ingenting. Den bör nu vara gammal nog för att börja träna sig att flyga också. Hade faktiskt väntat mig att få se en del vingviftande, men därav blir intet. Inte heller syns föräldrarna till. Tar en bild. Den blir som den blir med min billiga amatörkamera, men den är i alla fall autentisk, tidstämplad 06.51.

örnaning
Snart stor nog att följa med föräldrarna till Sälarevet…

På eftermiddagen plötsligt kackalorum bland fiskmåsarna. Rusar ut på altanen och hinner se en pilgrimsfalk lyfta från strandängen. Vad den gjort där vet jag inte, men måsarna skriker sig hesa medan falken försvinner bak grannens tak.
Säl utanför Sälarevet, vilande på det vanliga skäret.

15
JULI Nej, att lägga ägg i en potatisåker var ingen lyckad idé. Alls inte oväntat slutade det illa för strandskatorna.Vad som hänt ska jag inte spekulera om. Den övergivna bogropen är, på strandskators egensinniga vis, prydd med små föremål. Ute på stranden brukar det mest vara snäckskal, på potatisåkern fick det bli pinnar och småsten.

bogropen
Förlorade ägg

Här är en mera lustfylld bild, på ett växthus som gör skäl för namnet. Det kan skådas, sen flera somrar tillbaks, från vägen mellan Sik och Mossagård.

växthuset
En prydnad för tillväxtkommunen

Friska vindar, ett trettiotal kitesurfare på badstranden. Men i dag blåser det från västnordväst, med följd att de inte är i reservatet utan istället rutschar iväg åt Morupshållet. Märkligt.

16 JULI En del av oss är sant belåtna med dessa svala sommardagar, fria från droppsvett, solsveda och getingar. Tröttnar man på blåsten kan man alltid söka lä i reservatets bakficka.

kärret-kartan
Bakfickan

Utteros är Uttrans mun. Substantivet ”os” betyder ”ställe där ett vattendrag rinner ut i en sjö l. havet l. rinner ut ur en sjö”, enligt Svenska akademiens gedigna ordbok. Det anses komma från latinet, där mun heter just ”os”. Samma ord finns i sanskrit, i formen ”as”, påpekar ordboken.

Det sägs ibland att det egentligen ska heta Utterås, eftersom Utteros ligger längs en ås. Etymologiskt sett är det knappast korrekt, men väl geologiskt.
Åsen är av allt att döma en så kallad ändmorän, ett bylte av sten, grus och sand som inlandsisen bökat upp. När isen smälte låg åsen kvar som en fördämning som tvingade smältvattnet att rinna antingen via Uttran eller Törlan.

Men intressant nog fanns en håla bakom åsen, en skål, en gryta. I dag är den ett litet kärr, som länsstyrelsen haft klokheten att inkludera i naturreservatet, som en ficka på baksidan. Enligt beslutsunderlaget har det lilla kärret varit en torvtäkt, vilket verkar stämma.
Man må tänka sig att hålan bakom åsen i tusentals år varit fylld med stillastående vatten. I hålan växte vitmossa och andra växter som aldrig förmultnade, men som efter hand pressades samman till torv. Säkert pågår processen ännu nere i kärret.

Längs åsens rygg löper Smedsgårdsvägen, men den har ett jack mitt i, så att den betande boskapen fritt kan förflytta sig mellan strandängen och marken runt kärret.
Jacket är till viss förtret för Trafikverket, som gärna vill utnyttja Smedsgårdsvägen till Kattegattleden, vilket skulle betyda att man istället får göra ett jack i reservatet. Alternativet är att dra Kattegattleden längs landsvägen, men i så fall på östra sidan, eftersom kärret, som når ända ut till vägen, inte rimligtvis kan fyllas igen.

