September 2012

september
Förste september vid Morupsåns mynning

Under mina trettio år i massmedia tog jag alltid semester i september, och jag har kvar en djupt i hjärnan inpräglad förväntan inför den tidiga höstens friska morgnar och ansvarslösa kvällar. Vi har nått naturens stora flyttsäsong, när flera hundra miljoner fåglar ska ge sig åstad, var och en med sin hormonella kalender och sin nedärvda färdplan. Sträcket mot söder följer traditionella ledlinjer i landskapet, varav en löper längs Kattegatts platta kust. Vi får se…

massgässGåsmassan

1 SEPTEMBER Detta är absurt. Över 3000 vitkindade gäss tätt ihop på stranden utanför Smedsgård. Enstaka kanadagäss försöker klämma sig in, men trots att de är mycket större ser de bortkomna ut i arméerna av tjattrande vitkinder.

De har all rätt att vara här. Vitkindade gäss finns med på den lista över prioriterade arter som hör till EU:s fågeldirektiv. Och eftersom strandremsan mellan Galtabäck och Lynga är avsatt som Natura 2000-område enligt samma direktiv har de landat rätt.


Men EU skyddar förstås inte mot havsörnen. Halv elva kommer den inflygande på låg höjd från söder och väcker en explosion av flyende gåsvingar. Det som räddar gässen är denna vana att tränga ihop sig i täta flockar. Örnen är chanslös inför det ostrukturerade virrvarr den själv framkallat. Det måste vara frustrerande, men den kan inget annat göra än att sätta sig på en kobbe och begrunda massmaten den inte kommer åt.

Död sälunge på stranden, bara några meter innanför reservatsgränsen.
död säl
Vila i frid


De flesta vitkindade kvar hela dan, utspridda i reservatet. Bara mindre grupper har gett sig in till stubbåkrarna. De tränger inte längre ihop sig, som i morse, utan spankulerar lugnt omkring och äter gräs. Några gånger går ett pseudolarm: ett moln av gäss i luften, men många kvar på marken. Det är bara under larmen man inser skarornas ofantlighet.
Denna enorma ansamling är en nyhet för i år, ett märkvärdigt naturfenomen. Antalet vitkindade gäss ökar exponentiellt. Just nu håller de till i Utteros, strikt innanför reservatets gränser: det är otänkbart med vitkindade gäss på badstranden. Det finns rapporter om mindre flockar på andra håll i Halland, men inget som detta.
Vid nittontiden kommer svartklädd dam ut på stranden och släpper loss en stor vit hund. Oro bland gässen, sträckta halsar överallt, allt fler ger sig iväg till reservatets norra del. Ack, denna tanklöshet!

2 SEPTEMBER Höst i dag: blåst och spridda regndroppar. Cyklar bort till Utteros för att kolla norra lagunen. Ser havsörn i en svärm av gäss försvinna söderut. Vet inte förspelet.

fågelmannen
I stället för fåglar

Med blåsten kommer surfandet: fullt ståhej på badstranden. Under dagens lopp slappnar disciplinen, tyvärr, och allt fler åker in i reservatet. Vid halv tre är en gosse uppe och tömmer Sälarevet på fåglar. Sorgsen till mods cyklar jag bort till stranden för att leta upp de värsta marodörerna, men de är oåtkomliga långt ute på havet. I stället drabbas jag av en oförvägen regnskur och får trampa hem igen, ömklig och genomblöt. Detta känns verkligen bittert efter gårdagens skådespel.


lagunörnen-01
Suddig men ståtlig

3 SEPTEMBER Havsörn på strandängen! Klockan 06.20 ser jag ett par väldiga vingar vikas ihop hitom lagunen, rakt ut från min stuga. Örnen måste ha spanat in nåt ätligt för att drista sig så nära civilisationens stugor. Efter nån minut flyttar den bort till spången ut mot badstranden, där den börjar hacka på nåt med sin ohyggliga näbb. Dun singlar bort i blåsten. Örnen står lite skymd, vilket varken den eller jag gillar. Efter två eller tre minuter lyfter den och kommer flygande rakt över strandängen med ett rejält men aningen sladdrigt kadaver dinglande i klorna, till formatet som gräsand. Örnen landar på den röda stenbumlingen mitt i lagunen och börjar äta. I bakgrunden pågår gässens morgontrafik.
Den står kvar på stenen till 07.01 när den flyttar några meter till lagunens bortre strand. Kl 07.13 ger den sig av. Jag har nu en dålig vinkel och ser inte om den släpar med sig matresterna.

