Februari 2014

snoddas
Hur blev det så här?

Februari är månaden då man längtar efter mars. En onödig månad, en glåmig pendang till november, en kraftlös cesur i kalendariet.
Våren kommer sen, men först har vi februari, som ett utdraget preludium, en vänthall av förhoppningar och besvikelser, försiktiga framsteg och taktiska återtåg.
Tjugoåtta dagar - klarar vi det?





1 FEBRUARI Nära noll. Blåsigt och mulet ännu. Havet på -26 centimeter. Gårdagens snö har ytterligare raderat landskapets konturer, till den grad att ögonen blir desorienterade. Lite obehagligt. Går ut till Sälarevet för att få visuell näring. Där finns åtminstone isflak:

flakrev
Flakrev

Där finns också Gudruns trofasta soptunna, begravd till hjässan i sand, is och snö:

snötunnan
Åretruntkärl

Ormvråk åt söder, lågt över strandängen




2 FEBRUARI Vilket ös! Regn och blåst hela lördagskvällen. Idag är halva snön borta. Det är två grader varmt, vind från söder. Havet har stigit till +21 centimeter och översvämmat hela deltat. Varmt havsvatten strömmar in i lagunen. Solen skiner. Vilket mästerligt förvandlingsnummer!

strandsol
Vårkänning - ett

revelsol
Vårkänning - två

Mera betänkligt är att den kvarvarande snön är smutsig, i skarp kontrast mot den bländande vitheten igår. Något slags sot eller stoft följde med regnet.

smutsigsnö
Svart snö

Kollar i mikroskopet. Ser onekligen ut som sotflagor:

sot-01
Det tyska kolet?

Enligt alla prognoser får vi behålla mildvädret till månadens mitt, bortsett från ett mindre återtåg på tisdag. Det vore en lättnad. Vi har de senaste vintrarna hemsökts av korta perioder med slask och regn, som hastigt fryst igen och glaserat hela nejden med is.

Efter lunch retirerar havet till -16 centimeter och lämnar kvar ett läggspel av isflak. Kvalitèn är klen, men de flesta håller att gå på.

lågkvalitetsflak
Årets skörd

Ensam kitesurfare ger sig ut från badstranden. Dumdristigt.

För första gången på mycket länge går solen ned utan skyddsnät:

16.29
Klockan 16.29

Det här är intressant. Tack vare diset över havet kan man riskfritt betrakta solskivan genom kikaren, och där råkar finnas en gigantisk solfläck just nu, av astronomerna benämnd AR1967. Det är egentligen en dubbelfläck, och den syns på den här bilden strax till vänster om solens mitt:

AR1967
Active Region 1967

I den här stora solfläcken förekommer utbrott och explosioner som sänder ut en intensiv strålning, av det slag som kan åstadkomma norrsken. Kan vara värt att kolla till kvällen.




3
FEBRUARI Ännu en rosenfingrad morgon, med tempen pendlande runt noll, lätta vindar och havet på -3 centimeter.

sprucket
Gryningsis

Stranden spelar upp en nedbantad repris på förra vinterns isbryteri. Block, flak och skivor, många med havsbottnens vågräfflor ingjutna, ligger splittrade och strödda som efter ett jordskalv.

restis-01
Splitteris - ett

restis-02
Splitteris - två

Och här en konstfärdig väv av skum från gränsbäcken, som hejdats av isen, veckats och sen frusit under den klara himlen:

isskum
Skumis

En superbt solig eftermiddag. Gässen märkbart ystra. Själv cyklar jag till Tvååker och köper vaniljglass.




4 FEBRUARI En mulen och lite blåsig morgon strax över noll. Molnen visar sig dock vara dimmor och skingras resolut strax efter soluppgången. Havet på -16 centimeter.
Det brådstörtade tövädret i helgen har bromsats upp. Tar mig en titt på Uttrans gamla fåra söder om Sälarevet. Där rinner vatten som långsamt fräter bort isen underifrån:

svagis-01
Svagis - ett

Minivakarna är intressanta. Runda hål i is är inget ovanligt fenomen, men de brukar väcka vilda spekulationer om meteoritnedslag och annat. Jag har aldrig sett någon detaljerad förklaring, men de är dekorativa att skåda.

svagis-02
Svagis - två

Går inte där. Visserligen är vattendjupet bara någon decimeter, men jag vet av tidigare missöden att man lätt mister balansen när man trampar igenom is och ena foten åker ner i bottenslammet.