Jag vet inte vilka biologiska kvaliteter som gömmer sig i denna del av reservatet, men höst och vår kan man hitta oförmodade flyttfåglar i de täta enbuskagen, och stilla kvällar i april har jag stått på landsvägen och lyssnat till grodornas serenader i kärret.

kärret
Kärret

17 JULI Spännande skuta på havet vid lunchtid. En brigg med tolv oxblodsfärgade segel. Hittar den på nätet: ”Eye of the Wind”.

vindens öga
Ingen vanlig segelbåt

Detta är uppenbarligen en superkändis i seglarvärlden. Hon är byggd 1911 och har genomlevt en synnerligen mångsidig karriär under ett sekel på världshaven, från fraktfartyg på Östersjön och silltrålare utanför Island, till flaggskepp vid världsomseglingen ”Operation Drake” och aktör i en hel bunt Hollywoodfilmer (till exempel ”
The Blue Lagoon” med Brooke Shields). Hon ägs numera av ett tyskt företag och kan hyras, med kapten, matroser och kock, för € 2 850 (inkl moms) per dag.
Jag brukar prata om den förträffliga kombinationen havsutsikt & bredband. Det här är ett åskådningsexempel.
Liksom de flesta större båtar på Kattegatt är ”Eye of the Wind” ansluten till sjöfartens AIS (=
Automatic Identification System), och kan då hittas i realtid på marinetraffic.com. ”Eye of the Wind” har dessutom en egen webbsida, med bättre bilder än min, där man kan läsa om hennes vinddrivna öden och äventyr.
Det finns en uppgift om att hon hösten 1955, under namnet ”Merry”, gick på grund i en storm någonstans på svenska Västkusten, men om detta hittar jag tyvärr inga detaljer.

18
JULI Självfallet är vädret en besvikelse för sommargästerna. Vi som är bofasta på dessa blåsiga stränder är härdade. Men låt oss begrunda de större sammanhangen.

sub_surf_mon
Väster är till vänster, öster till höger

De lite större sammanhangen: en El Niño tycks gro i Stilla havet. Hur den kommer att vecklas ut är för tidigt att sia om, men det är intressant att åse dess tidiga stadier.
Jag hittade ett prydligt diagram hos Bureau of Meteorology i Australien, som visar vattentemperaturen i havet längs ekvatorn, ner till 400 meters djup, i mars, april, maj och juni i år. Vi har Indonesien till vänster, Sydamerika till höger. Rött är varmt, blått är kallt, precis som på badrumskranarna.
I mars finns enorma mängder varmt vatten i väster, en bit ner i havet. I öster finns i stället kallt vatten. Den här fördelningen beror på passadvindarna, som blåser från öster till väster och driver med sig det ytvatten som värms av den tropiska solen. När det varma vattnet pressas västerut ersätts det i öster av kallt vatten som väller upp ur djupet.
Värmen i väster och kylan i öster smittar av sig på atmosfären ovanför havet, vilket leder till lägre luftryck i väster än i öster. Alltså blåser det, från Sydamerika mot Indonesien. Men det just är det som är passadvinden, den som är motorn i maskineriet! Systemet är självgående. Vinden som tvingar värmen västerut drivs av värmen i väster!
Det håller inte i längden. Obalansen mellan värmen och kylan blir för stor, systemet blir instabilt. Man ser det i april. Kylan i öster tunnas ut. Och i maj börjar mekanismen bryta samman. Varmvattnet i väster sprider sig österut. Det fortsätter i juni. Havet utanför Sydamerika värms upp.
Men det betyder att tryckskillnaden som drivit processen nu suddas ut. Motorn kärvar. Det börjar blåsa västliga vindar, vilket mycket riktigt skett i delar av Stilla havet de senaste veckorna.
Det här är en komplex procedur som just nu står och väger, men det mest sannolika är att det varma vattnet de kommande månaderna breder ut sig över Stilla havet. Det handlar om fler graders uppvärmning av havsytan, och det är en så drastisk omställning att det påverkar vädret jorden runt, fast man aldrig vet riktigt hur.
Fenomenet återkommer med några års mellanrum, och leder till svängningar i jordens medeltemperatur på flera tiondels grader.
Det finns en mängd snåriga detaljer i El Niño-dramatiken, många ännu outforskade, men den grundläggande mekanismen, med den självgående återkopplingen mellan havet och atmosfären, upptäcktes 1969 av den norske meteorologen Jacob Bjerknes.

