Mars 2014

marsalen
Alnus glutinosa

Vissa träd är vackrast utan löv. Invid Törlan, strax innan den förenas med Sandabäcken, växer en al som jag förälskat mig i. Jag har cyklat förbi hundratals gånger, men det är först sen åbrinken röjdes i fjol som den kommit till sin rätt.
Alen är lite sned. De evinnerliga västvindarna har böjt toppen, skulpterat kronan och fått hela trädet att luta. Dess finmejslade grenverk är tätvuxet och mättat med krokar, böjar och krumbukter. Tyvärr står alen inte helt fritt, men dess intrikata siluett är inte mindre vacker för det.
Nu i mars blommar alarna; de bruna hängena släpper ifrån sig sitt finkorniga pollen. Men inte förrän sent i april kommer löven. Vi kan vänta. En del träd är faktiskt vackrast utan.



1
MARS Dis och dugg, tre grader varmt, nästan vindstilla. Havet på +11 centimeter. Stranden utanför Smedsgård har fått en ny, spetsig tunga av sand, som helt provokativt sticker rakt ut i havet.

sandtungan
Nybygge

Marsmorgon på stranden, full av förväntningar, med gravänder och strandpipare, spovar och strandskator. I sanden nedanför Sik en ljusgrön behållare som nog inte borde ligga här:

gasburken
Kemisk bomb

Just det. Den innehåller difluorklormetan, även känt som freon 22 eller R 22, en av de betänkliga gaser som används i kylskåp, luftkonditionerare och brandsläckare, och som dels är en potent växthusgas, dels kan fräta på jordens ozonskikt.

chlorodifluormethane
Freon

R 22 hör inte till de värsta bovarna, och är inte direkt giftigt. Men det är under utfasning, som det heter, enligt Montrealprotokollet. Vet inte om den ljusgröna burken redan är utfasad, eller om det som skvalpar i den är havsvatten. Flyttar upp den i säkerhet. ”Empty cylinder may contain hazardous residues”, står det.




2
MARS Bara två grader, mer vind, mulen himmel. Regn klockan åtta. Men våren är på väg. Här är bildbeviset:

1:3
1 mars

2:3
2 mars

Detta är/var samma driva som jag skrev om den 17 februari, redan då en eftersläntrare. Den låg vid reservatets sydgräns, av vassen isolerad från termodynamiken. Natten mellan lördag och söndag gav den upp andan.

Utterspår på stranden igen, ungefär på samma ställe som den 5 augusti i fjol. Uttern har klivit i land, sprungit en kort halvcirkel i sanden och sen återvänt till vattnet. Den har sprungit med halvfart, men så vitt jag kan se inte gjort något annat.

uttersand-02
Strandhugg - ett

uttersand-01
Strandhugg - två

Havet på -4 centimeter.



3
MARS Frostmorgon under öppen himmel. Från och med i dag går solen upp före sju. Här är den en stund senare, beskådad från den tångbeströdda stranden utanför Smedsgård:

marssolen
Klockan 07.13

Havet på +3 centimeter, vinden sydostlig. Den har blåst oförtrutet ur sydsektorn i en månad nu, vilket fått den alltid lika följsamma/instabila sanden att formera sig i tungor snett ut från strandkanten. Som man kan se på den här bilden kommer vågor utifrån havet, alltså från sydväst. De medför sand, som alltid. Men vattnet närmast stranden krusas av vinden från sydost, som försöker flytta sanden norrut. Nettoeffekten, balansen mellan dessa konkurrerande krafter, blir tungorna som sticker ut mot väster:

santungorna
Tungorna

Kattegattleden har det varit tyst om länge, men av allt att döma konspireras det en del i korridorerna. Frågan är hur den blivande cykelleden ska dras förbi reservatet. Det rykte jag uppsnappat låter så här:
Trafikverket, som håller i trådarna, kan tänka sig att leden byggs längs landsvägen, alltså gamla E6. Men politikerna i Varberg vill hellre uttnyttja de existerande grusvägarna genom Björkäng, Smedsgård och Utteros. Det anses bli billigare. Den lösningen ogillas i högsta grad av stugbefolkningen.
Om detta pågår diskussioner just nu, vilket om inte annat borde betyda att inget beslut är fattat.