lagunörnen-02
Härskarprofilen

Under den nästan timslånga uppvisningen har jag tagit 152 bilder. De flesta ser ut som närbilder på äppelmos, men några kan duga som bevis på att jag inte fantiserar.
Efteråt går jag ut på strandängen där örnen hittade sin frukost. Det finns blodspår i gräset: det var färskt kött. Där ligger några dun, men de räcker inte till artbestämning. Det andra stället, där den stod och åt, är oåtkomligt i det rådande högvattnet (+26 centimeter).

brottsplatsen
Fyndplatsen

Bara en gång förut har jag sett havsörn ända framme på strandängen. Det var mitt i snökaoset häromåret. Det dramat finns skildrat på sidan 33 i ”Tidvatten”.


4 SEPTEMBER Möter glada utanför Morup. Ser ut som om den är på väg till Rivieran, fast den kan mycket väl välja att övervintra i Brösarp.

Gladan är en av de fåglar som av okända skäl undviker havet. Jag ser glador ibland när jag cyklar inåt slätten, men aldrig över stranden när det inte är flyttsäsong.

I övrigt möter jag mest sniglar denna morgon, i betänkliga mängder. De försöker krypa över asfalten, med trögt resultat. Jag har sett dem lite överallt sen i juli, men dagens parad är exceptionell: ett par hundra mellan Smedsgård och Morup.
Dock är de på nära håll vackra djur.

Arion vulgaris
Arion vulgaris


Surfare i reservatet.


SMHI spår mycket högt vatten det kommande dygnet:

Ringhals
Nästan en halvmeter


5 SEPTEMBER Det stämde. Havet på +53 centimeter klockan 07.00, den högsta nivån sen stormen Emil i början av januari (+109 cm den gången). Därmed blir vår blåa tunna flott igen, och seglar flera meter ostvart, tills den strandar i grässvålen på hinsidan om lagunen. Det grundstötta trädet, däremot, är nu så så nederoderat i sanden att det inte flyter. Bara en ömkansvärd grenstump sticker upp ur Kattegatt.
Vid den här havsnivån börjar saltvatten tränga in i strandängens erosionskanaler, och flöda ut över gräsbevuxna sänkor. Upp flyter en näringsrik mix av skalbaggar, spindlar och gräshoppor, som genast blir till frukost för ett hundratal måsar.

måsfrukost
Snabbmat för måsar

En flock om 40 bläsänder blåser in i lagunen. De vitkindade gässen har gett sig in på slätten för att äta frukost på stubbåkrarna.

Kväll: Jag har saknat de vitkindade i dag, bara haft grågäss och kanadicker sen tidiga morgonen. Men klockan 20.40 kommer de plötsligt, flera tusen på en gång. Jag står ute i mörkret och lyssnar. Hela himlen fylls av deras mildra småtjattrande. Jag kan inte se dem, men jag litar på deras goda mörkerseende. Helt otroligt!
Tyvärr hör jag skottlossning bortifrån Utteros eller Galtabäck. Ligger någon och skjuter mot gässen i mörkret? Okej att det finns kanadagäss i luften också, men kan en jägare skilja dem åt? Obehagligt.



Ringhals-1

Från +53 till -6

6
SEPTEMBER Havet ner 59 centimeter på ett dygn. Här är en som inte hängde med i svängarna:

strandkrabba
Strandsatt


så sälarevet

Jägare på Sälarevet

7
SEPTEMBER Gåsjakt i reservatet. Två olika jaktlag dyker upp vid niotiden, med var sin uppsättning attrapper för att lura fåglarna att det är riskfritt att landa. Alla gässen har gett sig av redan före sju, men vid tio kommer flera småflockar grågäss och kanadagäss och möts av skottlossning. Fyra eller fem gäss dödas, vad jag kan se.
Fågeljakt är absurt nog inte förbjudet i naturreservatet. Däremot får man inte plocka blommor.

påvakt
På gåspass

grågås
Med grågås



8
SEPTEMBER Höstmorgon.

björkäng_blås
Västkusthöstblåst

En hel del ejdrar nu. Räknar till ett fyrtiotal på Sälarevet, vilande på de våta stenarna.

Kväll: de vitkindade gässen behagar anlända i solnedgången. De har varit på grönbete sen tidigt i morse.

gåsinflygning
Här kommer vi!


