November 2012

laminaria
En präktig Laminaria-alg, prydd med små vita spiralrörmaskar

När Thomas och jag planerade vår bok kom vi fram till att november är en månad för närbilder. Naturen har nu varvat ner, träden har klätt av sig, fåglarna har flyttat hem till Afrika. November är en mellanakt, en eftertanke. Men havet har sin egen kalender. Ute på stränderna finns en fräsch och fantastisk värld av stor visuell skönhet, ett kosmos av alger, blötdjur och hydrodynamiskt skulpterade sandmönster. Det är bara att huka sig ner och titta.


1
NOVEMBER Kulingvarning igen, men nu från sydost, vilket sänker havsnivån en smula. Kan vada ut på stranden: uppseendeväckande stora mängder ålgräs uppspolade utanför Smedsgård.
Örnparet på Sälarevet. De har fått tag på en matbit och stannar hela förmiddagen.

Gott att se att de håller ihop. Ungen har inte visat sig på länge, men det är i sin ordning. Den ska, enligt regelboken, ha inlett sina vandringsår, och kan redan vara långt borta. Den är inte ringmärkt, så vi lär inte få veta hur det går. Men minst lika intressant är om örnparet ska häcka på nytt, och i så fall var.



tecken
Tecken i skyn

2 NOVEMBER Hundväder. Regn, kuling, vattnet stiger till +44 centimeter. Två kitesurfare åker fram och tillbaks inne i naturreservatet.



3 NOVEMBER Stort larm klockan sju, en halvtimme före soluppgången. Några tusen grågäss i luften, myllrande mot gryningshimlen. När det ljusnar sitter örnparet på Sälarevet. Inte mycket att sitta på dock - havet på +30 centimeter.
Går en sväng mellan skurarna. Hittar flera brödsvampar. De är ovanligt många denna blåsiga höst.


brödsvamp-01
Brödsvampen - gul som en kantarell

De är vackert gula, men de går inte att äta. Brödsvampen är ett djur, tillhörigt klassen kiselsvampar, med ett skelett av fina, vassa kiselnålar. Inuti finns en intrikat labyrint av rör och gångar som brödsvampen pumpar stora kvantiteter vatten igenom. Den lever av att sila plankton ur vattnet. Den har ett enkelt men fungerande sexualliv och ett sofistikerat kemiskt försvar. Mer än så behövs inte för ett framgångsrikt liv i havet.
De är förmodligen äldst av alla djur. Man har hittat fossila rester av kiselsvampar som levde för mer än 600 miljoner år sen. De har inte funnit anledning att nämnvärt ändra livsstil sen dess.
Kiselsvamparna har på senare år blivit föremål för ett närgånget intresse från läkemedelsindustrin och andra biotekniska branscher. En lång räcka moderna mediciner härstammar från dessa ärevördiga djur. Faktum är att inga andra havsorganismer kan erbjuda så många biologiskt aktiva kemikalier som kiselsvamparna.
Det beror inte minst på det rikhaltiga menageri av mikroorganismer som bor och lever inne i kiselsvamparna. Det forskas just nu intensivt om hur samspelet ser ut mellan kiselsvamparna och deras många mikrokamrater. Det är, med andra ord, en intressant varelse som ligger uppspolad bland tången.

kiselskelettet
Kiselskelettet skådat i mikroskopet

Härom året avslutades ett ambitiöst internationellt projekt, kallat Census of Marine Life, ämnat att systematiskt kartlägga den biologiska mångfalden i världshaven. Ett mindre delprojekt var att röja upp i klassificeringen av havets organismer, eftersom man visste att många av dem figurerar i den vetenskapliga litteraturen under olika latinska namn.
Rekordet innehades, visade det sig, av vår brödsvamp, som sen 1700-talet hunnit få inte mindre än 56 olika latinska namn, något som torde spegla brödsvampens benägenhet att uppträda med många olika färger och former.
Nu återstår bara det enda och rätta namnet:
Halichondria panicea.


4
NOVEMBER Väder, väder. Örnparet i ösregnet på Sälarevet under morgontimmarna. Ger sig av klockan 10. En flock sidensvansar hastar söderut. Det är gott om dem i år. Man kan se dem plocka bär i rönnarna, men på strandängarna har de inget att hämta.
Upptäcker ett originellt meteorologiskt fenomen: ett ljusblått moln på en grå himmel:

blå molnet
Hur går det här till?