4
MARS Knappt två grader i gryningen, lätta vindar, disigt men molnlöst. Havet på -11 centimeter. På några ställen är sanden perforerad av djupa hål: strandskatornas verk:

skathål
Uppätet

Jag vet inte om de hittar föda nere i sanden och i så fall hur och vad. De har inte samma känsliga näbbspets som andra vadare. Å andra sidan är de ensamma om att ha en näbb som ständigt växer, ungefär som våra naglar, fast fortare (enligt facklitteraturen i snitt 0,4 millimeter per dygn), som kompensation för slitaget.

Sköna jugendslingor flytande i strandvattnet, en förbluffande syn:

slingrigt
Beslöjat

Tar hem lite svart substans och kollar under luppen: det är sandkorn i en stuvning av grönalger:

sandgröt
Stuvad sand




5 MARS Grå morgon, tvågradig, kalla vindar. Havet på -27 centimeter.
I fredags tyckte jag mig höra en skärfläcka vid Uttrans mynning, dock osynlig i dimman. Idag hör jag en skärfläcka på precis samma ställe, men nu kan jag se den. Den går ned på vattnet en bit ut från land. Möjligtvis är det ett par. Anser det därmed fastställt att årets första skärfläcka kom till Utteros den 28 februari.
Fler kommer snart, men en tidig vår plägar bli långsam och utdragen. Här är en bukett timida signaler från morgonens flanerande:

sandormar
Avfallshantering i sanden

grönsaker
Grönsaker i tången

råka
Råka på strandspaning

skådare
Ett kikargäng har hittat campande berglärkor

Allt fler skrattmåsar nu, temperamentsfulla som alltid.

Mot dagens slut en originell uppvisning över Kattegatt. Solen ligger dold bakom moln, men sänder en kraftig reflex via havet, för tillfället helt blankt. Solskivan skymtar i molnets underkant. (Strax därpå kom den fram, men försvann igen i en ny molnskärm över horisonten.)

17.26
Klockan 17.26






6 MARS Igår kväll föll temperaturen hastigt till flera minusgrader. Väntade mig is i dag, men istället är det tre grader varmt, totalmulet och disigt, med en sydlig vind. Havet på -14 centimeter, blottlägger vida ödsliga strandytor. Men så hittar jag det här:

strandlinjer
Strandlinjer

Denna geometriska perfektion har skapats på insidan av en ur havet stigande revel, där vågorna inte fritt kunnat modellera strandkanten, men där sanden ändå har rättat sig efter vattennivån, som efter en linjal. En förunderlig syn av matematisk precision några meter från det bångstyriga Kattegatt.

Mycket skum i dag, av en ovanligt klistrig sort som sammanfattar sig i yvigt kladdiga klumpar:

strandklick
Klick

Viporna i färd med att etablera revir på strandängen. Deras gnälliga vårsång tränger igenom vindens sus.



7 MARS Vinden har tilltagit under natten, med sikte på kuling till lunch och ett mindre oväder till natten. Fyra grader varmt, havet på -16 centimeter, men stigande när vinden vrider till sydväst. En högvattentopp vore välgörande för den nu tämligen förströdda stranden.
Ålgräs igen, ibland med rötter:

ålgräsligt
Upprotat

I mina fjärran ynglingaår fanns ett spel som hette Fortuna, där man sprätte iväg nickelkulor över ett lätt lutande spelbord fullt med hålor. Det gällde att komma förbi så många hålor som möjligt. Av allt att döma var Fortuna anmoder till senare epokers mer vulgära flipperspel. Jag kom att tänka på Fortuna när jag såg det här strandavsnitet. Det är en del av Uttrans gamla fåra, blottlagd i lågvattnet, men full av erosionshålor där tångkvastarnas ankarstenar ådragit sig minuspoäng:

fortuna
Spelplats

Räknar till 60 strandskator vid Sälarevet.




8
MARS Frisk västvind, en sällsynthet hittills i år. Fyra grader, klar himmel, havet på +17 centimeter. Här stiger solen över Sotared, som start på vad som kan bli en välartad vårdag:

06.56
Klockan 06.56

Hittar en borttappad överkäke, tvättad av havssalt, dekorerad med ålgräs. Gissar på sälunge, men det är bara en gissning:

tandlossning
Löständer






9 MARS Fyra grader, halvklar himmel, vinden åter sydlig. Havet på -24 centimeter.
Död ejder igen, den tredje på kort tid (de förra var den 21 och 24 februari):


trutmat
Trutfrukost

Ett kadaver värt att begrunda, med tanke på att ejderbeståndet i Östersjön (som ekologiskt inkluderar Kattegatt) halverats under 2000-talet, av orsaker som förblivit gåtfulla, trots intensiv forskning.

