IMG_7734
Paret på favoritstenen

Sen jag flyttade till Smedsgård 1997 har jag sett havsörnar varje vinter. De brukar komma i oktober , oklart varifrån, och ge sig iväg igen i slutet av februari. De har blivit fler med åren, i takt med att havsörnsstammen hämtat sig efter de många åren av förföljelse och förgiftning. Så, plötsligt, var det två havsörnar som inte flyttade norrut när våren kom…

Örnarna som stannade kvar

Våren 2012 häckade två havsörnar i Halland, för första gången sen 1890-talet. Var de kom ifrån är inte känt, men redan hösten 2011 höll de till vid den flacka kusten mellan Varberg och Falkenberg. Själv såg jag dem nästan dagligen sitta på Sälarevet utanför Utteros. Jag anade att de på något sätt hörde ihop, men aldrig att de skulle ge sig till att bygga bo inom cykelhåll från min stuga.

Utteros, mellan Björkäng och Galtabäck, är det platta delta som bildats av Uttran, ån som avvattnar de många sjöarna i Åkulla bokskogar. Deltat är ett perfekt rastområde för gäss, med fri sikt åt alla håll, skyddande laguner och öppet vatten även när isen lägger sig ute på havet.
Gässen lockar i sin tur till sig havsörnar. Strax söder om Uttrans mynning ligger Sälarevet, på vars stenar örnarna kan sitta i timmar och betrakta vintertrafiken av gäss och änder. De brukar tillbringa nätterna uppe i bokskogen, för att infinna sig i Utteros i gryningen och vålla morgonpanik i gåsflockarna. Frampå senvintern ligger det urblekta gåsskelett lite här och var på stränderna.
Min utkikspunkt är, helt praktiskt, mitt eget vardagsrum, ungefär åttahundra meter från Sälarevet. Eftersom jag har fler intressen i livet än att stå i fönstret och titta på örnar missar jag mycket av skådespelet ute på stränderna. Det jag ser är fragment, brottstycken, flikar.

De första havsörnarna brukar komma till Utteros i oktober. Under hösten 2011 varierade antalet mellan en och fem. Jag noterade särskilt två fullvuxna örnar som synbarligen var bekanta.
När man tittar på örnar kan man ofta ana vaga sociala mönster. Min egen instinkt är att inte lägga in tolkningar i örnarnas beteende, och jag brukar bli misstänksam när andra gör det.
Men jag blev nyfiken en dag i november. De två örnarna hade placerat sig på en mindre, lite toppig kobbe en bit utanför Sälarevet. Det kunde omöjligtvis vara en slump. På själva revet kan örnarna råka sätta sig nära varandra, men inte på ett friliggande skär. De hade valt varandras sällskap.
Under december gjorde jag en annan upptäckt som borde ha tänt alla ljusen. De bägge örnarna övernattade inte uppe i bokskogen. De gav sig av i sydostlig riktning, in i Falkenbergs kommun.
Men först den 10 januari 2012 övervann jag min motvilja mot tolkningar. Den dagen skrev jag i dagboken:
"Bestämmer mig för att de bägge havsörnarna är ett äkta par. De samordnar sina flyttrörelser längs kusten ännu mer än i höstas. Betraktar dem länge i morgonsolen, på var sin sten på Sälarevet. Storleksskillnaden är slående - han kan faktiskt se lite klen ut bredvid sin muskulösa hona.”

Men ett äkta par borde snart återvända till sina hemtrakter. Jag har bott en del på ostkusten och är förtrogen med havsörnens sträva skärgårdslandskap, radikalt annorlunda än Hallandskustens trädglesa jordbruksslätter och öppna strandängar. Det finns förvisso bokskogar att gömma sig i, men de ligger åt nordost, inte sydost.
Men så, den 20 februari, ringde Thomas Andersson och berättade att ett havsörnspar höll på att bygga bo i Falkenbergs inland. Utan minsta dröjsmål trillade alla pusselbitar på plats. Ett drama var på gång. Jag plockade fram rovfågelböckerna. Det fanns en del att lära om havsörnens häckningsbiologi.
Platsen ligger ganska långt från Utteros, men inte värre än att jag kunde cykla dit. Jag såg inga örnar den gången, men väl deras bobygge. De hade spanat in en helt osannolik grantopp och i den lyckats montera en präktig rishög till rede. Det såg sannerligen märkvärdigt ut.