I Nuuk på Grönland är det just nu 8 grader varmt och ösregn, precis som i Smedsgård. Det har ett visst intresse, eftersom de sista slamsorna av orkanen Sandy, enligt de danska meteorologerna, nu befinner sig just där, över Grönland. Alltså slipper vi i Halland åtminstone orkanrester den här gången.
Orkaner som rör sig upp längs USA:s ostkust brukar väja åt höger, i kraft av jordens rotation, för att i utfrätt skick nå oss på andra sidan Atlanten. Men Sandy vände i stället åt vänster, och rände rätt in i New Jersey. Orsaken var ett högtryck, som i flera veckor legat och blockerat vägen österöver.
Blockerande högtryck över Nordatlanten är inget sällsynt, med det är en av de företeelser som kan bli vanligare som följd av de krympande isarna i Arktis. Sambandet har utretts av professor Jennifer Francis vid Rutger University. Jag skrev en snutt om henne den 7 februari.
Nu har jag hittat
ett inlägg hon skrivit i debatten om Sandy, där hon påpekar att orkanens beteende stämmer med vad hon varnat för. Mindre is i Arktis leder till fler högtrycksblockeringar, som kan ge upphov till extremt väder av alla slag (”the situation at hand is completely consistent with what I’d expect to see happen more often as a result of unabated warming and especially the amplification of that warming in the Arctic”).
Jag saknar kompetens att bedöma trovärdigheten i Jennifer Francis analyser, men jag tycker de är intressanta.
Orkaner är väderfenomen, liksom kulingarna i Smedsgård och Nuuk. Vädret gör som det vill, men det är klimatet som anger spelreglerna. Och ändrar vi klimatet så ändrar vi på spelreglerna…

På eftermiddagen fyra gravänder i lagunen, helt överraskande. På strandängen sex storspovar.


5
NOVEMBER En lågmäld, fuktig morgon på Lisereds udde, kulingfri för en gångs skull. Räknar till 120 sälar, en härlig syn. Lisered är rikt på lavar, och de är vackrast i vått väder. De här gulgröna kartlavarna harmonierar välkalibrerat med strandkantens rödalger:

lisereds udde
Strandens färger

På Sälarevet en havsörn, inte två.
Intensivt fiske nära kusten. Flera båtar far runt i slingor hela förmiddagen. Gissar på flyttrålning, men jag är dåligt insatt i yrkesfiskets teknikaliteter. Så här ser det ut på marinetraffic.com:

VG1-Falken
Den kom från Läjet



6 NOVEMBER Vilket mästerligt sceneri! Över hundra sångsvanar på parad ute vid Sälarevet. De måste ha kommit i nattens mörker. Upptäcker dem i första gryningsljuset klockan sju. Också fyra i lagunen som möjligtvis är tundrasvanar. Tyvärr försvinner alla strax före soluppgången.

sångsvanarna
Som ett konstverk

Av någon mystisk anledning är sångsvanar mycket vackrare än de vanliga knölsvanarna, trots att de ser nästan likadana ut. Sångsvanarna är en smula smäckrare, med stolt sträckta halsar och en lätt spänd sensibilitet som saknas hos de klumpiga knölsvanarna.

Cyklar till Galtabäck och betraktar bygget av hamnens nya hemlighus.

dassnytt
Naturnära

Yngre havsörn gör kort visit. Prick tolv landar nära tusen vitkindade gäss på strandängen, ihop med ett mindre antal grågäss. Trodde de vitkindade gett sig av söderut, men det tycks komma nya skaror norrifrån. Fler gäss ansluter under eftermiddagen, däribland två bläsgäss.

bläsgås
Den ena bläsgåsen


7 NOVEMBER Ännu en subtil höstgryning med guld över blankt hav och gäss överallt. Örnparet på Sälarevet 10.30.

morgongäss
Det var jag som skrämde dem

Grävstart för det mellankommunala avloppsdiket.

graven
Vägen till Morup


8 NOVEMBER Gåsdramatik klockan sju. Ser inget i mörkret.
Tjockt med skum på stränderna. Koagulerade äggviteämnen från havets mikrober, säger marinbiologerna. Den gula färgen är sand. Men varför mängden skum varierar känner jag inte till.

skum
Novemberskum



9 NOVEMBER Ett mycket grått och vått högtryck, men så andlöst stilla under morgontimmarna att sälarnas snarkningar hörs långt upp på land - räknar till 120 i Lisered.

lyngastillhet
Hösthögtryck i Norra Lyngen

Ensam havsörn på Sälarevet. Märkligt storlarm precis klockan tolv: alla kråkor, kajor, råkor, måsar, trutar, änder och spovar ger sig upp på hög höjd; gässen och örnen oberörda. Brukar klassa dylika episoder som ”möjlig duvhök”, men just nu är det extra intressant eftersom en jaktfalk rör sig längs kusten sen en tid tillbaka. Ser dock ingenting.