9 SEPTEMBER Cyklar till Lisered i gryningen. Svalsträck. Bara sju sälar synliga. Vet inte var de håller hus. De byter päls så här års, och kan tänkas hålla sig undan på andra stränder.
Skottlossning. Ett gäng jägare gömmer sig i vassen i Lyngabukten, omgivna av en bunt bulvaner. Värre är att de använder lockpipa för att lura ner fåglarna, ett irriterande läte att lyssna på. En hel del skjutande. Cyklar hem igen.


snamållemärket
Här är den

Sandmålla låter i mina öron som en tämligen banal ört, men den är faktiskt mycket sällsynt, på rödlistan utpekad som ”akut hotad”. Sandmålla växer i reservatet, och är därmed det mest utrotningshotade vi har. Man hittar den på den skalbank utanför Smedsgård där tärnorna försöker häcka. Torbjörn Vik, den naturkunnige doktorn i Rosa huset, har vänligen markerat platsen med ett landmärke. Man känner igen sandmållan på den röda stjälken och de mjöliga bladen.
Sandmållan är en nyckfull och obeständig skapelse, som plötsligt dyker upp på nån strand, och sen är försvunnen igen. Av allt att döma beror det på att vi befinner oss vid kanten av dess utbredningsområde. Den försöker avancera norrut, men lyckas bara ibland.
Mållor har vi annars gott om. Det är en stor och yvig växtfamilj som specialiserat sig på att tåla salt. I ”Tvååkers flora” räknar Ingvar Lenfors upp 13 olika mållarter som han hittade längs kusten vid inventeringen 2004. Strandmållan var vanligast, sandmållan ovanligast.
”Sandmållan är mycket sällsynt och fanns bara i ett par exemplar vid Törlans mynning i Björkäng”, står det på sidan 10.

sandmållan
Artiplex laciniata


Surfare i reservatet.

10
SEPTEMBER Två döda sillgrisslor på stranden, bara 15 meter från varandra. Mystiskt.

grissla
Den ena grisslan

Havsörn på Sälarevet 07.35. Den sitter på högsta stenen och betraktar en flock om flera hundra bläsänder. Kvar till 09.00, när ett muskulöst åskväder rullar in från Kattegatt.

Jag bör kanske påpeka att de havsörnar jag noterat det senaste halvåret utan undantag varit gamla fåglar (minst fyra år). Sannolikt handlar det om de bägge som väckt uppståndelse genom att häcka i Halland, nåt som inte hänt sen 1890-talet. Jag väntar med spänning på att en ungfågel ska visa sig i Utteros...

Antalet gäss i reservatet har minskat radikalt de senaste dygnen. Nästan inga vitkindade nu, däremot fler grågäss. Detta är i sin ordning. Gässen byter gärna rastställen och körschema så här års. Vad det beror på går inte veta, men det torde vara till deras fördel att jägarna inte kan förutse var de tänker landa härnäst. Kan också tänka mig att de extrema flockar som nyligen betade i reservatet lämnade efter sig en inte helt smittfri spillning som de gör rätt i att inte trampa i.

11 SEPTEMBER Är ända nere vid Törlans mynning när larmet går i Utteros vid sjutiden. Ser inget på det avståndet, men när jag kommer hem en halvtimme senare står en havsörn och äter frukost på en sandbank vid Sälarevet, omgiven av impertinenta kråkor. Verkar vara rejält byte. Örnen kvar till kvart i tio.
Sen tar kite-folket över: Tre surfare åker omkring inne i reservatet, trots att hela badstranden ligger öde.

När vågorna rullar in vid högvatten, som i förra veckan, bearbetar de stranden med ihärdiga krafter. De flyttar sand, gräver rännor och kan till och med häva upp länsstyrelsens stolpar…

stolpe ut
Vågornas kraft har talat


12 SEPTEMBER Efter värmeböljan i måndags är vi tillbaks i höstspåret, på gott och ont. Själv fasar jag för mörkrets obevekliga frammarsch, men jag ska samtidigt bekänna en lätt romantisk svaghet för septembers övermogna dekadens, med mögelfläckad grönska, neurotiskt bräckliga harkrankar och en lätt syrlig doft av begynnande föruttnelse. Här är en bild från Galtabäck:

tillväxtkommunen
Höst i tillväxtkommunen


Och så ännu en fundamentalistisk solnedgång, i en grotta i molnen, flankerad av regngardiner:
12 september
Klockan 19.37


13 SEPTEMBER Blir överflugen av fem tranor när jag cyklar förbi Munkaskog just som solen går upp. De verkar följa motorvägen söderut, vilket torde vara en utmärkt idé, åtminstone tills de kommer till Burlöv.
Enorma skaror kanadagäss landar i reservatet vid halv tio, men blir strax undanskrämda av en av dessa förvetna utomjordingar:

jordbruksverket
Liten grön man

Väderbus i faggorna.