Pilgrimsfalk på strandängen igen, mobbad av måsarna. När den lyfter har den något i klorna: en liten fågel eller sork. Liksom måsarna blir jag en smula upphetsad av att se pilgrimsfalkar, om än av andra skäl. Inte ovanligt i juli, för övrigt.


glasört
Glasörten

19 JULI Havet har retirerat efter flera dygns högvatten. Längs vattenbrynet löper just nu en distinkt vall. Innanför är stranden svagt skålformad. Sanden är blöt och mjuk, och täckt av ett tunt skikt av organiskt slam vari stövlarna lämnar svarta, svaveldoftande spår. Färsk glasört spirar i skålarna. Stora bylten av ålgräs har spolats upp i blåsten, mer än jag nånsin sett här. Ett gott tecken.

zostera
Zostera marina

Ålgräs, Zostera marina, benämns emellanåt bandtång, men det är alls ingen alg, utan en fröväxt som framgångsrikt koloniserat havsbottnen, och där intagit en av huvudrollerna i det ekologiska spelet. Ålgräset kan bilda täta, vajande ängar, där havets mångfald frodas, och där bottenslammet binds av rötternas nätverk.
På 1980-talet upptäckte marinbiologerna att ålgräset längs Västkusten inte mår bra. En orsak är att övergödningen gynnat snabbväxande alger som konkurrerar ut ålgräset. I Bohuslän har man försökt restaurera Zostera-ängarna i de värst drabbade områdena, vilket visar hur viktiga de anses vara.
Mitt intryck som strandflanör är att ålgräset utanför Smedsgård är på väg att återhämta sig, men det är som sagt bara ett intryck.

tummmelplats
Drömmen om att bli struts

Blir mobbad av ett helt gäng silvertärnor. Hittar vår vän tumlaren, nu mer romantisk än nånsin.

Framåt kvällen fullt med vadare i lagunen. De flyttar söderut nu. Mest gluttsnäppor och kärrsnäppor, men jag har dem i motljus, så fler artbestämningar vågar jag mig inte på.
Glömde skriva att jag såg jordugglan tidigt i morse.

20 JULI Klockan sex på morgonen cyklar jag genom Morup och hör till min förvåning en trana ropa mitt inne i byn. I min föreställningsvärld hör tranornas magnifika trumpetstötar hemma på de ödsliga myrarna i norr, men den här ackompanjeras absurt nog av Morups många morgongalande tuppar.
Jag cyklar runt kyrkogården och kikar ut över fälten. Där är de. Två tranor går och plockar till sig frukost ute på en nyslagen äng, ihop med sex grågäss. Kan inte motstå frestelsen att ta ännu ett suddigt foto till utteros.se.


morgontranan
Trana och grågås. Avståndet är ungefär sjuhundra meter.

När jag flyttade till Halland för snart trettio år sen var det en begivenhet att skåda tranorna uppe i Älvsered. Sen dess har de brett ut sig utanför skogslandet och blivit lite mindre skygga, fast bara lite.
En gång på nittiotalet, när jag bodde i Hermanstorp, mitt emellan Vinberg och Alfshög, blev jag hemsökt av ett par tranor som åt upp mina sättpotatisar, ett fräckt tilltag som gladde mig mycket. Jag har också åtskilliga gånger mött tranor i trakterna av Stegared, strax bortom Öströö. De bägge i Morup hör gissningsvis hemma på Lis mosse, där jag hört dessa klangtäta och kraftfyllda tranfanfarer flera gånger i sommar.
Det är inte ovanligt att sträckande tranor landar på strandängarna under höst och vår, men några sommarvisiter har jag hittills inte haft. Vad som lockat dem till Morup har jag ingen aning om, men de är intelligenta fåglar som vet vad de gör.