10
NOVEMBER Blåsigt från söder i dag, men lägre vattenstånd: +7 centimeter klockan 8. Ensam havsörn. Lömska regnskurar. Blir, för tredje dagen i rad, blöt utifrån och in.

lågvattenmärke
Stigen ur havet

Ibland kan tidvattnet skapa pedagogiska diagram över sig själv. Om havet pressas tillbaka under en period, till exempel när ett högtryck växer in, sjunker inte nivän rätlinjigt, utan etappvis, i takt med tidvattentabellen. Stranden blir randig av vattenlinjer. Här är ett vackert exempel från Smedsgård:

mer tidvattenränder
Tidens ränder

Här är samma revel från andra hållet:

tidvattenränder
På en brantare strand ligger ränderna tätare


11 NOVEMBER Vilket konststycke! En halv dags dystert, disigt novemberdunkel förbyts helt oförhappandes i flödande sol och friska sydvindar. Ensam havsörn tidigt, gäss i massor på eftermiddagen.

sand
Under jorden sand

Ägnar morgonen åt att kika ner i underjorden. I våra trakter är det lätt gjort, eftersom jordtäcket är som mest en fot tjockt. Man kan se det i det nygrävda avloppsdiket omedelbart söder om Björkäng, där sanden ligger blottad, som när här var havsbotten för några tusen år sen.

morän
Under jorden morän

Uppe på höjden vid Lilla Björkäng, några hundra meter söderut, är bilden en annan. Här är jordskiktet ännu tunnare. Därunder ligger inte sand utan morän med stora grova stenar. Här har inlandsisen härjat, stenarna är hittransporterade från fjärran bergstrakter i nordost.
Så enkelt är det - under ett tunt täcke matjord ligger forntiden.


12
NOVEMBER Ingen dag att orda om. Ensam havsörn, många vitkindade gäss, sex storspovar på strandängen.
Men rören har anlänt till Björkäng, de varigenom Morupsbornas spillvatten ska transporteras till Getterön. De ligger nu vid Gamla Strandvägen i en prydlig stapel, 67 vackert tegelröda PVC-rör med skjutmuffar, tätningsringar och glidmedel.

rör
Solnedgång


13 NOVEMBER Ser havsörnar flera gånger under dagen, både i Lynga och Smedsgård. I övrigt novembermörker.

strandljus
En god idé?

Men det är en lämplig tid att beundra de bäst betade strandängarna, där det ännu gröna gräset och de vattenfyllda hålorna bildar en skön mosaik.


lynga-gräs
Smedsgård

smedsgård-gräs
Lynga



14 NOVEMBER Havsörn halv åtta, en till en kvart senare. För dimmigt för att se vad de har för sig.
Plötsligt mer än hundra trutar och måsar på strandängen, plockande i sig något, som om ängens alla daggmaskar plötsligt krupit upp i dagen. Synnerligen udda mitt i november.
Här är en som inte mår bra:

12 november
November

På landsvägen förbi Utteros ligger nåt som ser ut som en hopknycklad papperssäck. Tittar man efter ser man att säcken har tassar. Det är i själva verket kvarlevorna av den grävling som blev ihjälkörd natten till den 30 augusti.
De första veckorna försökte bilisterna väja. Jag antar att det var en tyngre lastbil som första gången rullade rakt över kadavret. Sen har det blivit allt plattare och blekare. Nu väntar vi bara på att en snöplog ska fösa ut de sista resterna i marginalen.


30 augusti
Augusti

På eftermiddagen flera kitesurfare i reservatet.