5
FEBRUARI En aning under noll, samma evinnerliga vindar från ost, men ljusnande himmel och havet på -21 centimeter. Cyklar i gryningen bort till Suddeväg för att beträda reservatet från norr.
Fler flak än utanför Smedsgård:

suddeflak
Suddeflak

…och fler förlorade gäss:

suddeskelett
Örngott

Men jag har ett ärende. För några veckor sen gick jag ut till Uttrans mynning från söder och blev förbryllad av den här synen:

uttranstenen Stenen mitt i ån?

Jag har skrev om den stora strandstenen den 23 december 2012. När Uttran flyttats av Gudrun rann hon ut en bit norr om stenen. Nån gång efter 2011 försköts mynningen igen och hamnade söder om stenen. Nu ser det ut som om stenen ligger mitt i utflödet.
Det här är mycket svårare än det låter. Dels är det nästan ogörligt att få överblick över denna extremt horisontella terräng, dels finns det ingen fast strandlinje att relatera till. Jag kan själv se stenen i kikaren från mitt vardagsrum, men vid normalt vattenstånd ligger den ute i havet, en bra bit från stranden.
Men något är på gång. Man kan se det på den här bilden. Strax innan ån når havet gör den nu en skarp högersväng, som inte fanns förut. Och utanför mynningen växer en strandsporre ut från söder.

uttranmun-01
Erosion pågår

För att få med stenen måste jag flytta mig framåt, och samtidigt vända mig norröver. Här är den mitt i mynningen. Observera att strandsporren, som på den förra bilden försvann ut i högerkanten, nu kommer in från vänster.

uttranmun-03
Ja - mitt i ån

Detta är ingen dramatisk ändring, som den efter Gudrun. Det är den normala meanderprocessen som får Uttran att vinka med munnen.

En halvsnygg eftermiddag. Cyklar till Lisered. Över hundra sälar solar sig. Några grågäss på ängarna.




6
FEBRUARI Natten kylig och iskonserverande, morgonen mörk och depressiv. Havet på -21 centimeter. För fullständighetens skull tar jag mig ut på sporren söder om Uttran som jag skrev om igår. Två makter kämpar om herraväldet: havet öser upp sand på sporrens utsida, Uttran filar bort den igen på insidan. Och stenen mitt i munnen…

sporren
På sporren

Plötsligt regn. Måste skynda hem, men hejdas av denna fabulösa tavla:

regnbåg-01
Strandkolorit - ett

Vilken kontrast mot morgonens gråhet! Regnbågens färger bokstavligen rinner ur den jäsande tångbusken. Jag tror att kameran lyckas vara någorlunda trogen, även om det blir lite vitt blänk:

regnbåg-03
Strandkolorit - två

Mitt på dagen en tesked sol, som en ny påminnelse om att atmosfären just nu är lite lynnig. Här är en annan, med regn och plusgrader hela vägen:

tiodygn

Skäl att kika på NAO igen. NAO är ett index som beskriver hur lufttrycket är fördelat över Nordatlanten, och därmed hur jetströmmen tar sig fram. Enkelt uttryckt: vid positivt NAO ligger jetströmmen ovanför oss och transporterar in en kavalkad av blåst och väta. Vid negativt NAO ligger jetströmmen söderöver, varvid kall och torr luft väller ned från Arktis. Här är ett färskt diagram:

nao.mrf.obs

Stämmer bra, som synes. Och enligt prognoserna stannar det över strecket åtminstone till mitten av månaden.