ejderkadaver
Gudingdöd

Vid dagens snåla vattenstånd friläggs tångplantor som växt på så tunga stenar att de inte orkade upp på stranden under höststormarna:

tung tång
Tung tång






10 MARS Vilken morgon! Vårsprudel överallt. Fyra grader varmt, med sydlig vind, ett lätt dis och en oförvanskat blå himmel. Lärkor, vipor och spovar musicerar. Tjugoåtta gravänder håller morgonkonselj i lagunen, sextio strandskator står i givakt vid Sälarevet. De gör alltid så här under vårsträcket:

strandparad
Fågelkö

Viporna, däremot, vilar inte. Närsomhelst på dygnet kan de veva igång sina luftdueller. De har energiskt bevakat sina revir i nattens månsken, och med morgonsolen väcks ny kampanda. Det verkar vara mer lekfullhet än aggressivitet, en rituell luftcirkus de roar sig med, men den måste förbruka stora mängder energi.

revirvipor
Revirvipor

Havet på +4 centimeter. Kollar gårdagens kadaver, som legat i blöt under natten. Nästan ingen mat kvar för trutar och kråkor:

dagen efter
Sjöfågel

Dimma på eftermiddagen.




11 MARS Minus hela natten, har lämnat ishinna på lagunen. Stilla gryning, överdådigt kolorerad i pastell:

pastellgryning
Klockan 06.26

Havet på -22 centimeter, rimfrost på tångruskorna.

nyrimmat
Rimmad tång

En kör om 20 sångsvanar har övernattat på Sälarevet. Hörde dem öva i mörkret igår kväll. De ger sig av vid åtta. En annan flock om 30 sångsvanar in från havet i plogformation, tyvärr utan att landa. Jag misstänker att det var den mindre arten, som jag helst benämner tundrasvanar, men är inte säker. Lätet lite mer gåslikt än de andra sångsvanarnas trumpeter. I vilket fall är det just nu de ger sig iväg mot tundrorna i norr.

Magnifik morgon. Cyklar solgassad till Läjet och köper rödspätta.





12
MARS Frostmorgon, molnfri och nästan stilla. En ny storartad vårdag har vaknat, med snabbt stigande temperatur och havet på -18 centimeter. Kolonnen av strandskator står kvar där den stod i går, omgiven av spovar och gravänder. För att inte störa cyklar jag bort till Suddeväg och går, bländad av marssolen, ut på den ödsliga stranden norr om Uttran. Av någon anledning är den här sträckan mer mönstrad, ristad och räfflad av vågorna, med en outtömlig rikedom på variationer:

marsmönster-01
Marsmönster - ett

marsmönster-02
Marsmönster - två

marsmönster-03
Marsmönster - tre

marsmönster-04
Marsmönster - fyra






13
MARS Repris från igår, med morgonfrost, öppen himmel och en hyfsad västvind. Havet på -16 centimeter. Två flockar strandskator idag, båda med runt 40 fåglar, plus ett svårräknat antal kringspringande. Säkert ett hundratal gravänder i reservatet, men fortfarande bara en ensam skärfläcka vid Uttrans mynning.

Utanför den fasta badbryggan i Utteros finns en liten men väletablerad revel, bevuxen med gräs, och härjad av havets stormar:

lilla reveln
Den mindre reveln

Liksom den stora reveln består den här av marsk. I botten finns en sandbank som under århundraden försetts med ett allt kraftigare täcke av slam från Uttran. Gräs har fått fäste i slammet och bundit det med sina rötter, som gett det en konsistens som liknar torv. Revelns norra ände har i vinter rasat ned i ån:

raset
Rasplatsen

Raset har blottat marskens varviga karaktär:

marsken
Den spruckna marsken

Det här är ingen tillfällig stormskada. Uttran har helt enkelt, i sitt eviga meandrande, råkat hamna här just nu. På båda sidor om reveln kan man se hur åvattnet trycker på, och formar en skarp kant, eroderande för fullt:

eroderat
Erodera mera

Jag skulle ge mycket för att få veta hur tidsskalorna ser ut i detta minilandskap. Uttran har byggt reveln, för länge sen. Jag skrev ”århundraden”, men jag kan inte förankra skeendet i tiden. Reveln är gammal. Fanns den på 1300-talet? Vet inte. Men en dag river Uttran den igen. Åns sävliga slingrande har plötsligt bytt tempo. De små, omärkliga förskjutningarna i strandterrängen slår över i en kollaps. Detta är naturens egen dynamik, och den är verkligen gåtfull.