15 NOVEMBER En solskensdag i november! Känns som en present, en oväntad återbäring efter alla dystra dagar. I gassande förmiddagssol sitter en gammal havsörn på Sälarevet, ohyggligt vacker.
Hittar död stormfågel på stranden. Lite missfärgad, men troligen av strandskummet. Verkar ha dött ute till havs. Har hittat döda stormfåglar här förr, efter blåsiga perioder som i höst. De lever ett slitsamt liv ute på havsvidderna.


stormfågel
Fulmarus glacialis

Titta på näbben med dess märkliga överbyggnad! Den är säte för ett avancerat luktsinne, vilket möjligen låter förvånande, eftersom det är en gammal, väl innött föreställning att fåglar inte kan känna lukter.
Den åsikten härrör från den berömde ornitologen och fågelmålaren James John Audubon. Han hade hört talas om hur döda djur kan locka till sig gamar från långt håll, och hur havsfåglar flockas kring fiskefartyg till sjöss. Audubon försökte testa om fåglarna använde lukten, och gömde ruttnande kadaver i ett område där det fanns gamar.
Resultatet blev negativt. Inga gamar visade sig. Audubon skrev en rapport om saken. Detta var på 1820-talet. Audubons artikel blev uppfattad som det definitiva beviset på fåglars oförmåga att känna lukt.
Det dröjde ända till början av 1960-talet innan någon vågade opponera sig. Det var en kvinna som hette Betsy Bang. Det låter som namnet på en porrstjärna, men Betsy Bang var en skicklig illustratör av vetenskapliga texter. Det ingick i hennes yrke att ibland dissikera djur. Betsy Bang upptäckte att en del fåglar har något i näbben som ser ur precis som ett luktorgan. Hon skrev en artikel som publicerades i tidskriften Nature 1960, med rubriken ”Anatomical Evidence for Olfactory Function in Some Species of Birds”.
Vi vet numera att alla fåglar har ett luktsinne. Det är särskilt väl utvecklat hos havsfåglar.

stormnäbb
Stormfågelns näbb


16 NOVEMBER Kan skönja en ensam havsörn, mediterande i dimman.

Men själva stranden blir inte mindre intressant i november. Jag kan bli stående länge och njuta av dess abstrakta konstverk, som de här expressivt dansanta skumslingorna:

skumkonst
Strandspontanism


Här kommer ett reklaminslag:
1441597442
Julklappstips

Det går fortfarande att köpa "Tidvatten", den prisbelönta boken om de unika stränderna mellan Morup och Galtabäck. Till exempel den 29 november, då Thomas och jag deltar i julmarknaden i Rönnås lada, som ligger bara 500 meter från Utteros.


17
NOVEMBER Ensam havsörn mycket tidigt. Tolv storspovar i lagunen.

spovar
Två av spovarna. Den till vänster är större och därmed sannolikt en hona.

Storspovar är flyttfåglar. De ger sig av tidigt, enligt en mycket bestämd tågordning: honorna redan i mitten av juni, hanarna en månad senare och ungfåglarna under augusti och en bit in i september. De flyttar i sydvästlig riktning, huvudsakligen till Brittiska öarna.
Men de senaste decennierna, med dess milda vintrar, har en del storspovar börjat stanna i Danmark och i Skåne. Så här står det i min upplaga (från 2001) av Sveriges fåglar:
”Övervintring sker vissa år i Skåne, och har tillfälligt noterats i Halland”.
Nästan alla noteringarna i Halland kommer från kuststräckan Morup-Galtabäck, med tyngdpunkten i Smedsgård. Det verkar alltså som om Utterosreservatet ligger exakt i gränszonen för storspovarnas flyttinstinkt.
Jag har själv sett storspovar i Smedsgård varje vinter sen jag flyttade hit 1997, med undantag för de senaste åren med dess brutala isar, då de tillfälligt och till synes motvilligt tvingats retirera. (På sidan 208 i ”Tidvatten” finns en bild av en storspov som försöker trotsa isen).
Storspovarnas stolta koloraturer har för min del alltid varit vårkvällarnas mest särpräglade ljudsignal. När jag flyttade till Smedsgård visste jag inte att det var ett vintertillhåll för spovar, och blev oerhört förbryllad över att höra dem på julafton, men jag har verkligen ingenting emot det.



18
NOVEMBER Ensam havsörn i dimma. Höstens gråhet väcker törst efter färger.

Det händer att mindre vattensamlingar ute på stranden är alldeles blå. Färgen härrör från döda alger. Alla alger innehåller mikroskopiska mängder järn, som under nedbrytningsprocessen kan uppträda i en kemisk form som är blå. Det här vackra exemplet hittade jag i onsdags utanför Smedsgård. Min kamera har tyvärr svårt att återge den exakta nyansen, som är lite mörkare än på bilden.