14
SEPTEMBER Som sagt: väder. Tretton millimeter regn, vindkast på 20 sekundmeter, havet upp på +45 centimeter. Våghöjden vet jag inte, men den är imponerande. Prognos om vattenstånd över +60 centimeter i morgon eftermiddag.

nederbörd
Havsutsikt

När rutorna klarnar upptäcker jag att vårt gula sjömärke nu ligger längre till höger ur min synvinkel, vilket betyder nordost.

Kväll: alla gässen kommer samtidigt, en halvtimme efter solnedgången, i gigantiska förband. I reservatet möts de av skottlossning.



15
SEPTEMBER Morgonrodnad kallas det. Den här bilden är tagen klockan 06.35 i morse, sex minuter innan solen går upp. Havets färg är i mina ögon, eller på min datorskärm, en mild blandning av rosa och violett. Jag kommer att tänka på versraden ”Tidigt när gryningen kom med den rosenfingrade Eos”, som Homeros använder tjugo gånger i Odysséen, fast jag egentligen ämnade beklaga mig över att solen nu stiger upp långt senare än vad jag gör.

aurora
Aurora

Gott om vitkindade gäss igen i reservatet, nu åter uppsplittrade i mindre troppar. Pilgrimsfalk jagar duvor över strandängen, men som alltid i så högt tempo att en inomhusskådare inte har en chans att hänga med. Både storspovar och myrspovar klivande i högt gräs.
Havet stiger långsamt under dagen, och börjar flöda in över strandängen. Jag håller ett öga på den blå tunnan, som strandade på sin grässvål vid +53 centimeter den 5 september. Den behöver ett lyft till för att segla ut i lagunen.
Därav blir dock intet. Havet segar sig upp till +54 centimeter klockan 18, men drar sig sen stillsamt tillbaka.

tunnanblå
Den ligger där ännu



16
SEPTEMBER Enstaka svalor fladdrar söderut, annars inte mycket fågelflyttande.
På dagen kitesurfning över alla bräddar. Upp till tio-tolv åkare samtidigt inne i reservatet, ända upp till Sälarevet. Cyklar bort till badstranden, men går vilse i ett kaos av smattrande drakvingar, hoptvinnade styrlinor och adrenalinstinna kvinnor och män i våtdräkt och hjälm. Rena invasionen idag. Räknar till 60 surfare, men nya anländer hela tiden. Mot denna armada är man maktlös utan båt. Cirkusen pågår långt fram på eftermiddagen.

septembersurf
En hel blåsorkester


17 SEPTEMBER Jag öppnar dörren och blickar ut över strandängen. Bums lyfter två dussin grågäss och flyr kacklande ut mot stora reveln.
Avståndet mellan mig och gässen var ungefär 200 meter. Jag noterade dem aldrig, eftersom de gick tillsamans med ett trettiotal pastoralt betande kossor. Men de såg mig, blixtsnabbt.
Gäss vet vem som är vän och vem som är fiende. De är inte rädda för kaniner, kor eller pilgrimsfalkar. Däremot aktar de sig för örnen. Men den värsta av alla fiender, den som framkallar panisk skräck hos en gås, är människan. Varenda gås vet att människan, till skillnad från alla andra, dödar på långt håll. Pang, säger det och så är gåsen död. Därför är människan det farligaste av alla rovdjur.