14
MARS En sista vacker vårmorgon innan vädret byter skor. Havet på -6 centimeter, men kan enligt prognoserna stiga en halvmeter de kommande dygnen. Gryningstemperaturen nära noll, vaga vindar, ett klurigt moln samlar morgonrodnad över Smedsgård:

venedig
Lagunspegling

Inte en enda kanadagås kvar nu, bara några grågäss i smärre troppar. Strax efter soluppgången kommer en ensam trana från öster och cirklar två varv över reservatet, ropande.

Cyklar bort till Suddeväg och hittar en spektakulär slinga med klorofyllfulla grönalger:

grönska-01
Vårgrönt - ett

grönska-02
Vårgrönt - två

I Galtabäck en skock skärfläckor i den grävda våtmarken. I Lerjan femtio vitkindade gäss.





15 MARS Kulingbuller natten lång, med kastbyar nära stormgränsen. Vinden vrider under morgonen mot norr och bromsar farten. Sex millimeter regn under natten, på morgonen blå himmel och fyra grader varmt. Havet uppe på +47 centimeter klockan tre, men retirerar till +18 på morgonen. När det ljusnar är lagunen full med glada skrattmåsar, som hittar plockgodis i det inströmmande vattnet. Också två bläsänder och fyra stjärtänder. Räknar till 135 strandskator på stranden, plus ett tjugotal spovar. Gör själv ett mindre lyckat strandbesök i blåsten. Hittar bara detta nyanlända bidrag från fiskesektorn:

rödingnät
Rödingnät

Här kommer istället en utvikning om vattnet i underjorden:
Ett mycket internationellt forskarlag (från Kanada, Tyskland, Italien, Storbritannien, Österrike, USA och Belgien) har för första gången hittat mineral från jordens inre djup med en hög halt vatten, en fascinerande och inte så lite förbluffande nyhet.
Det rör sig om en diamant från Mato Grosso i Brasilien. Man vet att den härrör från en märklig övergångszon som seismologerna upptäckt i jordens inre, mellan 410 och 660 kilometer under marken. Diamanten måste ha följt med något vulkanutbrott upp ur bråddjupen. Inuti diamanten finns ett mikroskopiskt, grönaktigt mineralkorn, som visat sig innehålla en procent vatten. Så här ser diamanten ut:

Rough diamond University of Alberta 120314
Kornet är så litet att det inte syns Foto: Richard Siemens/University of Alberta

En stor del av jordens mantel, alltså det som ligger under jordskorpan, består av mineralet olivin, som definitivt inte innehåller en procent vatten. Men en australisk geolog som hette Ted Ringwood hävdade för femtio år sen att olivin under högt tryck och stark värme ändrar struktur så att det kan suga i sig oväntade mängder väta.
Ted Ringwood hade rätt. År 1969 hittades ett korn av olivin i en meteorit, som krockat ute i rymden och därför pressats samman med stor kraft. Den sortens olivin döptes till ”ringwoodit”.
Ända sen dess har geologerna misstänkt att det kan finnas ringwoodit i jordens inre, men mycket få har trott att det verkligen skulle gå att hitta en bit. Fyndet, som rapporteras i veckans nummer av tidskriften Nature, är en liten sensation.
Och den berör en av de stora kontroverserna inom geologin: varifrån kommer vattnet i jordens alla hav? (Det finns en hastig sväng om denna gåta i decemberkapitlet i ”Tidvatten”.)
Forskarna är delade i två falanger. Den ena menar att det var så varmt när jorden bildades att allt vatten kokade bort. Oceanernas vatten måste istället ha anlänt efteråt, med de kometer eller meteoriter som i solsystemets barndom bombarderade jorden.
Den andra falangen anser däremot att det vatten som fanns från början var bundet i mineraler, och därför klarade värmen. Detta bundna vatten skulle med tiden ha läckt ut och bildat haven.
Det nya fyndet stöder falang nummer två. Det finns förutspått i ”Tidvatten”. Så här står det på sidan 214: ”Modellberäkningar hade visat att korn av den vanliga mineralen olivin faktiskt kan binda vatten tillräckligt för att överleva en temperatur på 650 grader.”
Den brasilianska diamanten bekräftar alltså att det kan finnas en vattenreservoar i jordens okända innanmäte. Teoretiskt sett kan mängden ringwoodit i övergångszonen vara ofantlig. Med en procents halt blir det vatten så det räcker och blir över.
Tanken svindlar, som det heter. Avståndet till Stockholm från Utteros är 540 kilometer. Ringwooditen finns på det avståndet rakt under oss. Och det är bara en tiondel av avståndet till jordens centrum.
Vi har en okänd värld under fötterna. Att den förmått spotta ut ett vattenprov, inkapslat i en diamant, gör den inte mindre gåtfull.