blåstrand
Algerna ger järnet

Ur det nya avloppsdiket mellan Morup och Björkäng har Skanska skopat sand som också är blå. Rimligtvis är det järn som spökar där också.
Finns det blå sand bör det finnas blålera, tänkte jag, och klättrade ned i schaktet. Mycket riktigt låg där sjok av degig och lite klistrig blålera, med korn så fina att de snarast känns som mjöl under fingertopparna.

blåsand
Blåsand

Som en fullbordan av denna vandring i det blå kommer här en ovanligt prålig blåmussla. Var musslor får sin färg ifrån vet jag inte, bara att många blåmusslor faktiskt är bruna. Men det är väl känt att själva musselköttet håller en hög halt av järn, vilket är ett skäl till att det rekommenderas som nyttig föda.

blå blåmussla
Mytilus edulis

Järn används i flera grundläggande livsprocesser. Det behövs inte mycket, men det behövs. I kustnära hav som Kattegatt finns det alltid gott om järn, som sköljs ut från land via vattendragen. Men ute i de stora oceanerna är järn en bristvara, särskilt på södra halvklotet. Häller man järn i vattnet nåstans i Söderhavet får man omedelbart en häftig algblomning.
Det experimentet har utförts flera gånger på senare år, ibland i rätt stor skala. Ett motiv är oron för klimatet.
Växtplankton bygger sina celler av väte, syre och kol. Kolet kommer från atmosfärens koldioxid. Växtplankton äts av diverse djur, som med tiden dör och faller till botten. Det betyder att en massa koldioxid avlägsnas från atmosfären och istället lagras i sediment på havets botten. Göder man havet med järn kommer ännu mer koldioxid att förbrukas.
Detta är teorin bakom järngödslingen i Söderhavet. Och den tycks i stort sett fungera. Det största experimentet, utfört av europeiska forskare, redovisades i somras. I ett 167 kvadratkilometer stort område nära Antarktis hade de hällt ut sju ton järnsulfat. De kom fram till att ungefär hälften av den biomassa som gödningen gav upphov till försvann ner i djupet.
Men det här väcker upprörda protester bland marinekologer. Havet behöver färre mänskliga ingrepp, inte fler, påpekar de. Samtidigt finns det kommersiella intressen som driver på, eftersom systemet med utsläppsrätter kan göra det lönsamt att minska atmosfärens halt av koldioxid.
Havets järn är med andra ord föremål för en frän kontrovers just nu. Men visst är det vackert med blå sand.

Efter denna långa predikan kommer här novembers mest magnifika solnedgång, med en skarp molnkant över Danmark, perfekt speglad på satellitbilderna.

15.40
Klockan 15.40

211181417_6288
Uppifrån

15.51
Klockan 15.51

16.26
Klockan 16.26


19 NOVEMBER En matchande soluppgång över Sotared.

08.06
Klockan 08.06

Sjömärket utanför Utteros har efter hand drivit in på så grunt vatten att det alltid ligger ner. Havet står just nu på +25 centimeter, men det hjälper inte.

dysfunkt
Erektil dysfunktion



20
NOVEMBER Grått igen. Ensam havsörn på Sälarevet, har inte sett paret på flera dar. Inte mycket gäss nu, högst tusen i hela reservatet, mest grå. Men det finns fortfarande stora flockar vitkindade längs kusten.
Häger på strandängen. De har hållit sig borta ett tag.


Här är en bild på en till synes ordinär sandstrand, beklädd med ett brett bälte av rödalger och brunalger efter höstens blåsande.
Men det är något som inte stämmer. Man ser land till vänster. I själva verket är bilden tagen åt söder. Det som skymtar uppe till vänster är Björkängs camping. Stranden är alltså riktad mot öster, inte mot väster. Det är lagunens strand, inte öppna havets.
Jag är uppriktigt sagt inte säker på hur algerna hamnat där de ligger nu. Det troliga är att de blåst in genom lagunens öppning vid högvatten, brett ut sig i dess längdriktning och sen legat kvar när vattnet sjunkit. Alternativet är att de strömmat in över grässvålen till höger, men det verkar rätt osannolikt. I vilket fall är det märkligt med en strand som är spegelvänd.

lagunstrand
Antistranden


21 NOVEMBER Nu är det stopp. Sträcktiden är ute. Från och med i dag får inga fåglar lämna landet (för då kommer de inte med i statistiken).