Nu nåt helt annat:

kanalrännan
Lerjans innersta tarmkanal

Den 22 juli skrev jag en betraktelse om den grävda kanal som förr i tiden löpte mellan Utteros och Galtabäck. Spår av den kan ses ännu strax nedom landsvägsbron över Uttran.
Spår finns också i den innersta delen av Lerjan. De är mindre distinkta, eftersom hela det området är skrafferat av diken och erosionskanaler.
Kanalen avtecknar sig för övrigt på satellitbilderna, till exempel de som ingår i Google Earth.
Fordomdags var Lerjan en av Hallandskustens få naturliga hamnar, i läskydd bakom Galtabäcksskär. På Lerjans norra strand låg på medeltiden den bebyggelse som gett namn åt Gamla Köpstad, och som tycks ha varit en viktig handelsplats. Och i Lerjans inre del grävde arkeologerna på 1920-talet fram de två Galtabäcksskeppen, som var byggda för frakt. De är daterade till slutet av 1100-talet.
Landhöjningen gjorde efterhand Lerjan ofarbar för fartyg. Men ännu fram på 1700-talet anges Galtabäck ofta som hamn på kartorna, ibland under namnet Norehamn.
Hur kanalrännan uppifrån Utteros passar in i det här pusslet är det ingen som vet. Därmed är det fritt fram för fantasin.

18 SEPTEMBER En av en strandbos få nöjen här i livet är att begrunda vad havets vindar föser i land. Vi har nu haft en blåsig period. I en svacka i vattenståndet tar jag mig ut och hittar en vackert röd drickaback, härstammande från det ärevördiga polska bryggeriet Tyskie, som ligger i Tychy i Övre Schlesien. Tyvärr har den hamnat ganska långt från den blå tunnan, men det kan ändra under sig under höstens lopp - de skulle passa ihop.

tyskie
Dessvärre medföljer inget öl

Hittar också en besynnerlig, lite amatörmässigt hopsnickrad men uppenbarligen funktionalistisk hyllkonstruktion. Den är ungefär 1,5 meter hög, och försedd med fem fack. På åtminstone två av dem har det suttit fastpikade plastdunkar eller delar av plastdunkar. Dunkarna har innehållit ett slags ammoniakhaltig rengöringsvätska, men jag är inte säker på att det har med konstruktionen att göra. Hyllan är av plywood, men är förstärkt med en stålskena och ett band av hårdplast. Hela apparaten ser måttbeställd ut. Har ingen aning om vad det kan vara.

strandmöbel
Snickerimystik

Finner också tre apelsinfärgade flöten från nåt fiskeredskap. Det ligger likadana lite här och var längs kusten. Dessutom har nu tre av länsstyrelsens förbudsstolpar lossnat ur sanden och förenat sig med strandens tångbälten.

Här kommer en bild från den lite större världen, sevärd av två olika skäl.
Den visar havsisens utbredning i Arktis igår, den 17 september. Av allt att döma är detta årets minimum - från och med i dag börjar isen lägga sig igen i den fallande polartemperaturen.
Så här lite is har inte uppmätts i Arktis i modern tid. Ännu på 1990-talet var utbredningen i september dubbelt så stor. Minskningen har skett långt snabbare än vad forskarna väntat sig.
Men bilden är också intressant för att den ser ut att vara upp-och-ned. Det tar en stund åtminstone för mina ögon att hitta Halland i det här perspektivet.
Kartan är gjort i Japan, av det japanska rymdorganet JAXA (Japan Aerospace Exploration Agency), som tittat på isen med hjälp av en helt ny satellit, Shizuku kallad, som sköts upp i maj. Det finns flera satelliter som kollar Arktis (och de ser samma dramatik) men Shizuku är just nu den tekniskt mest avancerade.

jaxa
Med japanska ögon

Bristen på is gör att Ishavet nu är mycket varmare än det brukar vara så här års, något som ovillkorligen ger effekter på lufttryck och vindar långt utanför Arktis. Meteorologerna varnar för att det kan ge oss ännu en bister vinter. Så här kanske:

vinter vid törlan
Törlans mynning den 13 januari 2011

Kväll: En av de mest melodramatiska aftonhimlar jag sett. Ofantliga molnformationer med tung blyfärg möter solnedgångens utmanande rosa. Det är som scenbilden till en Wagneropera: storvulet, romantiskt, ödesmättat och neurotiskt, men späckat med kontraster och harmonier. Helt osannolikt.

wagner
Götterdämmerung


19 SEPTEMBER Väderkaos nu. Kulingarna knuffar in varandra över kusten, med skarpladdade skurar i släptåg. Härliga tider för molnskådare, och som en bonus en mästerlig regnbåge kvart i nio på morgonen. Notera att den inte befinner sig ute till havs. Den står faktiskt med ena benet i lagunen!