16 MARS Grå gryning med tunga, otäta moln, fyra graders värme och en vänlig vind från nordväst. Havet på +24 centimeter. Vadar ut på yttre stranden, som fick sig en överhalning under lördagsdygnets kuling. Eftersom den kom från nordväst flyttade den en hel del sand. Stängselstolparna, som stormen Sven försökte gömma, har fått påfyllning:

stäng grinden
Landhöjning

Det stora garnnystan jag skrev om den 3 januari ligger orubbat kvar, på precis samma ställe. Det ser förvisso tungt ut, men frågan är hur det kunde flyta i land i vintras. Mystiskt.

flyttrål
En fiskehistoria

Sävsparv lockar i vassen vid reservatets södra ände.






17 MARS Kulingnatt igen, nu västlig och utan regn. Fem grader på morgonen, havet på +50 centimeter. Stränderna står under vatten, lagunen en öppen fjord:

halvmeterlagunen
Fullt upp

En viss oreda bland fåglarna när halva reservatet dränkts. Sälarevet är försvunnet, strandskatorna får tränga ihop sig på en smal gräsremsa:

strandskat
Refug

Vi har begåvats med en ny blå tunna:

nyblått
Inblåst




18 MARS Fem grader, men grått, vått och blåsigt. Har fått sju millimeter regn i natt. Havet på +10 centimeter. Måste ut och kolla den nya tunnan.

ljusblått
Haveristtunna

Bortsett från den optimistiska färgen är den i sorgligt skick, trasig och utan styrförmåga. Dessutom ligger den i ett område där det råder beträdnadsförbud sen den 1 mars, så bilden är ett lagbrott, eller åtminstone det faktum att jag gick dit och tog den. Å andra sidan försvann förbudsskyltarna redan förra vintern, vilket jag för övrigt underrättade länsstyrelsen om häromdagen.

Hittar en vacker kvist knöltång. En vanlig art i Kattegatt, men inte just här, eftersom den växer på klippor. Ser aptitlig ut och benämns därför ofta gristång:

knöltång
Ascophyllum nodosum






19
MARS Fem grader varmt, mycket mulet och blåsigt. Havet på +13 centimeter och stigande. Regn och kuling står och flämtar i kulissen, men jag hinner med en sväng på stranden, som är full av presenter.

Mer gristång seglar in från havet. En av kvistarna är försedd med en bonus:

rödhajkapsel
Hajens avkomma

Det är ett hajägg! Eller rättare: en äggkapsel från en småfläckig rödhaj, en hajart som ibland besöker Kattegatt. Kapseln ser ut som om den är av plast och är ganska hård och seg. Den är sex centimeter lång och fäst i gristången med starka, hopsnodda trådar. Inuti ligger ett ägg. Verkligen finurligt.

I vattenbrynet ligger också flera äggsamlingar av valthornssnäckor:

valthornsägg-01
Snäckägg - ett

Valthornsägg är vanligare på våra stränder än hajägg, men dagens sändning är extrem. Jag hittar ett tjugotal nystan, stora som golfbollar, utanför Smedsgård, och det finns säkert fler:

valthornsägg-02
Snäckägg - två

valthornsägg-03
Snäckägg - tre

Därtill flera skelett av bläckfisken Sepia officinalis:

sepiaskal
Bläckfiskens inre

De besynnerliga Sepiaskalen kan vålla en hel del huvudbry - det är helt omöjligt att gissa vad det är om man inte vet det. I Andrew Campbells ”Växter och djur i Europas kustvatten” står det så här om denna tioarmade bläckfisk: ”Trots att arten är endast tillfällig i svenska vatten driver skalen, felaktigt kallade ”valfiskfjäll”, ofta iland på Västkusten. Används som kalktillskott för burfåglar”.