Ända sen 1973 räknas alla utflyttande fåglar från Nabben i Falsterbo, under perioden 1 augusti - 20 november.
I dag finns alltså årets summor.
Under hela 1980-talet tillbringade jag själv några veckor varje höst på Nabben. Jag vill, mot den bakgrunden, varna för övertolkningar av de skenbart precisa siffrorna. Antalet fåglar som reser ut via Falsterbo och som faktiskt ses från Nabben beror i hög grad på vädret. Å andra sidan täcker statistiken nu 40 år, vilket är imponerande i sammanhanget.
Här är årets topplista:
1.
Bofink/bergfink: 2 442 950. Det är den näst högsta siffran någonsin, efter 1975, som låg lite högre. Dock är den inte uppseendeväckande hög. (Bofink och bergfink flyttar i blandade flockar och får därför samsas i en och samma kolumn.)
2.
Ringduva: 491 833. Det är rekord, men inte sensation.
3.
Blåmes: 285 450. Också det är rekord. Siffran är remarkabel eftersom årsgenomsnittet för blåmes sen 1973 ligger runt 21 000, och det totala antalet blåmesar under alla 40 åren bara är drygt en miljon. Men blåmesen är en invasionsart, som vissa år flyttar i stora antal, för att vara stannfågel andra år.
4.
Vitkindad gås: 182 035. Det är en rekordsiffra som speglar artens explosiva ökning. Här är ett diagram från Falsterbo fram till 2011, då antalet var 118 045.

vitkindtrend
De blå köttbullarna är rullande treårsmedelvärden

Långt ner i tabellen har vi våra tärnor.
Silvertärna: 320
Småtärna: 77.
Med så låga siffror blir statistiken förstås ännu mera skakig. Men här är ändå småtärnans trenddiagram:

småtärntrend
Det ser inte hoppfullt ut


22 NOVEMBER Ensam havsörn på Sälarevet. Två gravänder i lagunen. Massiv gråhet men en mindre solglimt på eftermiddagen. Man får ta vara på ljuspunkterna.

I reservatet finns faktiskt ett fruktbärande äppelträd. Det står strax intill landsvägsbron över Uttran och är instängslat, till skydd mot de glupska kreaturen. Vid dess fot ligger just nu högar med fallfrukt, men det sitter fortfarande tre äpplen kvar på de kala grenarna. Här är ett av dem. Det ser ut som en symbol för nånting, fast jag inte riktigt vet vad.

uttterosäpple
Kustnära äpple - Utteros

Det finns också ett träd i Lilla Björkäng, strax utanför det blivande, sydliga reservatet, med fler och friskare frukter.

björkäpple
Kustnära äpple - Lilla Björkäng



23 NOVEMBER En givmild gryning, rosa över valvet, violett längs horisonten.

himlafärg
Grågäss och pastellhimmel

Återfinner stormfågeln som jag skrev om den 15 november. Den har inte fått vila i frid.

likskändning
Någon har försökt äta upp den

Två gamla havsörnar äter frukost på Sälarevet. Blå kärrhök jagar lågsniffande över strandä
ngen.