21
JULI En andlös sommarmorgon vid norra lagunens blanka vatten. Utteros har sina paradisiska stunder och sidor.

norra lagunen
Säv & hav

På kvällen storfamilj gravänder, med elva ungar. De är fullvuxna till formatet nu, om än inte till klädseln. Kan vara nettot av de 21 dagsfärska ungar jag noterade den 6 juni, men som sen försvann.

22 JULI En kitesurfare halv sju på morgonen! Har aldrig sett på maken. Nå. Tycks vara nybörjare som torrsurfar borta på badstranden.
Stenskvättornas ungar fram i solen. De är födda i min stenmur.


IMG_2771 En liten bok om Uttran

Skogsprofessorn Mårten Bendz, med släktband till gården Ottersjö, gav förra året ut en förträfflig skrift som heter ”Uttran - en liten å i Halland”, full med fakta, historik och kuriosa kring det som numera tyvärr kallas Tvååkers kanal (boken innehåller en utvikbar karta som visar hur drastiskt Uttran, med spadarnas hjälp, rätades ut på 1850-talet).
Bendz har hittat en intressant detalj som direkt berör naturreservatet. Det fanns förr i tiden en grävd förbindelse mellan Uttran och Galtabäck, känd som ”kanalrännan”. Den gick från en punkt strax nedanför landsvägsbron, längs en rät linje till det inre av Lerjan, alltså den stora, grunda viken i Galtabäck.
”Så sent som i början av 1900-talet skall man ha kunnat färdas med båt på denna kanal och äldre människor på bygden berättar om roddbåtar i kanalen med brödsäd till kvarnen i Utteros för malning”, skriver Bendz.
I Lerjan, nedanför Gamla Köpstad, fanns på medeltiden en hamn. Det var där man på 1920-talet hittade resterna av två fraktfartyg, daterade till slutet av 1100-talet. Historikerna kopplar fynden till den omfattande järnframställning som under samma tid bedrevs strax öster om Tvååker. Man tänker sig att järnet skeppades ut via Galtabäck.
Men hur transporterades det ner till kusten? En glad hypotes är att det skedde med pråmar på Uttran. Och i så fall ser kanalrännan i Utteros ut som en lyckad pusselbit: man slapp lasta om järnet för etappen ner till Lerjan…
Om detta vet forskningen ingenting, men det är inte förbjudet att spekulera.
Det som är extra trevligt med den här historien är att spåren av den gamla kanalrännan finns kvar i betesmarken nedanför landsvägsbron, alltså inne i reservatet. Så är ser de ut:

kanalen
Minne från medeltiden

23 JULI Blåst med kulingstötar, nu från sydväst. Surfare över gränsen igen.

knuds boj
Stopp

Häromdan strandade en vilseblåst boj med vackra röda vimplar i reservatet. Jag förmodar att den suttit på nåt slags fiskeredskap. När man hittar ting på stranden faller man lätt in i fantasier om var de kan tänkas komma ifrån. Så icke i detta fallet. Bojens ägare, Knud Ottzen i Hadsten, har försett den med ett prydligt präntat visitkort.
Namnet Knud Ottzen ger inga träffar på Google. Det gör däremot adressen ”Ådalen 8 Selling”, som står för en villa som nyligen varit till salu men inte längre är det.

knuds visitkort
Det ligger fem mil väster om Grenå

Nu har det hänt igen: klockan 15:30 rusar stor svart hund längs stranden, från Galtabäck ända ner till Smedsgård. Panik bland fåglarna. Hunden verkar jaga runt i norra lagunen. Ser hundratals fåglar fly därifrån. En person klädd i rött uppenbarar sig på Smalasudde och tar, efter lång väntan, hand om hunden. Har svårt att se detaljer i värmedallret.
Under eftermiddagen surfare allt längre in i reservatet.

