IMG_5639

Varför fiskar inte hallänningarna? Från Stockholms horisont är det en gåta. På 1730-talet satsar staten stora belopp på att skapa en professionell fiskeflotta i Halland. Det blir ett rungande fiasko.


Låt oss börja i mars 1726, sex år efter det olycksaliga kriget. I Heberg sitter en man vid namn Jacob Chronander och funderar. Han har fått i uppdrag av landshövdingen, Axel von Faltzburg, att komma med förslag om vad man kan göra åt det eländiga armodet i Halland, Sveriges torftigaste och mest efterblivna landsända.
Chronander författar en tio ark lång inlaga, full med förträffliga idéer. En av dem, nummer 17 på Chronanders lista, är att bygga nya fiskebyar längs kusten. ”Jag tror att 10 sådanne fiskelägen skolha kunna anläggias i Halland”, skriver Chronander. Vart och ett skulle kunna ge staten årliga skatteinkomster på 1000 daler silvermynt, har den förnumstige Hebergsbon räknat ut.

Förvisso hade kustfolket alltid försökt dra upp fisk ur havet, fast sällan i någon nämnvärd skala. Det gick lite bättre i norra halvan av Halland, där man kunde hålla större båtar än vid de flacka stränderna söder om Varberg. Bäst lyckades fiskandet under de perioder då sillen gick till i Kattegatt, fast det var länge sen nu.
Men fisket har ödelagts av kriget. Alla som dög till sjömän togs ut till örlogsflottan. När den långa kampen mot danskar, sachsare och ryssar nu äntligen är över ligger fiskebyarna öde, båtar och redskap har förstörts.

Ansatser görs för att rusta upp fisket på nytt, i Jacob Chronanders optimistiska anda. Landshövding Wilhelm Bennet kan redan 1726, i en skrivelse till centralbyråkraterna i Stockholm, meddela att flera fiskebåtar införskaffats till Halland, och att det gamla fiskeläget vid Varberg, alltså Träslövsläge, börjat leva upp igen.
Men lönsamheten är klen. Landshövding Bennet, som ger sig själv äran av nysatsningen, varnar Stockholm för att försöka utkräva skatt av fisket i Halland. Då kommer ”hela fiskeriet, som iag med stort beswär bracht i det stånd nu är, åter aldeles uphöra”.

Men Stockholm har sina egna idéer. 1734 beslutar riksdagen att skapa ett statligt fiske i Halland. Man investerar över 20000 daler silvermynt, ett imponerande belopp. I Halland byggs nya fiskelägen, man köper båtar och redskap. Det nya kronofisket, som det kallas, är kopplat till försvarsmakten; en före detta löjtnant, Erland Paulin, anställs som fiskeridirektör.
Den halländska allmogen är, enligt det rådande samhällssystemet, ålagd att förse örlogsflottan med båtsmän. Det är båtsmännen som ska ge sig ut på Kattegatt med garn och krokar, har Stockholm bestämt.
Idén låter lysande. Flottans män ska inte betunga vare sig staten eller medborgarna. De ska försörja sig själva genom att fiska sill, torsk och makrill.
Den halländska allmogen på 1700-talet är en luggsliten, förtryckt och anonym skara, med klen kulturell identitet och med ännu mindre självförtroende. Vi lär aldrig få veta hur bondpojkarna från Okome, Morup eller Veddige betedde sig i sin oväntade roll som statliga fiskare. Allt vi vet är att experimentet blev pinsamt kortvarigt.

Den 3 februari 1741 inkommer till riksdagskansliet en skrivelse, undertecknad av två ämbetsmän i Halmstad. Beskedet är skoningslöst. Fisket har kommit av sig. Båtsmännen har övergivit de nybyggda fiskelägena. Båtarna är förstörda av vanskötsel, redskapen illa medfarna, fiskebodarna förfallna. Kronofisket står inte att rädda.
Det finns två hypoteser om vad som har hänt. Kronofiskets chef, den före detta löjtnanten Paulin, har sin mening klar: de odugliga hallänningarna är helt enkelt för lata. Åsikten är ingalunda originell. Hallänningar är allmänt kända som opålitliga uslingar, utan moral och gudsfruktan. Ska de fås att fiska sill måste de tvingas till det, menar Paulin.
Men de bägge tjänstemännen som författat skrivelsen har en annan tanke om saken. Av allt att döma finns det inte fisk nog utanför Hallandskusten. Några båtsmän har faktiskt varit flitiga och oförtrutet försökt fiska. De tvingades snabbt inse att sillen, torsken och makrillen inte går att försörja sig på. Skrivelsen föreslår att staten, med tanke på de dryga investeringarna, omedelbart säljer det som ännu går att sälja, ”ju förr dess hälldre”.