24
NOVEMBER Örnparet i dimma. Blåhök, sannolikt samma som igår. Här kommer lite torsk:

fiskdöd
Utlekt

Havsmiljöinstitutet har just sjösatt årets upplaga av ”Havet”, rapporten som sammanfattar den officiella miljöövervakningens bild de svenska haven. Jag tänker inte recensera denna lätt byråkratiska produkt, bara referera den i mitt tycke intressantaste artikeln. Den är skriven av marinbiologen Henrik Svedäng och har rubriken ”Torsken vill hem och leka”.
Forskarna har på senare år insett att torsken är en vandringsfisk i samma mening som laxen. Den ger sig som ung iväg på långa resor, men när den är könsmogen återvänder den till sin egen barnkammare.
I både Skagerrak och Kattegatt finns stora mängder unga torskar som är födda ute i Nordsjön, och som simmar hem när det blir dags. Hur detta går till är en gåta, men man vet att besökarna genetiskt skiljer sig från de lokala svenska bestånden. Att de vistas här de första åren för att sen plötsligt försvinna vållar stor förvirring i fiskeristatistiken.
I Kattegatt är det extra intressant. Där har fiskforskarna fått ta hjälp av kärnfysikerna i Lund för att reda ut sammanhangen.
Det handlar om tre bestånd, ett i Öresund, ett utanför Kullen och ett i sydöstra Kattegatt. Förutom att de geografiskt sett befinner sig mycket nära varandra är de också genetiskt omöjliga att skilja åt. Ändå återvänder även dessa torskar till rätt urspungsvatten när de blir könsmogna.
Forskarna har fäst märken på ett antal unga torskar runt om i Kattegatt, som sen återfångats som vuxna i de tre lekområdena. Kärnfysikerna roll har varit att analysera torskarnas hörselstenar, de kalkformationer som fiskar har i öronen, och som växer under hela deras livstid.
I hörselstenarnas innersta kärna finns fortfarande spårämnen lagrade från den allra första yngeltiden, som speglar havsvattnets kemiska sammansättning på den plats där torsken föddes.
”Hörselstenarna fungerar som fiskens svarta lådor med information om fiskens hela liv” skriver Henrik Svedäng.
Analysen av spårämnen gjordes på Teknis i Lund, och den visade att fiskarna faktiskt hade simmat hem. I sina öronstenar hade de en mix av strontium, brom, krom, mangan med mera, i ytterst små mängder, men i samma proportioner som hos sina släktingar.
Hur de lyckas hitta hem är som sagt en gåta. Men här finns ett budskap för fiskenäringen att grunna på.
I Öresund har det rått trålförbud sen 1932. Alltså finns där gott om torsk. I Kattegatt, däremot, har torsken kollapsat som en direkt följd av det alltför intensiva fisket.
Borde inte torsk från Öresund kunna fylla på det sargade beståndet i Kattegatt? Svaret är nej. Det går inte eftersom torskens instinkt är att vända hem och leka i sitt eget hemmaområde.
Alltså måste man värna om varje enskilt bestånd av torsk. Varje torsk är en individ med ett eget levnadsmönster. Man kan inte sitta i Bryssel och bestämma hur torsken ska bete sig. Detta är en väsentlig lärdom, både för yrkesfiskarna och för fiskeribyråkratin, inklusive de dithörande politikerna.

 trål
Uttrålat

Strax före klockan 16, men efter solnedgången, landar ett par hundra vitkindade gäss vid Sälarevet.


25 NOVEMBER Sydostvind för en gångs skull, med kulingvarning för kvällen. Havet, som legat uppåt +40 cm flera gånger i
den här veckan, är nu nere på minus (-8 centimeter klockan 10).

Till min förvåning är stranden åter belamrad med färskt ålgräs, i grova bylten. Mycket märkligt. Det är bara fem eller sex år sen jag för första gången såg ålgräs i Smedsgård. I år har de ökat explosivt. Dagens skörd är rekord.

ålgrästovorna
Zosterastrand

ålgräs&skum
Zosteraskum

Örnparet på Sälarevet. De ger sig bort till Smalasudde och börjar trakassera fågel på vattnet, på klassiskt havsörnsmanér. Kan inte se offret på det avståndet. En lång och intensiv attack som inte ger utdelning, men som demonstrerar konsten att jaga i tandem. Sen regn.


26
NOVEMBER Gråhet utan nåd. Hittar bara några strimmor färg på det strandade trädet, som agerar fångstarm för diverse lösdriveri i vattenbrynet.

nätträdet
Nätkonst


27 NOVEMBER Vissa dagar är morgonrodnaden alldeles blå, som kallt stål. Det kan vara mycket vackert och är alls inget dåligt alternativ till de röda kulörerna. När jag ger mig ut på stranden strax efter åtta syns inte en enda rosa fläck eller strimma på hela himlen. En svag ostlig vind har pressat ut havet. Stranden är full av grågäss. Jag har hört dem hela natten.
Här är en bild av min blå morgon. Jag står, för ovanlighetens skull, på en revel utanför det strandade trädet, med kameran riktad mot Utteros. I bakgrunden kan man ana myllret av gäss. Närmre än så här vågar jag inte gå.
En timme senare kommer en ensam havsörn och parkerar på Sälarevet, men vid det laget har de flesta gässen redan gett sig in till betena.

morgonblånad
Morgonblånad

På eftermiddagen (13.30) sitter plötsligt vårt emblematiska örnpar tätt ihop på högsta stenen, som så många gånger förr.

örnparet
Örnsätet


28 NOVEMBER Lågvatten ännu, svag vind från ostsektorn, stranden tillgänglig för konstpromenader. Här är ett vackert senhöststilleben, med de utfrätta resterna av ett fågelskelett, av slumpen placerat i ett fisknät av blekrosa nylon.

stilleben
Fyndighet

Ensam havsörn på Sälarevet. Ett femtiotal sälar i Norra Lyngen. Storspovar, råkor och starflockar längs hela kusten.
På kvällen blåhet:


bomullshorisont
Bomull över Kattegatt



29
NOVEMBER Två äldre havsörnar i morgonsolen. Den ene står på sandstranden och äter på något, den andre avvaktar på en av kobbarna.