24 JULI Vakteln borta vid Bjärs kvar i veteåkern ännu. Har bara flyttat sig några hundra meter på en månad.

vetemannen
Självporträtt i vete

Liten värmebölja idag, beledsagad av en larmrapport:
Ingenstans på jorden har havet värmts upp så hastigt som i Kattegatt och södra Östersjön. Sen 1987 har yttemperaturen ökat med i snitt en tiondels grad per år. Det är mer än sju gånger snabbare än den globala uppvärmningen av haven.
Det här gynnar bakterier av det fruktade släktet
Vibrio, som kräver en temperatur över 15 grader och en salthalt under 25 promille (i Kattegatt är salthalten på sommaren ungefär 20 promille).
Vibrio omfattar bland annat kolerabakterien Vibrio cholerae och den minst lika obehagliga Vibrio vulnificus.
Ett internationellt forskarlag har analyserat de
Vibrio-infektioner som rapporterats i området på senare år, och funnit att utbrotten följer värmetopparna. Värst var det under den minnesvärda värmeböljan i juli 2006, med 67 Vibrio-infektioner, varav fem med dödlig utgång. Och värre lär det bli i framtiden.
Det här oroväckande resultatet redovisas i tidskriften
Nature Climate Change. Det anses vara det första säkra belägget på ett samband mellan sjukdomar och klimatförändringar.

Som en fotnot till ovanskrivna: för tredje mätningen i rad har Björkängs havsbad fått
anmärkning på vattenkvaliteten. Det är de fekala koliformerna som spökar igen. Halten i det senaste provet, som togs den 17 juli, var 630 per deciliter vatten. Gränsen för godkänt är 100.

strandsallat
Strandens egen salladsbuffé

25 JULI Den sista tidens friska vindar har, förutom kitesurfare, blåst in en färsk laddning alger, som ligger i vackert färgade strängar strax ovan vattenbrynet. Det är inte längre ålgräs som havet häver ur sig, utan snabbväxande rödalger och grönalger. De kommer att lösas upp hastigt, om än inte lustigt, i värmen.
Ännu färgrikare är det här märkvärdiga fiskeribyltet, som jag uppriktigt sagt inte begriper mig på.


trålprål
En ovanligt prålig trål

I den mjuka sanden kan man behändigt avläsa medborgarnas villighet att lyda reservatsreglerna. Här är spåren av ett sällskap om fyra vuxna, två barn, en hund och en barnvagn. De har promenerat längs gränsen för beträdnadsförbudet, och alltså sett skyltarna. Ändå har de plötsligt girat in i den förbjudna zonen och gått rakt igenom det ömtåligaste området på stora reveln

sandspår
En genväg

26 JULI Myggterror hela natten.

Här kommer två bilder från Sandabäcken i Rönnås, strax innan den rinner ut i Törlan. Nån gång i höstas upptäckte jag att exakt den här bäckstumpen finns avfotograferad i Ingvar Lenfors ”Tvååkers flora”, med bildtexten ”Bäck vid Rönnås. De röda blommorna är mjölke och jättebalsamin”.
Sen dess har jag gått, eller snarare cyklat, och väntat på att bäcken ska börja blomma igen. Då försvann plötsligt prakten.
Nå, inte helt. Nere till höger finns faktiskt ett stånd jättebalsamin som överlevt grävskopan.

12 juli
12 juli

25 juli
25 juli

Jag ska inte kverulera över detta, eftersom jag inget vet om förutsättningarna och drivkrafterna bakom årensningen. Däremot vill jag gärna göra reklam för ”Tvååkers flora”. När den kom ut hösten 2005 intervjuade jag Ingvar Lenfors i Hallands Nheter. Här kommer ett utdrag:

”Ingvar Lenfors är entusiasten som varje vår och sommar traskar runt i Varbergstrakten ihop med två kompanjoner och letar blommor. Resultatet redovisas, socken för socken, i böcker som Ingvar Lenfors egenhändigt trycker och ger ut.
Han är just färdig med nummer sju: Tvååkers flora.
Den outtröttlige före detta biologiläraren var nog själv lite tveksam innan han gav sig i kast med Tvååker. Detta är ett potatis- och spannmålslandskap, sen generationer dränerat, harvat och besprutat långt bortom botaniken. Där finns inga sjöar eller skogar, vattendragen är för länge sen omgrävda till snörräta kanaler.
Men envetenheten har burit frukt. I denna vindpinade socken har Ingvar Lenfors och hans kumpaner hittat 666 olika växter, en praktfull siffra i mer än ett avseende.
Det finns, nämligen, bitar av Tvååker som undsluppit plöjandet. Först och främst: strandängarna.
Tvååkers kust är extremt flack, stranden uppseendeväckande långgrund. Lufttryck och vindar gör att havet ständigt växlar nivå. Resultatet blir ett marsklandskap, släkt med Nordsjöns tidvattenstränder, men nästan unikt i Sverige.
Längs den här stranden, från Lerjan i norr till Sik i söder, har Ingvar Lenfors noterat 270 olika växter, många specialanpassade att leva i en miljö som ständigt översköljs av havets sälta.
Den rika mångfalden är, paradoxalt nog, beroende av att ängarna betas av kreatur.
–De håller markerna öppna så att fler växter får en chans, säger Ingvar Lenfors.
Om betet upphör kommer några få dominanta arter att ta över. Man kan tänka på bokskogen, där träden konkurrerat ut all annan vegetation. Att korna tuggar i sig en del av växtligheten är alltså i högsta grad till gagn för botaniken.
Ingvar Lenfors serie av floror är onekligen en storartad kulturgärning, beundrad och hyllad. Men hur är det med allmänhetens intresse?
Nej, Varbergsborna har annat för sig. Sanningen är att nästan ingen bryr sig om Lenfors omsorgsfulla kartläggning av växtlivet i och runt Varberg.
–Det här är en väldigt smal sektor, säger han.
Det är sorgligt men sant. I Linnés hemland har folk slutat att bry sig blommorna.
–Naturen står på undantag, säger Ingvar Lenfors.”


27 JULI Till Galtabäck i morgondimma. Ser inget, men hör till min glädje det glasgnisslande ljudet från en kenstk tärna ute över havet, en akustisk delikatess som penetrerar alla vädertyper.

morgondimma
Galtabäck i dimma

Den kentska tärnan är den fjärde tärnan i Halland, bredvid silvertärna, småtärna och fisktärna. Den är större än de andra, men fåtaligare. De kentska plägar häcka på någon av öarna i norra Halland, mycket tätt hopträngda. De är tyvärr extremt känsliga för störningar, och är på rödlistan klassade som ”starkt hotade”.
När de anländer i april stannar de gärna till i Lynga eller Utteros. Jag har till och med sett ett par kopulera ute på Sälarevet. Så här års och fram i september drar de omkring längs kusten, vanligen en bit ut, och signalerar med sina genomträngande kontaktläten som inte liknar något annat. Det är väl värt att leta upp dem i kikaren: de kentska tärnornas störtdykningar är virtuosa.


28
JULI Envetet har SMHI varnat för att kraftiga åskväder är på väg. Det är alltid lite nervöst för oss som har bredbandet i en luftledning.
Det här är vad som händer, avläst från SMHI:s egna radarbilder:

9.30 bildas en åskcell över Laholmsbukten och börjar röra sig norrut. Vid 10.30 hör vi fjärran muller nerifrån Falkenberg. Men åskan väjer av mot nordost och försvinner upp över Västergötland.
13.30 ligger en ny kraftig åskcell vid danska kusten på andra sidan Kattegatt, men också den styr mot nordost och når Svenska kusten strax norr om Göteborg.

kl 17.00
Åskvädren klockan 17

Det verkliga dramat börjar 16.30. Åska täcker Kattegatts östra halva, hela vägen från Kullen till Kungsbacka. Den är på väg in över land. Nu hörs mera muller. Men det här åskvädret består egentligen av två celler, som vid 17-tiden börjar separera. Utteros tycks ligga i glipan mellan dem, och slipper undan igen.
Nå: vi fick i alla fall 17 millimeter regn.