Mitt i alltihop kommer en kammanet glidande i vattnet, av en art jag inte sett förut:

Pleurobrachia pileus
Pleurobrachia pileus?

Vad ska nu allt detta betyda? Fynden hänger alldeles säkert ihop med stormen i lördags. Den kom från nordväst, och har sen följts av kulingar från väster. Men det är inte en massa mänskligt skräp som hittat till Utteros, som efter stormen Sven, utan en ganska exklusiv biologisk mångfald. Man kan tänka sig att ursprunget är något av de rikhaltiga utsjögrunden, som Fladen eller Groves flak, men det är en ren gissning.






20
MARS: Vårdagjämning. Ljuset har segrat igen. Här är en kamrat som just skaffat sig havsutsikt:

spindelvår
Spindelvår

Sex grader varmt, blåsigt och mulet, men med en hoppingivande ljus himmel. Havet på +18 centimeter, efter en topp på +40 igår kväll. Stor flock vitkindade gäss flyger söderut. Godsakerna från igår är nu uppfösta i skräpbankarna. Dagens nyhet är en spetsad påle, drygt fem meter lång, som man kan undra över:

pålen
Tillspetsat

Spanar av stranden bort till Törlan, och hittar både äggsamlingar av valthornssnäcka och Sepiaskal (plus ännu en golfboll). Försöker gå ut vid Sik, men där har de vitkindade landat, så jag cyklar vidare till Norra Lyngen. Likadant här: gristång, bläckfiskskelett och äggpaket.

äggigen
Snäckäggpaket

Detta är verkligen förbryllande.

Sen sol och vår. Många fåglar söker lä i lagunen. Räknar till 38 storspovar och 45 strandskator.




21
MARS Väderbus på natten. I gryningen sju grader, blåsigt, skamlösa skurar från en i övrigt ljusnande himmel. Havet på +14 centimeter, efter +30 vid midnatt.
Döda ejdrar igen, en guding och en åda, hundra meter från varandra utanför Smedsgård.

Kadaverejder-01
Kadaverejder - ett

Kadaverejder-02
Kadaverejder - två

Lite olustigt.




22
MARS Fyra grader i gryningen, friska och rätt kyliga sydvindar, nästan molnfritt. Havet på +30 centimeter. Ger mig ned vid Sik, den mest tillgängliga stranden vid högvatten. Som väntat ligger även här en massa äggpaket och bläckfiskplattor.

ägg igen
Ägghög

sepiaskal-02
Flytverktyg

Sepiaskivorna, som ser ut som små surfbrädor av kalk, är bläckfiskens robusta motsvarighet till simblåsa. Jag har letat lite i facklitteraturen. Den första vetenskapliga beskrivningen av skivorna tycks ha gjorts 1893 av den svenske marinbiologen Adolf Apppellöf, i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, men dem kommer jag inte åt. Jag ska istället citera ur en artikel från 1961, skriven av britterna Eric Denton och J B Gilpin Brown, med rubriken ”The Buoyancy of the Cuttlefish”. ”Cuttlefish är det engelska namnet på den här sortens bläckfisk. ”Cuttle” är samma ord som vårt ”kudde”. De ser ut så. Kalkskivan kalas ”cuttlebone”.
Här är inledningen:

”The excess weight in sea water of the living tissues of Sepia officinalis (L.) is approximately balanced by the cuttlebone, which accounts for about 9·3% of the animal's volume. The density of cuttlebone varies around 0·6. The cuttlefish without its cuttlebone would be about 4% denser than sea water.
The chambers of the cuttlebone are independent of one another but liquids and gases are free to move within any one chamber.”


Hittar också ett paket vatten för nödställda, med bäst-före-datum den 20 juli 2015:

Seven Oceans
Femhundra milliliter

Vältajmat fynd på
Internationella Vattendagen.

Försiktigt ejdersträck i dag, tätt över havet i motvinden. Fortfarande bläsänder och stjärtänder i lagunen, ett par av vardera sorten.