7 FEBRUARI Innan solen hinner upp börjar regnet falla. Det är fyra grader varmt, med en uppblåst sydostvind och havet på -9 centimeter. Regn redan igår kväll som frätte bort de flesta snölegorna, men isen i lagunen håller stånd ännu:

blue lagoon
The Blue Lagoon

Min övergripande förhoppning är att lagunen blir isfri till vårsträcket. Den är perfekt som rastställe, och kan vissa vårar vimla av sångsvanar, tundrasvanar, storspovar, strandskator och vipor, plus allehanda änder och gäss. Det är bara några veckor dit.
Regnet gör sitt, men vad som behövs för att smälta proppen i lagunen är en högvattenepisod. Den kan vara på ingående: SMHIs prognos säger +51 centimeter klockan åtta i morgon bitti. Vi får se.

tångvak
Tötid

Ingen örn på länge. Kan tolkas positivt: det är äggdags.




8 FEBRUARI Två grader, ljus himmel, vindar från sydväst. Därmed stiger havet, dock bara till +30 centimeter.
Men det räcker. Här är lagunen från samma vinkel som igår. Det ligger ännu en blank skiva is tvärs över, men i övrigt öppet vatten. Jag förmodar att proppen gömt sig på bottnen, men den ger sig snart.

öppet v
Isbrytning

Och så en under natten strandad färgklick:

FG70
Garnblåsa

Bojen är märkt FG70. Det är Klintskär, en liten träbåt från Glommen.

Årets första häger, uppskrämd av mig. Strax efter tio två havsörnar på Sälarevet. Kort visit. Flyger söderöver. Senare två storskrakar simmande i lagunen, som för att inviga dess nyvunna isfrihet. En gravand ansluter.
Sen regn.




9 FEBRUARI Det är senvinter. Landskapet är sjaskigt, vått och slitet, efter månader av aggressiv blåst och köld. I morgonljuset vilar en en nästan omärklig aning om den kommande våren, med det kan vara ett falskt tecken. Det är, tyvärr, inte för sent för fler snöstormar. Idag står havet på +13 centimeter, termometern på +2 grader, vindvisarna på syd. Då och då faller ett försiktigt regn.

I svackor här och var ligger ännu ruinerna av förra veckans monumentala snöhögar, smutsiga och nesligt hopkrympta. En av dessa fossila drivor hittar jag på ett oväntat ställe - stranden nedanför Sik:


sista snön-01
Drivkonst - ett

Den måste ha varit gigantisk i sin storhets dagar, en nonchalant tunga utsträck i havet. Den ligger i vindskugga från en låg dyn vars sand samarbetat med snön till aptitligt matematiska mönster, som får mig att drömma om Schwarzwaldtårta:

sista snön-02
Drivkonst - två

sista snön-03
Drivkonst - tre

sista snön-04
Drivkonst - fyra

Minst åtta storskrakar i lagunen. Fem storspovar rastande på sandrevel.




10
FEBRUARI Tre grader varmt är kallt när det blåser. Himlen tråkigt grå och strukturlös, men det regnar inte och havet står på +10 centimeter. Stranden trevligt randig idag, av ett ljusgult skum som sköljts in i etapper och lagt sig i vågformade band. Jag räknar till tio ränder, men det finns vaga spår av fler som hunnit torka in under natten.

skumstrand-01
Skumt - ett

Skumränder är en specialitet för dessa extremt horisontella stränder, och alltid lika visuellt slående. Strandens topografi skapar oändliga variationer. Ibland har ränderna klämts samman till slingriga kakor, ibland spätts ut till tunna hinnor, i samspel med sandens egna räfflor.

skumstrand-02
Skumt - två

skumstrand-03
Skumt - tre

Åtta storspovar idag. De går i en gles flock utanför stora reveln. Enstaka spovar har som vanligt hållit till i reservatet hela vintern, men det här gänget verkar nyanlänt.
I lagunen en häger, tre gravänder och ett trettiotal gräsänder.




11 FEBRUARI Strax över noll, måttlig ostvind, ljusnande utsikter. Havet på +2 centimeter. Allt fler gravänder checkar in. De åtta spovarna har flyttat sig hundra meter längre ut mot Sälarevet sen igår.
Men vad är det här:

nordost
Västsidan

Har ingen aning om vad det ska betyda. Men det är okej. Gåtfulla föremål som uppenbarligen har en historia utgör en stimulerande kontrast mot de eviga mjölkpaketen och vodkaflaskorna. Här är baksidan:

sydväst
Ostsidan

Pilgrimsfalk jagande i rasande fart över stranden.