lagunbågen
Längst till vänster kan man ana den sekundära bågen


Men titta nu här! Medan jag beundrat molnen har länsstyrelsens flinka manskap kuskat runt och nitat fast de efterlängtade blå plaketterna, naturreservatets definitiva kvitto, certifikat och insegel. Själva stolparna bankades i marken redan i november förra året, vilket fick en del av oss att hänfalla åt överdriven optimism. Men nu är det fixat. Bilden är från Suddeväg i Galtabäck.

inseglet
Den ska väl inte blåsa ner


Mera kulingmoln:

1907
Klockan 19.07


20 SEPTEMBER Död säl igen, nu på den kommunala badstranden, två hundra meter söder om reservatet. Ser konstigt skavd ut i aktern. Kan ha fastnat i nåt fiskeriredskap, men det är bara en grov gissning.

nysäl
Med huvet i tången

Jag skrev den 10 september om två döda sillgrisslor på stranden. Detta har visat sig vara ett utbrett fenomen: av blåsandet utmattade grisslor har havererat i mängder på de halländska stränderna. ”Det är inga pingviner”, konstaterar Radio Halland.

21
SEPTEMBER Scenskifte. De häftiga molnformationerna utbytta mot en grå filt, kulingen tillfälligt avstängd. Under morgontimmarna sydlig vind. Därmed ett distinkt sträck av finkar och andra dagflyttare, i små ivriga flockar.
Också första örnen på ett tag. Havsörnar gillar, i motsats till kungsörnar, inte blåst. Dagens havsörn kommer fem i åtta, på låg höjd nedifrån Lynga och skrämmer upp tvåtusen gäss i reservatet, men fortsätter mot norr.
Här är en annan besökare: en ormvråk spejande efter sork från en stängselstolpe, med vitkindade gäss i lagunen.

morgonvråk
Vråkmorgon

Och så den här! Mannen från Jordbruksverket har inte sett sig mätt på Smedsgårds strandängar.

grönsaksmannen
Det är samma gröna man som den 13 september

Sen heldagsväta. Fram till klockan 21 har det regnat 37 millimeter.


22
SEPTEMBER Höstdagjämning, och gråskalor därefter. I gryningen en märklig front över horisonten. När jag öppnar dörren för att titta på den går alla gässen i luften. Men det är inte jag. Det är en havsörn som kommer från söder. Den sitter ett tag på Sälarevet, men försvinner snart.

kallfront
Våtfront

Nu nåt helt annat:

ostronskal
Crassostrea gigas

Det här är ett japanskt jätteostron. Jag hittade det i våras bland Sälarevets stenar.
Jätteostron är en främmande art, hemmahörande i Stilla havet, som helt nyligen invaderat Västkusten, vilket väckt en del oro. Ostronens larver sprids lätt med strömmarna, men de vuxna föredrar lite skyddade lägen, som stenrev och hamnar. De senaste årens burdusa vintrar har satt stopp för expansionen, men förmodligen bara tillfälligt. Exemplaret jag plockade ute vid Sälarevet var inte vid liv.
Jag skrev en artikel om de japanska jätteostronen sommaren 2008, som finns kvar på
Hallands Nyheters webbsajt. Den ger lite bakgrundsvetande för den som är nyfiken.
Att de är aktuella idag beror på att ett stort forskarlag, huvudsakligen bestående av kineser, har kartlagt jätteostronens dna. Resultatet har just
publicerats av Nature.
Ostron lever farligt. Hela sitt vuxna liv tillbringar de i tidvattenzonen, en av de mest påfrestande miljöer som finns. Ostronen måste tåla värme och kyla, skiftande salthalt, tillfällig torrläggning, direkt solljus och hårdför mekanisk påfrestning i stormarna. De lever på att sila plankton ur vattnet, och får därvid i sig allsköns kemikalier, tungmetaller och alggifter.
Deras arvsmassa speglar denna tuffa livsstil. Forskarna har hittat 28 027 gener, att jämföra med människans drygt 20 000. En mycket stor andel av dessa gener ingår i ostronets högt utvecklade försvar mot den ständiga stressen strax under vattenbrynet. De har också ett avancerat genetiskt maskineri för att tillverka sitt sofistikerade skal.
Jätteostronet är det första blötdjur som fått sin arvsmassa kartlagd, så forskarna vet ännu inte vilka gener de delar med sina talrika anförvanter bland sniglar, snäckor och musslor. Klart är att de i miljoner år har hamrat fram en högst funktionsduglig anpassning till ett liv i tidvattnet. Undra på att de är framgångsrika.