Stockholm säger nej. Båtarna och redskapen får inte säljas. I stället ska det havererade kronofisket arrenderas ut till högstbjudande.
Det är bara att lyda order. Landshövdingen, Claes Rålamb, författar en beskrivning av kronofisket i Halland, som kungörs såväl i Skåne och Göteborg som hemma i Halland. Den 27 juli 1742 ska arrendeauktionen äga rum på Landskansliet i Halmstad. Claes Rålamb väntar förgäves. Ingen hör av sig.
Det är inget att göra åt saken. Fiske i Halland är uppenbarligen utan all lockelse och lönsamhet.
Stockholm ger efter. Det lilla som ännu är brukbart av båtarna och redskapen får säljas. Före detta löjtnanten Erland Paulin blir arbetslös. Man kan ana att han är bitter. Han hade velat ha befogenhet att gå hårt fram mot de slappa hallänningarna, med tvång och bestraffningar. Nu gick det som det gick.
Landshövding Rålamb är av annat kynne, en eftertänksam man med liberala idéer. Man kan inte tvinga folk att fiska, skriver han till riksdagen. Den dag hallänningarna vill ha fisk kommer de att se till att skaffa sig den.
”Den allmänna nytta, som fiskerierne och follckets förökande oförnekeligen på många sätt med sig förer, torde då med tiden ersättia den kostnad, som Eders Kongl. Maijt och Cronan på den förra inrättningen ännu frucktlöst anwändt”, skriver Claes Rålamb, som om han försökte trösta stockholmarna för den snöpliga felsatsningen i Halland.

Men än är tiden inte mogen. Det skulle dröja länge. Under hela 1700-talet brottas ämbetsmännen i Halmstad med frågan: är det hallänningarna det är fel på, eller finns det ingen fisk i Kattegatt?
I skrivelse efter skrivelse noterar de att båtar nerifrån Kullen ligger och fångar sill, torsk, flundror, horngäddor, vitling och hummer i havet utanför Halland.
Efter 1750 går plötsligt sillen till igen, i sagolika stim - i Bohuslän. Horder av unga hallänningar åker dit och hjälper till. Salt sill från Marstrand blir en ledande exportvara. I Halland skövlas bokskogarna i rask takt. Bok är det trädslag som ger bäst virke till silltunnor.

Det görs nya ansatser och tappra försök. Borgarna i Varberg investerar i fiskebåtar, som vid bekvämt väder kan gå ända ut till Anholt, men fångsten räcker på sin höjd till stans egna behov.
En del sill finns att fånga utanför Falkenberg, meddelar Halmstad i en skrivelse 1761. Gustav Fredrik Hjortberg, en tidstypisk kyrkoherde i Vallda, försöker i mitten av 1760-talet organisera ett kommersiellt fiske i norra Halland. Stora summor satsas ånyo på båtar och redskap, men projektet kollapsar efter några år. Det lönar sig inte att fiska.
”Fiske utgör icke någon allmän näringsgren i Länet”, står det i en rapport från 1810. Vid det laget hade sillen försvunnit igen från Västkusten.

Men hundra år senare ändrades bilden plötsligt och radikalt, av två uppfinningar: motorbåten och trålen. Nu tog lättjan slut. Och fisken fanns där, nere i djupet. Långt in på nittonhundratalet betraktades Kattegatt som ett av Europas mest givmilda havsområden.
Det har förstås hänt ett och annat sen dess. Fisket har dalat igen. Båtarna från Träslövsläge ligger numera och håvar kabeljo utanför Blekinge. Kanske gick det lite väl bra att fiska, med trålarna och motorerna. Men det är en helt annan historia.


IMG_5636

(Artikeln publicerade i HN:s bilaga Hallänningen julen 2006. Den bygger på ”Landshövdingeberättelser från Hallands län 1705-1818”, utgivna av Hallands Museiförening 1998. Illustrationerna är hämtade ur Encyclopédie Diderot)



Tillbaka till läshörnan