23
MARS Mindre lyckad morgon för min del. Feltolkar denna himmel som ljusnande:

06.35
Det är regnmoln

Fyra grader varmt, med blåst från sydväst och havet på +11 centimeter. Skurar smyger in från Kattegatt. Blir blöt rätt igenom.
Men så snart jag bytt byxor försvinner alla moln. Cyklar i sol till Lynga och belönas med en sädesärla:

ärla
Motacilla alba

Blanka, blåsvarta fläckar i strandkanten ser på håll ut som olja:

hoppfläck
Sandsyn

Men det är hoppstjärtar på vårexkursion:

hoppstjärtar
Massmöte

Hoppstjärtar som svärmar är ett välkänt fenomen, fast ingen tycks veta exakt varför de gör det. De sänder ut kemiska signaler för att hålla kontakten, men dessa absurda ansamlingar verkar inte ändamålsenliga. Är inte helt säker på arten, men de ser ut som Anurida maritima, som uppges vara ytterst vanlig i tidvattenzonen längs Europas kuster. Här är en bild via luppen:

maritima
Anurida maritima (?)

Kan bara se en enda säl utanför Lisered, men gott om ejdrar som dyker några hundra meter ut från land.




24
MARS Vinden har upphört. I gryningen två minusgrader och tät dimma. Ger mig ut och ser den lätta, ett minnesvärt visuellt skådespel. Det börjar vertikalt, med en öppning rakt upp, men med väggar av dimma runtom, som sen rullas upp på yllecylindrar över horisonten. Förloppet ackompanjeras av uppspelta skrattmåsar och strandskator.

06.21
Klockan 06.21

06.48
Klockan 06.48

Strax norr om Uttran ligger ett flöte, insnurrat i ett rep:

flötet
Från fiskeribranschen

Repet fortätter ut i havet och är trätt över den stora stenen i åmynningen, på vars topp det sitter en järnten. Som syns på den övre bilden är det långt mellan flötet och stenen.

stenen
Hur gick detta till?

Det jäser i Uttran. Små bubblor av metan stiger från bottnen och vållar ringar på vattnet när de når ytan. De förs hastigt bort med strömmen, men när en bubbla hamnar bland föregångarens ringar kan den åka snett. Därför blir bubbelraden inte helt rak.

naturgas
Naturgas

En hel del vitkindade gäss, som vanligt oense om vart de är på väg. Skärfläcka i lagunen mitt på dagen.




25
MARS Frostgryning med en vag ishinna på lagunen. Av det av SMHI utlovade ovädret märks ännu inget, utom en lätt vind från ostkanten. Havet nere på -14 centimeter, de därmed blottlagda stränderna spritter och sprudlar av fåglar med vårhormonerna i topp. Skrattmåsar, spovar och strandskator håller konsert, men så snart solen gått upp ger de sig in på slätten för att äta frukost.
Jag skrev den 25 februari om lagunens södra utflöde, som vintern förvandlade till en distinkt åfåra. Vid dagens lågvatten framträder den mästerligt mejslade terasseringen av dess yttre brink:

strandterasserna
Strandterasser

Eftersom havet står nästan 20 centimeter lägre än igår beger jag mig norr om Uttran för att kolla repet. På den här bilden ser man hur det löper ut mot stenen:

bottennapp
Bottennapp

Men jag kan inte gå dit. Uttrans huvudflöde går hitom stenen, repet ligger på åbottnen. Jag försöker dra i det, men det går förstås inte.

Många krickor i reservatet, som alltid om vårarna, men de gömmer sig gärna i de mindre vattenhålorna.




26
MARS En ostlig kuling har bråkat natten igenom. Två grader i gryningen, ljusnande himmel men brutala kastvindar ännu. Havet på -14 centimeter.

På självaste Dymmelonsdagen, den 16 april, öppnar campingen igen. Ett visst grovstädande har redan varsnats på och kring anläggningen. Det har framför allt drabbat vår trogne vän Trädet, som med traktorkraft transporterats bort från sin sista rastplats.
Det var i mars 2012 det strandade i reservatet, där det sen låg som ett robust råmärke i den ständigt skiftande strandzonen. Den 6 november i fjol flyttades det till badstranden av stormen Sven. Nu är det borta:

brottsplatsen
Här låg det

Den norska färgburken, däremot, står kvar där jag ställde den sen jag släpat in den från en sandbank den 12 november.
”Giftig for organismer der lever i vand, kan forårsage uønskede langtidsvirkninger i vandmiljøet”, står det på etiketten.