levande ostron
Ett levande jätteostron, fotat 2008 i Varbergs hamn


23 SEPTEMBER Kommer hem från Skåneresa klockan tolv och upptäcker två äldre havsörnar på Sälarevet. De verkar ha stått där ett tag. Honans profil antyder att hon nyss spisat en bättre middag.

mättörn

Krävan full

På stranden generösa mängder rödalger och några kustpipare. På campingen ödslighet.

campslut
Slut för i år


24 SEPTEMBER Den är här! Havsörnarnas unge har landat i reservatet! Den står på strandängen utanför Smedsgård, mobbad av impertinenta kråkor. Det är action på gång.

ungen
Den är inte gammal

Klockan är fem i femton när jag ser en stor fågel landa strax hitom lagunen. Det är definitivt en havsörn, men den ser verkligen knäpp ut, helt utan de gamla fåglarnas heraldiska hållning. Snarare
en hippie-örn, lite ranglig och slafsig, med fjäderdräkten i ostyr och bristfällig balans i gången. Den är varmt rostbrun på ovansidan, i övrigt mest mörk men med vita fjäderpartier som blänker fram i vindpustarna. Näbben är inte gul som hos de gamla fåglarna, utan stålgrå, med en kontrasterande ljus tygel. Denna örn är född i år.
Jag känner tyvärr inte förspelet till detta lilla drama, eftersom jag inte alltid tittar ut genom fönstret. Inte heller kan jag bevisa att detta verkligen är den unika halländska ungörnen, men det är en rimlig arbetshypotes.
Efter bara några minuter flyttar den hundrafemti meter norrut och landar i gräset på andra sidan lagunen. Där ligger en död fågel! Örnen börjar plocka dun och fjädrar.

måltiden
Måltiden inledd

Tjugo minuter senare tar den sitt matpaket och flyger ut till strandlinjen, där den omsorgsfullt äter middag i tjugo minuter. Kvart i fyra lämnar den Smedsgård och ger sig inåt mot Tvååker.
Jag skyndar ut på stranden, men hittar inga matrester, bara dunen som örnen plockade ur sitt anonyma byte.

fjädrarna
Plockplatsen

Var kom den döda fågeln ifrån? Hade örnen själv slagit den, eller låg den där när den kom förbi? På dessa frågor har jag inte ens ett hypotetiskt svar. Men jag vårdar med välbehag tanken att de bägge havsörnarna som i vintras blev förälskade ute på Sälarevet nu producerat en avkomma som helt efter egen kaluv förser sig med mat utanför mitt fönster.


25 SEPTEMBER Havsörn på högsta stenen vid åtta, en oskarp siluett i morgondiset. Fem över nio en örn till. Bägge flyger bort till Uttrans mynning och hämtar något, återvänder sen till Sälarevet och turas om att äta. Halv tio en tredje örn. Kort kontrovers om frukosträttigheterna. När detta retts ut infinner sig örn nummer fyra! Därmed grusas min förvissning om att det är den nya halländska familjen jag skådar.
När solen avlägsnat dimmorna ser jag att det är två äldre örnar och två yngre. Klockan tio flyttar de bort till Uttran, skymda av grannens poppel. Halv elva upplöses konseljen, fast en örn blir kvar en stor del av dagen.
Förbluffande. Fyra havsörnar i slutet av september. Kan bli en intressant vintersäsong.

kvartetten
Fyra örnar och en kråka


26 SEPTEMBER Glest spridda finkflockar hela dan, rödhake i kaprifolen, tornfalk över strandängen. Ingen havsörn, men en pilgrimsfalk på Sälarevet en stor del av morgonen, till kråkornas förargelse. Helt plötsligt, efter timmar av meditation, försöker den jaga ifatt en mindre vadare. Den missar med en hårsmån och börjar istället attackera kråkorna, varefter den återvänder till samma sten där den suttit sen i morse.

Och så regn. Så här tänker sig SMHI:s datorer vädret tio dygn framöver:

tiodygn
Det blåa är nederbörd

Vi har redan fått några rejäla skopor. Både Uttran och Törlan brusar upp till sina bräddar. Och Annahålan är inte längre den blöta gräsmark jag skrev om den 24 augusti, utan en egen liten sjö.

annahålan
En våtare våtmark

I Smedsgård har det idag kommit 25 millimeter regn, ovanpå de tio millimeter som föll igår.