12 FEBRUARI Första lärkan. Möter den mellan Utteros och Rönnås stugby. Jag är ute och cyklar, bedårad av det milda morgonljuset, och funderar på om det inte är dags att byta etiketten ”senvinter” mot ”vårvinter”. Det är tre grader varmt med friska vindar från havet. På en åker går flera smågäng kanadagäss och några grågäss. Jag vet att jag kan cykla förbi långsamt utan att skrämmas, men att om jag stannar och sätter ned foten flyr de. Då hör jag lärkan. Jag stannar bums, sätter ned foten och skrämmer iväg gässen. Nå, lärkan håller huvudet kallt. Den drillar till flera gånger. Detta råkar vara samma åker där det i somras i flera veckor gick en vaktel och spelade bland kornet.

lärkhimmel
Lärkhimmel

Den 12 februari är en fullt normal ankomsttid för lärkor vid Hallandskusten. Under det milda 1990-talet var det inte ovanligt med övervintrande lärkor. Min tidigaste notering i Smedsgård är den 26 januari 2000, vilket nog mest berodde på att jag var ute den dagen. Men med de senaste årens arktiska vintrar har vårens första lärka onekligen återfått ett uppmuntrande symbolvärde.

Havet på +5 centimeter. I vattenbrynet ligger en död kanadagås. Den vilar, helt fridfullt, på en tångruska med huvudet under vänstervingen, utan tecken på skador.

tånggås
Gåshaverist

På Sälarevet skarv med lysande vit lårfläck. Hittar ännu en golfboll i reservatet.

Trutar och kråkor jobbar hårt hela dagen med kadavret:

middag
Gåsmiddag

Så här ser det ut efter åtta timmar:

dödkött
Dödkött



13 FEBRUARI Blåst och regn halva natten. Klockan sex börjar det snöa, tempen kryper under noll och havet rusar upp till +40 centimeter. Så ser det ut, dagen efter lärkpremiären.

Vi har fått en släng av den väderkalabalik som härjar på bägge sidor om Atlanten, med kyla och stormar i Nordamerika, ösregn och stormar i England. Allt beror på vår vän jetströmmen. Den har hållit sig tämligen långt söderöver på sistone, men gör just nu en piruett upp över oss.
Brittiska vädertjänsten
MetOffice redovisar läget och sammanhanget. Här är en mycket förenklad resumé: Jetströmmen är extra energisk denna vinter. Den drivs på av kylan i Nordamerika, eller snarare av konstrasten mellan kylan i norr och värmen över den tropiska delen av Atlanten, som i sin tur förser den med en enorm massa fukt, som faller som regn över britterna. Den amerikanska kylan beror på en annan tarm av jetströmmen, som fått sig en törn av den ovanligt höga värmen i delar av Stilla havet…
Jag gillar sånt. Allt hör ihop.

Nå, vårt lokala väderbus lugnar sig snabbt. Klockan nio kan jag vada ut till stranden. Havet har retirerat till +12 centimeter och fortsätter nedåt. Det blåser kuling från söder, men av gryningens snö återstår bara smulor:

torsdagssnö
Efter snöstormen

Och av gårdagens gåskadaver syns inte en fjäder.



14
FEBRUARI Frostmorgon, med solen stigande ur diset.

uppsol
Mot sydost

Havet på +12 centimeter och nästan stilla:

morgonspegel
Mot sydväst

Fyra vipor vid lagunen: vårkänning igen. Cyklar till Norra Lyngen. Ser 80 sälar men inga fåglar. Syner på vägen att begrunda:

stugvrak
Vrak - ett

bilvrak
Vrak - två



15 FEBRUARI En elakartad kuling öser småspik över tillvaron. Fyra grader varmt, havet på +4 centimeter. Jag gör ett tappert försök att vada ut till stranden, men tvingas ge upp. Får nöja mig med en närbild av en prydligt blyblå algbuljong (fast jag tror att det är järn som ger färgen).

ideogram
Teckenkonst

Obesvärade av blåsten kliver 18 spovar längst ut på stranden. Viporna syns inte till, men de klarar sig nog.

Senare sol i korta skymtar. Lär mig det norska ordet ”smørebom”.


