Vattendelarna

IMG_3557
Alridån

Intill kustvägen mellan Varberg och Falkenberg, strax söder om Galtabäck, står en iögonenfallande och minnesvärd trädridå ned mot stranden, formad av alar i sektioner, avfasade mot väster av den eviga vinden från havet. Träden kantar det vattendrag som jag helst vill kalla Uttran, fast den gängse benämningen är Tvååkersån eller rentav Tvååkers kanal. Här, under alarna, kan den forsa småskummande och humusmörk, men annars är det en stillsam och av människan svårt kuvad slättå. Den kommer uppifrån Dagsås, elva kilometer ostvart. Dess källa är Ottersjön, som i sin tur är förbunden med nästan hela sjösystemet bortom Dagsås: Byasjön, Humsjön, Skärsjön, Kalvsjön, Valasjön... Detta är det lyriska och bitvis dramatiska landskap som kallas Åkulla bokskogar, fast namnet är missvisande i sammanhanget, eftersom själva Åkulla ligger vid stranden av Yasjön, vars vatten rinner ut i Himelån och når Kattegatt i viken intill Getterön, mer än en mil norr om den skulpturala alridån vid Uttrans delta.

Det finns en gräns: en vattendelare. Avståndet mellan Valasjön och Yasjön är bara femtonhundra meter. Mellan dem löper en rygg i landskapet. Regn som faller på ryggens södra sida rinner ned i Valasjön och därmed vidare till Uttran, regn på norra slänten rinner ned i Yasjön och hamnar i Himleån. Längs krönet finns skiljelinjen, den otvetydiga gränsen mellan Uttrans och Himleåns domäner. Det är en teknisk fråga hur skarp den är, men den är under alla omständigheter helt väldefinierad, eftersom vatten bara kan rinna åt ett håll och vattendropparna inte har något eget val: det är landskapets topografi och struktur som styr flödets öden.

Tanken är ovan för stadsbor, men det här är inga spekulationer. Vattendelarna löper genom terrängen som osynliga linjer, väldefinierade och odisputabla. Vattendragens avrinningsområden bildar skarpt åtskiljda domäner i landskapet. Varenda punkt på marken tillhör ett avrinningsområde, men bara ett. Det finns inga platser från vilka vattnet inte kan rinna: då bildas en sjö som förr eller senare svämmar över. Vi vet var gränserna går. SMHI:s hydrologer har ritat beundransvärt precisa kartor över våra vattendelare och nogsamt numrerat flodsystemen. Det som kan fordra ett ögonblicks eftertanke är att nätverket av floder, åar, vattendrag, bäckar, diken och rännilar, som täcker landskapet som ett fintrådigt nervsystem, är strikt uppdelat i oavhängiga räjonger som inte byter vatten med varandra, och att sålunda varje punkt i Hallands inland är förbunden med en enda åmynning vid Kattegatt, där regn som fallit över just den punkten häver sig ut i havet, blänkande och skummande.

Ungefär från Nösslinge mot nordost löper den vattendelare som skiljer Viskan från Ätran. Dess bana är kaotisk och omöjlig att följa i terrängen utan SMHI:s kartor, men den finns där och dess roll är exakt och fysikalisk. Långt upp i Västergötland, i främlingslandet mellan Borås och Ulricehamn, har vattendelaren kvar sin funktion: regn som faller till höger om linjen ska med tiden forsa ut under Tullbron i Falkenberg, regn till vänster rinner ut i Klosterfjorden, om det nu inte råkar blir processvatten i Värö Bruks törstiga maskineri.

Vattendelarna kan vara egensinniga och överraskande. Fegensjön är en av Ätrans stora magasin, men bara några kilometer sydväst om sjön tar Nissan över, med sikte på Halmstad. Ljungsjön i Ljungby utanför Falkenberg ligger bara femtonhundra meter från Vinån. Ändå rinner dess vatten inte alls dit, utan åt rakt motsatt håll, genom Törlan, som når havet i Björkäng. Mitt inne i Drängsered finns en märkvärdig trippelpunkt, där Ätrans, Nissans och Suseåns domäner strålar samman. En liknande mötesplats ligger några kilometer öster om Stora Neten, där Ätrans, Himleåns och Viskans riken råkas. En tredje, märkligast av alla i mina ögon, är Himleåns, Uttrans och Ätrans hemlighetsfulla träffpunkt nära Varmanstorp, i det magiskt ödsliga landskapet vid Bockstens mosse: just där möts också de av människan skapade gränserna mellan Svartrå, Köinge, Sibbarps och Rolfstorps socknar.

Men vattendelarna är inga mänskliga påhitt. De finns i verkligheten och är följdriktigt också försedda med verklighetens knutar, fnurror och komplikationer. De är egentligen tredimensionella: inte gränslinjer utan gränsytor, eftersom merparten av regnet sipprar ned i marken och förs ut i åarna som grundvatten. Det är teoretisk möjligt att vatten på en given punkt på kartan når en å om det rinner på markytan, men en annan om det träcker ned på djupet, alldeles bortsett från att bara hälften av varje droppe hinner fram till havet, medan den andra dunstar bort och istället hamnar i himlen.

Viskan, Ätran, Nissan, Lagan: de fyra stora står som väldiga trattar för vattentransport i sydvästlig riktning mot mynningarna i Kattegatt. Mellan trattarna bildas kilar med rum för mindre flodsystem, också de trattar mot havet, skarpt avgränsade från de stora: Rolfsån, Himleån, Uttran, Suseån, Fylleån... Mellan dem finns ännu mindre trattar, med namn som Löftaån, Törlan och Skintan, och mellan dem ännu mindre, utan ände. Härur formas ett geometriskt dubbelmönster, där varje flodsystem liknar roten av ett träd som förgrenar sig i allt tunnare vattensugande trådar inåt landet, och där dessa rotsystem i sin tur bildar ett allt finare filigransmönster ju närmre havet man kommer, men där ändå alla dessa strukturer i landskapet är strikt åtskiljda av vattendelarnas fysikaliska gränssnitt.

Dock: människan har satt sina stämplar och stövelavtryck i vattnets topologi. På kustslätten är avrinningsområdenas fraktala mönster sönderbrutet av böndernas diken och dräneringar, liksom Uttran längs nästan hela sin sträckning från Dagsås till aldraperiet vid stranden är omgrävd efter räta ingenjörslinjaler och därför degraderats med det banala namnet Tvååkers kanal.

(Ur HN:s sommarbilaga Hallänningen 2002)

Tillbaka till läshörnan