strandlinjen
Stranden i verkligheten

Det var här det började

Jag flyttade till Smedsgård i maj 1997 och blev genast fascinerad av det ständigt växlande vattenståndet. Efterhand begrep jag att även det påstått blygsamma tidvatten synliggjordes på dessa platta stränder. Jag skaffade David Edgar Cartwrights ”Tides”, en massiv genomgång av tidvattnets vetenskapliga historia. Jag upptäckte också att alla kartor visade en och samma strandlinje, som inte alls stämde med den utanför min stuga.
I december 2000 skrev jag en lördagskrönika om saken i Hallands Nyheter. Den utlöstes närmast av Varbergs kommunala översiktsplan, som just då var på tapeten och som utvisade samma icke-existerande strand.
Den här krönikan, präglad av midvinterns dysterhet, var det första fröet till boken Tidvatten. Här har vi den:


Gör så här. Gå in på stadsbiblioteket i Varberg, om ni vet var det ligger. I foajén, framför toaletterna, står just nu några skärmar med olika kartor. Leta upp karta M (andra raden längst till vänster). Tre centimeter under U i Utteros ser ni en rad pyttesmå prickar, som ska föreställa stugor. I nummer åtta uppifrån sitter jag och fryser om fötterna och grunnar över världsalltets mysterier. Ett av dem kan ni själva beskåda en centimeter till vänster om prickarna på samma karta - en strandlinje som inte existerar.

Just nu är förstås kartorna det enda vi har att hålla oss till, när den så kallade verkligheten ligger klämd under mörker, dimma och en vintersnäv ångest. Hör nu här. Under hela mitt liv har jag slitis, på ett ohjälpligt neurotiskt sätt, mellan noggrannhet och bohemeri, mellan exakthet och poetiska eller drömska utsvävningar, mellan tron på sansad precision och ett outgrundligt behov av mystifikationer eller helt enkelt berusning. Nu, när jag rimligtvis inte har mycket kvar att slitas mellan, försöker jag tålmodigt dra på mig stövlarna och vandra ut i den flytande gränszonen mellan hav och strand, en centimeter till vänster om Utteros, där det motsägelsefulla inte nödvändigtvis är förlamande.

Där är väldigt platt, enkelt uttryckt. Havsytan kan som mest ändra sig två-tre meter i höjdled, av strömmar, vindar och lufttryck, men det gör över femhundra meter i sidled. För att börja nånstans har jag försökt begripa mig på tidvattnet, eftersom det torde vålla den mest regelbundna variationen, om än bara på nån decimeter. Det var, har jag lärt mig, den store Laplace som kom på hur ebb och flod fungerar. Han konstruerade tre ekvationer som exakt beskriver tidvattnets mekanismer. Laplace, kompis med Napoleon och en enligt annalerna arrogant ämbetsman, är känd som det rationella förnuftets profet framför alla andra, med en oinskränkt tro på människans förmåga att räkna ut allting, en åsikt han inte bara hyllade utan också gjorde mycket för att belägga. Jag ska inte påstå att jag begriper hans tre ekvationer, men de ser onekligen eleganta och precisa ut. Det för Laplace olycksaliga är att de saknar exakta lösningar. Det går att, med stora ansträngningar eller ännu större datorer, hitta ungefärliga lösningar, men det är inte riktigt samma sak, eftersom det då ställer sig förnuftigare att helt enkelt dra på sig stövlarna och gå ut och mäta vattenståndets skiftningar.

Verklighetens vattenbryn är inte endimensionellt. Karta M bygger, tycks det, på en flygfotografering 1985. Jag vet inte hur de bär sig åt på lantmäteriet, men en så långgrund kustremsa måste på bilderna ligga upplöst i suddigheter och vattenreflexer. Nån har tagit en penna med vass spets och ritat en strandlinje där ingen finns. Det har inte blivit helt lyckat, eftersom jag fått en djup havsvik, obefintlig i verkligheten, och Tvååkersåns mynning har hamnat en halv kilometer för långt norrut. Jag misstänker att de helt enkelt plankat äldre kartor, från tiden före den stora sjuttitalsstorm då hela stranden flyttade på sig, inklusive den åmynning som är ursprunget till namnet Utteros.

Detta passar mig: precisa frågor som saknar exakta svar. Jag hörde en gång två framstående ämbetsmän, en statlig och en kommunal, träta om Hallandskustens korrekta längd. 26 mil eller 35? Sanningen är att detta är ett möjligen för byråkrater irriterande exempel på problem som i likhet med Laplaces tidvattenekvationer saknar lösningar. Den som lämnar foajéerna och går ut på stranden med ett måttband upptäcker varför. På nära håll finns ingen geometrisk linje, bara sand. Inte nog med att man inte kan mäta runt vartenda mikroskopisk böj längs vattenlinjen. Nämnda vattenlinje håller sig inte för ett enda ögonblick stilla.

Det finns kuster utan strandkant och ekvationer utan lösningar. Karta M hör händelsevis till Varbergs nya översiktsplan, som det kallas. Jag har faktiskt några gånger försökt påpeka för byråkraterna att det kan ha sina risker att rita in en strandlinje som inte finns, särkilt som det längs densamma sommartid myllrar av det rörliga friluftsliv som de väntas planera för. Nåväl, det är en annan sak. Just nu består verkligheten av svärta, regndis och en dov håglöshet. Enstaka stunder hinner jag vandra ut ändå, för att ana det lätt neurotiska vågskvalpet mot stövelskaften och trösten i att det finns problem som inte går att lösa.

kartkartan
Den icke verklighetstrogna kartan


Tillbaka till läshörnan