16 FEBRUARI Väcks halv fem av väderattack. Kulingen har vridit till sydväst och kan därmed slänga regnet rakt mot rutorna. Lite lugnare framåt åtta, med havet på +16 centimeter, termometern på + 4 grader. Kan vada ut på stranden, där nya leveranser av vispad äggvita är på väg med dyningarna:

nyskummat
Nyskummat

Ser verkligen läckert ut:

marängsmet
Nyvispat

Förolyckad kryckja strax ovan vattenlinjen, visar upp sina svarta vingspetsar:

kryckjan
Tretåig mås

Hon har varit död ett tag:

kryckjeskallen
Dödskalle

Efter en byig och blöt ovädersdag går solen ned med stor prakt:

gässnedgång
Klockan 17.09

Bilden är tagen genom en regnvåt fönsterruta just som ett gäng gäss kommer in för landning.




17 FEBRUARI Kulingen västlig idag. Fyra plusgrader igen, och en hoppfull himmel. Havet på +35 centimeter, lite för högt för mig, liksom för spovarna som i flera dar promenerat runt Sälarevet. Vet inte vart de tagit vägen. Själv cyklar jag en sväng inåt slätten och letar snödrivor.
Det finns bara ett ytterst snålt fåtal kvar, undanstoppade i enstaka diken och vägrenar. Desto märkligare är den dubbeldriva som lätt mirakulöst överlevt inne i vassen vid reservatets sydgräns, bara några meter från havet, i trots mot alla vindar, skurar och plusgrader:

vassnö
Vassnö

Märklig är också kontrasten mot de senaste årens vintrar. Ta en titt på februari 2012 eller 2013. Hela deltat var täckt av is och snö. Vädrets förmåga till överraskningar och variabilitet är ändlöst och inte så lite förvirrande, även för vetenskapen.
Den 16 mars 2013 skrev jag en miniuppsats om Jennifer Francis, klimatprofessorn som kopplat våra kalla vintrar till de krympande isarna i Arktis. Hennes teorier har fått stor medial uppmärksamhet, men föga stöd bland andra forskare. I ett lite längre perspektiv visar väderstatistiken inget samband mellan polarisen och vintervädret, bara en enorm rikedom på variationer, säger kritikerna.

Kollar lärkan. Jodå, den är kvar och har fått sällskap. Möter fem eller sex lärkor längs den korta biten mellan Rönnås och Utteros.
Efter lunch totalt solsken. Havet har hastigt fallit till +8 centimeter. Cyklar bort till Sik, där Kattegatt lyser azurblått och stranden är randig av hjärtmusslor:

azur
Med Medelhavets färg

Massor med gäss på ängarna nedanför Sik, plus en ängspiplärka.




18 FEBRUARI Dimma idag, iskall. Sikten < 200 meter. Havet på -1 centimeter, har hostat upp nya bylten med alger, både bruna och röda. Man kunde lätt tro att bottnarna blev barskrapade av stormarna i höstas, men efter den hårda måndagsblåsten ligger här återigen fullt med friskt ljusbrun sågtång:

nysågat
Nysågat



19 FEBRUARI Detta hör årstiden till:

dimmorgon
Dimmorgon

Liksom igår förtjockas dimman när solen går upp. Kan bara se cirka sextio meter (jag stegar upp siktdjupet). Tre plusgrader, svag västvind, havet på -1 centimeter. Kameran protesterar inte mot dimman:

dimtång
Dimtång

Rester av en krabba lyser röda i gråheten:

dimkrabba
Dimkrabba

Men detta är ett mysterium. Det är en krater, 15 centimeter i diameter. Runt den ligger sand i små klumpar som synbarligen slungats ut när kratern grävdes. Någon har gjort detta, men vem och varför?

dimkrater
Dimkrater

Gåsrop i dimman när flockarna ger sig av till betena. Flöjtande spovar, duggregn.