Novembers färger: detta är den tid då havets algnetto, av blåsten uppföst på stranden, hastigt bryts ner i en skimrande bakteriesoppa. Hittade dessa spektrala pölar i Norra Lyngen igår. På ytan flyter några slags organiska molekyler. Till skillnad från vattenmolekylerna trivs de inte ihop, utan försöker skuffa bort varandra. Följden blir att de sprids ut över vattnet i ett extremt tunt skikt, förmodligen bara en eller ett par molekyler tjockt.
När dagsljuset faller över pölen speglas en del av ljusvågorna i skiktets övre yta, en del fortsätter in och speglas i den undre ytan. De bägge spegelbilderna interfererar sen med varandra. En del färger släcks ut, en del förstärks, beroende på hur de olika kulörernas våglängd stämmer med skiktets tjocklek.
Detta är ett fantastiskt, precist och förundransvärt fenomen. Mitt i höstens gråhet förvandlas strandens förruttnelse till blänkande regnbågsmönster, i ett finstilt samspel mellan ljusvågornas faser och molekylernas nanodimensioner. Märkvärdigt.

interferens-01
Höstfärger

interferens-02
Höstfärger

interferens-03
Höstfärger

I dag slutar hösten, åtminstone enligt SMHI:s datorer, som spår is och snö de kommande dagarna.



30 NOVEMBER Minusmorgon med en förfärande nordan, dock is bara på Björkängs camping.

husvagnsis
Holiday on Ice

Ägnar dagen åt en ny artikel i Science om huruvida de stora landisarna på Grönland och Antarktis krymper, en högintressant fråga för oss vid havet. Det är inte helt självklart att de gör det på kort sikt, eftersom ett ändrat klimat kan ge mer snöfall, som i så fall bygger på isarna.
Forskarna har de senaste åren kunnat följa skeendet med avancerad teknik. Från satelliter kan man mäta istäckets höjd med radar eller laser, och se om det ändras. Eller så kan man väga isen. Det görs med de bägge Grace-satelliterna, som snurrar jorden runt i tandem, på 500 kilometers höjd. Små variationer i gravitationen leder till att avståndet mellan de bägge ändras en aning. Fantastiskt nog räcker det för att mäta skillnader i isens tyngd rakt under tvillingsatelliterna.

Men att översätta mätvärdena till siffror på isens totala krympande är minst sagt komplicerat. Olika forskargrupper har, förargligt nog, kommit till helt olika resultat, vilket vållat beska kontroverser.
Det som hänt nu är att alla inblandade forskare satt sig ner för att lista ut varför deras analyser inte stämmer. Och de har lyckats lösa knutarna. Konflikterna är skrinlagda. Artikeln i Science är skriven av 47 ledande forskare som presenterar siffror de nu är överens om.

Jo, landisarna krymper. De gör det snabbast på Grönland, långsammare i Antarktis.
I östra Antarktis växer faktiskt isen, som följd av ökat snöande, men det uppvägs mer än väl av västra Antarktis och Antarktiska halvön.
Just nu åstadkommer Grönland och Antarktis en höjning av världshaven med en knapp millimeter om året, men höjningen accelererar: dess takt har tredubblats sen 90-talet.

shepherd
Så här mycket har Grönland och Antarktis smält sen 1992. Skalan till vänster anger isminskningen i Gt = gigaton = miljarder ton is. Den till höger anger motsvarande höjning av världshaven i millimeter. Diagrammet är hämtat ur tidskriften Science.

Man bör minnas att det mesta av havsytans höjning beror på att vattnet blir varmare och därmed utvidgas.
Men om de nya siffrorna stämmer har Grönland och Antarktis bidragit med ungefär en centimeter sen jag flyttade till Smedsgård. Dock: detta är en snittsiffra för världshaven och den gäller inte i Kattegatt.
Orsaken är återigen gravitationen. De enorma ismassorna på Grönland attraherar genom sin blotta tyngd vattnet i havet. Det gör att hela Atlanten lutar en smula uppåt, mot Grönland. Försvinner isen försvinner också lutningen. Alltså är det Sydtlanten som höjs när Grönland smälter.
För Antarktis del är det framför allt Stilla Havet som lutar. Nordatlanten har hittills påverkats så pass lite att det näppeligen är mätbart i Utteros.


Ensam havsörn. Enormt mycket grågäss igen, i hela reservatet.