29 JULI
Hittade i morse en sliten fågelskyddsskylt i mitt uthus, erinrande om att naturreservatet har en intressant förhistoria.

fågelskyddsskylten
Det var då det

Det var på våren 1998. Det såg bra ut för tärnorna. Jag har en notering om 13 par häckande småtärnor ute på stora reveln. Det var också den våren stugfolket i norra Smedsgård byggde sig en egen spång över lagunen. Via den kunde de enkelt ta sig ut på badstranden - om de traskade rakt genom tärnkolonin.
Jag vet inte vem som larmade myndigheterna, men den 29 maj ryckte länsstyrelsen ut och meddelade att stora reveln från och med nu var fågelskyddsområde. Folket i norra Smedsgård tilläts behålla sin spång, men de fick inte gå raka vägen ut på stranden, utan måste göra en krok runt tärnkolonin. Ett antal skyltar sattes upp. Det var en av dem jag hittade i mitt uthus i morse.
Beslutet hade fattats av Björn Ströberg, som var naturvårdsintendent på länsstyrelsen. Han kände väl till tärnkolonin i Smedsgård.
Björn Ströberg var på väg att lämna länsstyrelsen med så kallad avtalspension. Han hoppades avsluta sitt yrkesliv med att skapa ett gigantiskt naturreservat längs kusten, från Morups tånge till Galtabäck. Han hade vandrat hela sträckan och var fylld av entusiasm. I planerna ingick beträdnadsförbud runt tärnkolonierna i Smedsgård och Utteros.
Men det slutade snopet. Björn Ströberg blev inte färdig i tid. Han bad att få fortsätta, men fick nej av länsstyrelsens administrativa ledning. Planerna på det stora kustreservatet stoppades. Jag minns själv Ströbergs bitterhet när han i juli 1998 fick beskedet av sina chefer.
Fågelskyddsområdet på stora reveln blev också en flopp. Björn Ströbergs hastiga beslut var inte formellt korrekt, visade det sig, och därmed inte giltigt. Smedsgårdsborna kunde promenera som de ville ut till badet.
Man kan grubbla på hur det hade gått för tärnorna om Björn Ströberg fått fullfölja sitt projekt. Det var i slutet av 90-talet som nedgången började. Kanske hade den kunnat hejdas.
Fågelskyddsskyltarna blåste bort redan samma höst. Jag återfann en av dem i en tångvall långt senare, med den gula färgen vackert krackelerad i ett artistiskt sprickmönster.
Och av spången återstår bara spridda brädhögar.

spången
Spången den 28 september 2009

30 JULI Det går två vaktlar mellan Bjärs och Moarna, på var sin sida om vägen. Nummer två är förmodligen samma som höll till vid Smurte i juni. De kan nu spelduellera nätterna igenom.
Ett par hägrar i lagunen, stelt och saktmodigt klivande i slow motion, men ändå i spänd beredskap till kulsnabba utfall mot vad det nu är de hittar nere i vattnet. De kommer i tidiga morgonen, varifrån har jag ingen aning om. De utstöter vanligen ett tämligen anskrämligt skri under inflygningen, och möts av protester från måsarna, men annars är de tysta och diskreta.

hägring
De kan stå orörliga som statyer i flera minuter

I lagunen också hundra arktiska småvadade, mest svartmagade kärrsnäppor. De är på resa söderut efter en hektisk sommar under midnattssolen, men i lågtrycksväder, som nu, rastar de hungrigt på våra platta stränder och lirkar småkryp ur dyn med sina finurliga näbbar.


IMG_2995
30/7 kl 20.40

31 JULI För oss molnskådare blev detta en av sommarens mest spektakulära dagar, eller dygn, ska jag säga. Låt mig sluta månaden med några snitt ur den kavalkad av bomullsberg, ångsjok och åskkolonner som just jagat över våra julihjässor.

IMG_3015
31/7 kl 05.52

IMG_3021
31/7 kl 07.50

IMG_3032
31/7 kl 13.19

IMG_3051
31/7 kl 19.47

Fick 73 millimeter regn i juli, vilket råkar vara medianvärdet för juli, mätt vid min stuga. Bland julivärdena under de 15 år jag häckat i Smedsgård leder 2007 med 192 millimeter. Minst regn kom i juli 2000: bara 28 millimeter.