Dagens dimma verkar osedvanligt välgödd. Här är utsikten från min stuga klockan tolv, när solens står som högst på himlen, om den nu gör det idag:

dimlunch
Dimlunch



20 FEBRUARI Ack,vädrets märkligheter. När skymningen föll igår kväll skingrades dimman, åtminstone så pass att jag kunde se Sälarevet. I första gryningsljuset kommer dimman åter. Det är tre grader varmt, vindstilla, med havet på -6 centimeter. Klockan sju börjar det regna. Ger mig ut ändå, vilket visar sig vara välbetänkt. Strax efter åtta bildas hoppingivande sprickor och revor i molnen:

ljusspricka
Gluggljus

Ännu en olycklig kryckja, en ungfågel. Den är någons frukost. Mycket riktigt tronar den präktiga profilen av en pilgrimsfalk på Sälarevet. Får alltid dåligt samvete när jag avbryter en måltid, men hon hittar nog sin kryckja igen.

tretåig olycka
Halvätet

Jodå, sprickorna vidgas. Vid tiotiden fullt solsken, på tvärs mot prognoserna.

SMHI har äntligen redovisat årets första havsmätningar. De gjordes i början av månaden med det inhyrda finska forskningsfartyget R/V Aranda. Här är profilerna för temperatur, salthalt och syrehalt från Fladen, Anholt och Landskrona:

SMHI feb 2014

I Kattegatt ligger ett skarpt språngskikt runt 20 meters djup, där temperaturen plötsligt ökar, från 1,5 grader till 7,5 grader. Samtidigt ökar salthalten markant, vilket förklarar hur det kan ligga varmt vatten under det kalla ytvattnet. Syrehalten, däremot, avtar under språngskiktet. Noterbart är att salthalten i Kattegatts ytvatten är under 18 promille, vilket är ovanligt lågt. Den brukar ligga vid 22-23 promille. Det beror, enligt rapporten, på generöst vinterflöde av vatten från Östersjön.



21 FEBRUARI Kulingnatt, ösregnande. Fyra grader i gryningen, havet på -15 centimeter. Vid åtta dämpas regnet och jag kan gå ut. Död guding i strandkanten, dränkt, trasig och hackad. Någon har ätit upp bröstfilén och lämnat ett grafiskt vackert kadaver åt vindarna.

guding
Somateria mollissima

Någon gång för många år sen åt jag själv upp en halv stekt ejder. Ingen kulinarisk höjdare.




22 FEBRUARI Tre grader varmt är allt annat än varmt när det blåser. Å andra sidan är det dessa fräna vindar ur sydsektorn som gett oss en isbefriad senvinter. Inget regn idag. Havet på +14 centimeter, men var uppe på +30 under natten och möblerade om på stranden. Här är gårdagens guding i en ny pose:

ryggläge
Utslagen

Fullt levande större strandpipare på stranden, årets första. Dess mjuka visselläte värmer. De häckar här och är därför dubbelt välkomna.

Hallands Nyheter har idag en drapa om hundgården på Björkängs camping. Det är en intressant liten historia, vars bakgrund HN hoppar över.
I den legala akrobatiken kring campingens utbyggnad har hundhanteringen ingått som en mindre detalj. Långt innan de nya ägarna tog över åtog sig campingen att ordna en eller flera rastgårdar i området, utan att ange var.
En helt annan detalj var att diket, som utgör campingens gräns mot norr, flyttades några meter norrut, med länsstyrelsens godkännande. Det betydde att en smal, kilformad bit av vad som åtminstone formellt var strandäng hamnade i campingområdet.
För strandängarna gäller lagens generella strandskydd, 300 meter in från strandlinjen (var nu den ligger). Campingens mark, däremot, är undantagen från strandskyddet. När diket flyttades hade länsstyrelsen godheten att undanta också kilen från strandskyddet.
Naturskyddsföreningen i Halland, som anser att expansionen inte går att förena med ambitionerna att skydda naturlivet i området, har försökt få regeringen att stoppa den. Men regeringen har bara lagt sig i en enda sak - strandskyddet i kilen. Detta är inte helt överraskande. Miljödepartementet odlar sen länge uppfattningen att myndigheterna ute i landet är alldeles för slappa med sina strandskyddsdispenser. Alltså upphävde regeringen länsstyrelsens dispens igen. Kilen ligger där den ligger, men får inte användas till något annat än som promenadstråk för medborgare som vill ta sig ut till stranden
Campingens nya ägare har knutit ihop trådarna och byggt en rastgård i kilen, utan att riktigt tänka sig för. Någon i grannskapet har klagat. Campingen har svarat med att ansöka om dispens för hundgården, men har fått nej av både byggnadsnämnden i Varberg och länsstyrelsen, som inte gärna kan gå emot regeringens beslut att upphäva länsstyrelsens tidigare dispens genom att bevilja en ny. Men istället för att riva hundgården går campingen vidare till miljödomstolen.
– Då vinner vi tid för denna säsongen också. För det här kommer ju ta tid. Sen får vi väl plocka ner gärdsgården, säger campingmadamen Sonja Nilsson till HN.
Så här ser den förargliga anläggningen ut:

hundgården
Svartbygge i morgonljus

Räknar till 26 gravänder i lagunen.
Altartavla igen i solnedgången:

17.14
Klockan 17.14




23
FEBRUARI Samma friska sydvästblåst, samma fyrgradiga värme, samma gråa himmel, med havet på +9 centimeter. Ingen grönska, men den ornitologiska våren är på inmarsch. Inspirerad av lyckligt drillande lärkor klafsar jag runt i reservatet och kollar skyltar.

räde judet
Räde judet

På lördag börjar fågelmånaden mars. Vi har två delområden inom reservatet där det råder beträdnadsförbud från den 1 mars till den 31 juli, till värn för häckande tärnor och vadare. Våren 2012 gick två mannar runt de bägge områdena och bankade ned stolpar med vackert gula stoppskyltar. Tvenne vintrar har nu gjort sitt. De flesta skyltarna är försvunna.
På stranden utanför Smedsgård, med dess folkvandringar från campingen, finns inte en enda stolpe kvar. På motsvarande sträcka utanför det norra området återstår fyra stolpar, men ingen med läslig skylt.

skyltlöst
Osynlig skrift

marinerad stolpe
Haveri

De stolpar som står på strandängarna har klarat sig bättre. Den här finns vid Holmen i reservatets norra region, där tyvärr en del hurtiga medborgare rutinmässigt rastar sina hundar:

holmenskylt
Så ska det se ut

Det finns tid kvar ännu, men inte mycket. En av de arter som nyttjar de spärrade zonerna är större strandpiparen, som redan är på ingående. Och vilken dag som helst landar skärfläckorna. De lägger inte ägg på länge ännu, men de kommer att inspektera häckplatserna och kontrollera att länsstyrelsen skött sina åtaganden.

Strax efter halv sju på kvällen passerar Sigrid på väg norrut. Omisskännlig även i mörkret.




24
FEBRUARI Lite mildare, lite ljusare, men inte mindre blåsigt. Havet på +3 centimeter.

När jag gick en sväng igår kväll upptäckte jag Sigrid ute på havet, på väg mot Ringhals. När jag hämtar tidningen nu på morgonen ser jag henne igen, några kilometer längre norrut. Hon har övernattat utanför Träslövsläge.

0600
Där ligger hon

Flock om sju strandskator, årets första, på en av de många sandrevlar som höjs ur havet vid vattenstånd nära medelnivån. Vadar själv ut till en annan, ny för dagen:

dagens revel
Revelnytt

En revel är en kustens hugskott, en nyck. Stiger havet någon decimeter försvinner den. Sjunker havet blir reveln till en nästan omärkbar höjdrygg på sandstranden. När det blåser pumpar havet sand; revlarna utplånas eller flyttas eller byggs på eller vidgas, allt efter omständigheterna. Just när bilden tas är den här reveln 120 meter lång och ungefär sju meter bred, men om några timmar har den bytt skepnad. Detta är strandens dynamik, dess lust till ständigt nya upptåg och förklädnader.

Död ejder igen, en åda idag. En slump, får vi hoppas.