strandgift
Jotun

Kvar finns också denna sorgsna gås (men det var nära ögat - man man kan urskilja traktorspåren uppe till vänster):

badanka
I stället för badanka




27 MARS I gryningen en enda plusgrad, men stilla och ljust. Havet på -33 centimeter, en nivå som förvandlar stranden till ett ödsligt flygfält. Dess yttre partier, nyss stigna ur havet, är knottriga av tiotusen sandormar:

sandormsfältet
Fullbelagt

En avliden manet ligger innefattad i sanden. Jag tror det är en öronmanet, men är inte säker:

sandmanet
Marsmanet





28 MARS Två grader plus, ostvindar, havet bara aningen högre än i går (SMHIs rapportsystem har lagt av). Kliver ut i Kattegatt för att betrakta solens ankomst:

dubbelsol
Klockan 06.18

Det är uppenbart att Utteros inte är förstahandsval för skärfläckorna i år. Det är förstås inte oväntat. Efter förra årets misslyckanden väljer de att investera i någon annan våtmark. Kanske lika bra så länge naturvården ser ut så här:

stoppstopp
Tanken var god

Solande säl på kobbe utanför Sälarevet.

Frampå fredagen full sommar: 17 grader varmt och kompromisslöst solsken. Ger mig ut norr om Uttran. Någon har helt förnuftigt kapat åt sig repet från flötet vid åmynningen. Kvar finns stumpen som löper från stranden, under ån och över stenen. Svårt att fotografera i det starka solljuset.

Men det verkligt intressanta är själva åmynningen. Titta här:

åland
Vattenkonster

Bilden är tagen mot söder. Längst till höger syns Sälarevet. Uttran kommer från vänster, men istället för att rinna rätt ut i havet gör hon en 90-graders högersväng. Huvudflödet går till vänster om stenen. Uttran har fått för sig att rinna norrut, parallellt med stranden! Utanför den gamla mynningen ligger nu en ny sandrevel.
Detta är en fascinerande dynamik, ett samspel mellan åns meandrande och havets benägenhet att bygga strandsporrar av den sand som åvattnet virvlar upp.

Glädjande nog hade jag fel om skärfläckorna, eller åtminstone inte helt rätt. Ett par håller till i den norra lagunen.
En sällsynt ljuv afton. Klockan 18 sträcker en pilgrimsfalk i högsta fart norrut längs stranden och vållar allmän panik. Hör vårens första rödbena.






29
MARS Som igår, vädermässigt. Havet på -23 centimeter och mycket stillsamt. Vid den här nivån blottläggs revlar som vanligtvis ligger under vattnet. Dyningarna filar ned dem till ett slags takform med en skarp nock upptill, som ett opportunistiskt försök till strandlinje:

reveltak
Strandkant

När tidvatten höjer havet rinnner vatten över nocken och mejslar ut ett mikrolandskap av fåror och raviner på landsidan:

ravinerna
Precisionserosion

Eftermiddag: stor långbent hund rusar runt i reservatet och jagar fåglar.






30 MARS Minus tre i ottan, som om luften behöver ta sats inför ännu en osannolik marssommardag. Havet på -25 centimeter och ungefär så stilla det kan bli:

stilla havet
Klockan 06.46

Men dyningarna finns där alltid. Även en eterisk söndagsmorgon går det båtar ute i den stora farleden, den som ligger dold bakom horisontens lila dis. Jag roade mig med att kolla på maritimetraffic.com. Så här såg det ut en halvtimme efter bilden från stranden:

07.23
Svallvågor

En del ridande i reservatet. Det är visserligen förbjudet, men det kan vara svårt att veta.

rytt
Havshäst

Det finns en skylt som ska informera om bestämmelserna, men den står långt upp på land och ser ut så här:

skyltat
Här börjar Utteros

I eftermiddagens stillhet hörs ett intensivt ejderspel utifrån havet.



31 MARS Minus tre igen. Vinden nominellt nordvästlig, i praktiken närmast obefintlig. Havet har hastigt stigit två decimeter sen midnatt, och ligger stax ovan nollan. Dagen börjar disig och spås bli svalare än gårdagen.

Tillbringar morgonen på Smalasudde, reservatets lite ödsliga nordvästhörn.

galtabakom
Galtabäcks baksida

Detta är ett landskap av sten och vatten, befolkat av trutar, rödbenor och döda snäckor.

stenmark
Inget för badturister

snäckor
Småskaligt

Dock frodas pionjärandan i dyn, här gestaltad av en blommande skörbjuggsört:

Cochlearia officinalis
Cochlearia officinalis

Senare dimma och lite mera vind. Cyklar till Lisered, och får syn på en tacka med trillingar som inte kan vara många timmar gamla:

nylammat
Nylammat

Sen ett elegant slut på mars:

marsslut
Klockan 19.47