Jag ska bekänna att jag inte riktigt trodde på projektet. Inte en enda gång under vintern hade jag sett örnparet slå ett byte eller ens jaga. De levde på att helt skamlöst knycka kadaver från kråkorna. I och för sig ligger det ofta döda fiskar och fåglar på de platta stränderna, men örnarna verkade påfallande passiva. De höll sig för sig själva och drogs inte med när de andra vinterörnarna virvlade runt med gåsflockarna. Var de verkligen kapabla att skaffa mat till sina ungar, om det nu blev några uppe i grantoppen?
En sak till: en örn som övervintrar i Utteros med omnejd ser sällan några människor. Hallandskusten är vintertid en ödemark. Men samma stränder invaderas på sommaren av tusentals turister, badgäster, campare, hundägare, kitesurfare. På vintern kan en örn sitta ostörd i timmar på en sten, men på sommaren tar det rörliga friluftslivet över ruljangsen.

Den 4 mars var sista gången under våren som jag såg örnparet i Utteros. De stod borta vid ån och åt på något. Honan måste ha värpt bara några dar därefter. Det råkade sammanfalla i tiden med en annan minnesvärd händelse: den 8 mars fastställde regeringen beslutet att göra Utteros till naturreservat.
Hannen fortsatte att visa sig ibland. Den 14 mars stod han i tät dimma och hackade i en död tumlare på grunt vatten. Jag har spridda noteringar om örnbesök hela våren.
Den 23 mars offentliggjordes nyheten om det sensationella bobygget i Halland. Det stillsamma örnparet blev rikskändisar över en natt.
En månad senare låg jag i fjolårsgräset mer än en kilometer från boet, med tubkikaren stödd mot en björkstam. Det borde vara dags nu. Efter lång väntan kom en örn och landade på bokanten. Det verkade som om den hade något med sig. Mat till ungen?
”Det kan vara önsketänkande från min sida”, skrev jag i dagboken.

De långa månadernas botid har andra skådare bättre insikt i än jag. Jag cyklade dit några gånger och såg ungen, först som en tumme som stack upp ur rishögen, sen som en allt mer distinkt örnsiluett. Teve visade en filmsnutt från boet den 18 maj. Jag hade haft fel. Örnarna klarade att skaffa mat.
Själv höll jag utkik längs stränderna. Strax efter soluppgången den 13 maj stod jag i Galtabäck och såg hannen cirkla över den blanka bukten utanför Smalasudde. Han spejade efter fisk, hetsigt mobbad av silvertärnorna, och gjorde några utfall, avbrutna strax ovan vattenytan. Det blev ingen fångst, men det var ett ärligt försök.
Den 24 juni satt plötsligt bägge örnarna på Sälarevet, tätt ihop, precis som i vintras. Det var en tidig morgon, det rörliga friluftslivet hade ännu inte klivit ur sängen. Bland gravänderna utbröt panik, men örnarna nöjde sig som vanligt med ett kadaver, som de hittade i Uttrans mynning. Brukade de mata ungen med rutten fisk?

Någon gång i juli lämnade ungen boet, beredd att utforska världen bortom grantoppen. Förr eller senare borde den landa i Utteros.
Det dröjde ända till den 24 september. Men då, på eftermiddagen, stod en besynnerlig figur på strandängen utanför min stuga. Det var en örn, men så apart att det måste vara ungen.
”Den ser verkligen knäpp ut, helt utan de gamla fåglarnas heraldiska hållning. Snarare en hippie-örn, lite hållningslös och slafsig, med fjäderdräkten i ostyr och dålig balans i gången”, står det i dagboken.

Efter några minuter flög den hundrafemtio meter norrut. Där låg en död fågel i gräset. Örnen började plocka dun. Sen tog den matpaketet och flög ut till strandlinjen, där den omsorgsfullt åt en timslång middag. Efteråt försvann den inåt Tvååker.
Det var en gåtfull händelse. Varifrån kom den döda fågeln? Det finns flera möjliga tolkningar. Som så många gånger förr såg jag bara en del av ett drama, ett fragment.
Men en cirkel var fullbordad, den som börjat med två örnar misstänkt nära ihop på en toppig kobbe. Sagan jag inte trodde på den gången hade fått ett lyckligt slut.

IMG_5087
Ungen

----
Den här artikeln har publicerats i Hallands Ornitologiska Förenings årsskrift ”Fåglar i Halland 2012”, och i ”Kungsörnen 2012”, som utges av föreningen ÖRN-72.