anemometern-01
Så här ser den ut


Konsten att få vatten på sin väderkvarn

Godmorgon kamrater! Det är i sanning stimulerande att se att så många samlats till dagens seminarium. Ni ska veta att jag var nära att bryta nacken vid utförandet det experiment jag i dag ämnar redovisa. Ni som har stolar kan sätta er ned. Vi ska tala om luftens rörelser och hurulunda man inbillar sig att man kan mäta dessa trots att de icke går att se. Ni kommer att bli förvånade. Jag vore väldigt tacksam om ni lät bli att slamra med bänklocken. Ingenting är så enkelt som man tror, inte ens den banala blåsten från väster, och vi är alla såsom vilseflugna maskrosfjun däruti. Jag skickar runt en närvarolista. Hör nu på.

Jag har varit på taket igen, fåfängligt jagande efter vind. För en klumpig man med klena muskler är klättringen inte helt riskfri, men jag har ovanan att låta mig styras mer av vetgirighet än av kompetens, och höjden är ytterst blygsam. På framsidan av min stuga finns en altan, vars sidobalustrader är försedda med en smal tvärslå där man kan sätta stövelspetsen och hiva sig upp på den överliggande brädan. Längre upp, i höjd med hängrännan, sitter en smal ribba, varför har jag aldrig begripit. Med dess hjälp kan jag sega mig upp på takplåtarna, krypande på knäna upp till nocken. Dumt nog gjorde jag det häromdan när där låg snö. Jag erkänner att det låter fånigt. Jag ville veta om det blåser mer på taket.

Vetgirighet, ja. Det är den som är sporren för min verksamhet som murvel, och tyvärr den enda. Faktum är att jag är en usel journalist, eftersom jag saknar talangen att göra tillvaron enklare än den är. Tvärtom attraheras jag av komplikationer, förvirring, olösbara ekvationer och frågor som saknar svar. På nåt dunkelt och förmodligen motsägelsefullt vis trivs jag bäst i labyrinter, som om smaken för mystifikationer själv är en dylik. Men nu till anemometern.

Vi som bor nära havet utsätter oss, förutom för en vidunderlig utsikt, också, som priset för densamma, för en oavvislig och stundtals besvärande konfrontation med vindarna. Jag har länge, via SMHIs rapporter, försökt få en uppfattning om sambandet mellan de angivna vindstyrkorna och det faktiska dånet, bruset och draget i och vid stugan, utan att lyckas. Nyligen köpte jag därför en enkel vindmätare i fickformat, tillverkad på Taiwan. Den kan ange vindens fart i knop, fotminuter eller sekundmetrar. Man håller en liten propeller i ena handen och en plastlåda med en display i den andra. Första gången trodde jag det var nåt fel. Siffrorna snodde hit och dit utan synbar styrsel eller syftning. Sen begrep jag att det är så vinden gör. En typisk mätserie ser ut så här: fem komma sex, sju komma två, sex komma nio, elva komma sex, fyra komma åtta, två komma tre, nio komma fem, åtta komma tre och så vidare. Turbulens, kallas det. Är det inte förträffligt! Vinden växlar styrka tio gånger i sekunden. Man hinner inte med. Frågar ni mig hur mycket det blåser kan jag inte längre svara sen jag skaffade en vindmätare. Jag har all anledning att vara belåten. Ingenting är så enkelt som man tror.

Men blåser gör det. Förargligt nog blir det kallt i stugan. Vore jag händig skulle jag bygga mig en enkel snurra med en liten generator som kunde ge elvärme just när den behövs. Jag har lärt mig att vindens energi är proportionell mot kuben på hastigheten och att det blåser mer ju högre upp man kommer. Vetgirighet är, som sagt, en kraft i sig. Jag drog på mig stövlarna, stoppade manicken i fickan och kravlade upp på nocken. Propellern surrade som en förnärmad mygga, displayen blinkade nya siffror två gånger i sekunden. Det kändes onekligen som om vinden tilltog på taket, men jag vet inte hur man ska jämföra siffrorna. Jag antar att jag borde räkna ut ett medelvärde, men det hinner man inte, och dessutom måste jag under alla omständigheter hålla mätaren med bägge händerna, varför jag, klantig som jag är, började hasa nedåt längs den ishala plåten och först i sista momangen fick tag i ribban som jag inte vetat vad den skulle användas till förrän den räddade mig från att bryta nacken i hängrännan.

Sådärja. Vi är nu klara för i dag. Lita aldrig på SMHI. Det vore bra om nån kunde öppna fönstret och vädra ut alla obesvarade frågor. Er hemuppgift blir att ta reda på hur många fotminuter det går på en taiwanesisk knop. Minns att ju mer man lär sig desto mindre vet man. Nästa föreläsning ska handla om potatismos och hurulunda man förfärdigar densamma utan att klämma fingrarna.

(Detta var en lördagskrönika i Hallands Nyheter i januari 2004)


Tillbaka till läshörnan