åda-01
Hackad av kråkorna

Till min förvåning har hon redan en rejäl ruvningsfläck:

åda-02
Bart skinn på buken

När diset tunnas ut fram på eftermiddagen lyser Sigrid i solen, med gravänderna på stora reveln i förgrunden:

gravandsigrid
Rastplats



25 FEBRUARI Tre gryningsgrader, obeveklig blåst och en rodnande himmel. Havet på -5 centimeter. Vadar ut till Sälarevet, som av någon anledning ligger helt öde, trots att många kamrater uppenbarligen sovit här i natt:

nybajs
Nybajsat

Lagunens södra mynning har antagit en mycket distinkt form i vinter, med en skarpt eroderad kant åt väster. Man kan se hur den bildats. Sand har vandrat in från havet, vattnet har mejslat ur en ränna som blivit allt mer lik en åfåra. Men det är bara en pseudoå. Fåran fortsätter inte ut i havet, utan delas som vanligt upp i rännilar över stranden.

lagunmunnen
Vårflod

Strandskator på samma revel som igår. Deras antal är idag nio.
Sigrid har övernattat igen. Ingen stress där. Först kvart över nio ger hon sig av till Ringhals. Man kan följa henne via marinetraffic.com. Så här ser dagen ut. Sigrid är verkligen underhållande:

tralala
Tralala, tralala




26 FEBRUARI Fyra grader, disigt, regn i små droppar. Vinden från sydost i dag och något tamare. Havet på -3 centimeter. Flanerar runt på stora reveln, nyfiken på färgerna. Framför allt den här:

grön
Nyfiken grön

I torrare partier finns stråk av rostrött av jästa alger:

röd
Nyfiken röd

I djupare rämnor är vattnet i stället mjölkvitt av ambitiösa mikrober:

vit
Nyfiken vit

Sigrid ger sig av vid halv sju. Idag lägger hon faktiskt till i Ringhals.




27 FEBRUARI Tregradig gryning, disig, med ännu tamare sydostvind. Havet på -5 centimeter. Cyklar tidigt till Norra Lyngen, där 120 sälar vilar slappt på skären, en siffra att fröjdas åt. Sen väller en tät dimma in över länet. Hör spovar, gravänder och strandskator, plus grymtanden från de nu osynliga sälarna.

Men stranden i Norra Lyngen är alltid intressant att betrakta på närhåll. Här är en märklig bågformad sandkant, skulpterad med förbluffande precision av havets vågor:

dimkant
Hur blev det så här?

Och här en vacker illustration av det som kallas diffraktion:

huygens princip
Spridda vågor

När vågor passerar genom ett hål brer de ut sig. Det kallas diffraktion. Det gäller ljus och ljud och alla andra sorters vågor, även havets. Man brukar förklara fenomenet med Huygens princip, uppkallad efter holländaren Cristiaan Huygens, som kom på det när han nån gång på 1600-talet stod och kollade in vågorna i Rotterdams hamn. Principen, som alla skolbarn får lära sig men som ingen begriper, säger att ”varje punkt på en vågfront är en källa till en ny våg som utbreder sig sfäriskt”. Det innebär att när en våg passerar ett hål skickar den ut små vågor åt alla hål. Alltså sprids vågen.
Jag har alltid tyckt att Huygens princip låter besynnerlig, även om den är användbar för att rent geometriskt rekonstruera hur en våg beter sig när den träffar ett hinder. Men här står jag nu en dimmig morgon i Morup och beundrar ett utsökt diffraktionsmönster inetsat i sanden. Sfäriska vågor från varje punkt? Inget ont om gamle Huygens, men här är hans princip uppenbart nonsens. Trevligt.

Långt senare lyser solen, eller försöker, åtminstone:

16.55
Klockan 16.55




28 FEBRUARI Fem grader och regn i ottan. Samma sydostvind, havet på -18 centimeter, på väg nedåt. Ouppmärksam i regnet råkar jag skrämma upp några tusen uppmärksamma gäss. Förlåt, förlåt.

gåslyft
Alla på en gång

En kvart senare skrämmer jag upp en annan fågel, som jag inte lyckas se i regnet, men vars läte min hjärna automatiskt registrerar som skärfläcka. Ägnar resten av morgonen åt att leta, i både Utteros och Galtabäck. Inget resultat. Sådan är fågelskådarens vardag. Men det slutar regna och jag hittar en mysteriös men muntert grönmålad stolpe, en passande slutvinjett för februari:

stolpe-01
Stolpkonst - ett

stolpe-02
Stolpkonst - två