27
SEPTEMBER Tio över sju kommer tre havsörnar i snabb takt från söder, tätt över vattnet. Två ställer sig på Sälarevet, den tredje försvinner bortåt Galtabäck. En hel del positioneringar under morgontimmarna. Plötsligt börjar en av örnarna förfölja en fiskmås, i en utdragen jakt på hög höjd. En havsörn klarar att flyga ifatt en mås, men så fort måsen byter riktning sinkas örnen av sin väldiga vändradie. Förvånande nog är detta en gammal örn. De brukar inte slösa energi på fåfänga jakter.
Mellan nio och halv tio är alla tre örnarna parkerade på Sälarevet. Sen försvinner två åt söder, den tredje kvar halva dan.

Det strandade trädet är nu rejält nedgrävt i sanden, och pyntat som en julgran.

strandpynt
Installation, kallas det


28
SEPTEMBER Blir genomblöt av en brådstörtad skur på min morgonrunda, men strax torr igen tack vare den hårda motvinden.

SMHI varnar för höga flöden i små och medelstora vattendrag i Halland. Här är Uttran, strax nedom landsvägsbron:

uttranvatten
Vatten är vackert

På stranden breda bälten av skum, till färgen ljus choklad i vispad grädde. De ligger som vackert veckade filtar mot strandlinjen, samtidigt som vågorna skapar ett eget böljemönster i skummet. Mer effektfullt i verkligheten än på en stillbild.
skumböljor
Interferenser

Nio ljusgrå myrspovar i lagunens södra ände. Förmodligen samma gäng som hållit till här i flera veckor, vid högvatten uppe i gräset. Fler ute på sandrevlarna, ihop med småvadare.



29 SEPTEMBER Väldig drakflock i Björkäng igen; surfare i reservatet hela dan. Cyklar bort till badstranden och får tag i den för tillfället värste syndaren. Han är från Norge och har ingen aning om nånting.
Att plocka enstaka gossar hjälper givetvis inte, men det lindrar åtminstone min egen frustration över att tvingas bevittna hur de eleganta myrspovarna flyr för dessa kitschiga leksaker.

gåssurfare
Det var detta vi hoppades slippa


30 SEPTEMBER Kuling igen. Höga vågor från väster gör det svårt för söndagssurfarna att ta sig in i reservatet. Intressantare är hur det envetna höstblåsandet kan tänkas påverka strandens ombytliga topologi.

Den här bilden är tagen från reservatets södra gräns. Den visar hur lagunen är på väg att flytta sin mynning söderut, innanför en växande vall av sand från havet. Till vänster syns en nybildad revel som sträcker sig ut till det strandade trädet. Det här är nytt för i år. Frågan är vad som händer härnäst.

lagunen

Lagunens visar upp sitt nya utlopp

Där havet kommer åt skyfflar det sand. Det pågående projektet inleddes den 9 januari 2005. Fram till dess befann sig Uttrans mynning omedelbart söder om Sälarevet. Gudrun behagade flytta den 800 meter norrut (jag stegade upp avståndet i februari det året). Det strömmande vattnet hade dittills avskärmat stranden från de västliga vågornas eroderande kraft. När åmynningen försvann norrut kunde havet börja flytta sanden innanför Sälarevet söderut. Det är den ombyggnaden som pågår ännu. Innanför Sälarevet gröper havet ur en allt djupare bukt. Sanden dumpas ett par hundra meter söderut, vid reservatsgränsen.
Där mynnar diket som leder ut dagvattnet från campingen. Förr om åren har, genom campingens försorg, vattnet avletts från diket in i lagunen, men så har inte skett i år. Istället pågår numera ett hemligt samspel mellan diket, lagunen och sandtransporterna uppifrån stranden innanför Sälarevet, som jag inte förstår mig på, men som det är högst intressant att följa.
Samtidigt jobbar lagunen i lönndom med att försöka bryta sig ut till havet på helt nya ställen. Det finns sen länge en djup erosionskanal tvärs över stora reveln, men det pågår också utbrytningsförsök ungefär där stängslet passerar lagunen.

eroderat
Lagunen vill ut i havet

Jag förmodar att sanddramatiken inte är mindre i reservatets norra halva, med det har jag dålig koll på.

Därmed är det dags att skrota september 2012. Det blev inte alls den behagliga höstmånad jag såg fram emot. Det har blåst, som sagt, och fallit 116 millimeter regn. Vi ses i oktober.