nyllet
Picassofiskar har de kallats. Det här är faktiskt en helt vanlig halländsk rödspätta, prima som middagsmat trots sitt inte helt aptitliga utseende.


Spättornas felande länk har äntligen hittats

Nu vet vi hur det gick till när plattfiskarna fick sin säregna fysionomi. En amerikansk forskarstudent har hittat pusselbiten.

Det är ett perfekt exempel på anpassning. Plattfiskarna tillbringar sin tid liggande på sidan på havsbottnen. Vore de skapta som andra fiskar skulle ena ögat stirra ner i sanden. Alltså har de istället bägge ögonen på samma sida.
De är inte vindögda från födseln. Som yngel ser plattfiskarna helt normala ut, med ögonen symmetriskt placerade i skallen. Men så, när de växer, vandrar ena ögat hastigt över på andra sidan. Sen lever fisken resten av livet med sin bisarrt skruvade nuna, som det mest snedvridna av alla ryggradsdjur.

Anpassningen måste ha skett någon gång under evolutionens lopp. Den stora gåtan är hur det började. Darwins utvecklingsmekanism bygger på att alla förändringar sker gradvis, i små, små steg. Men vad hade spättornas anmödrar för nytta av ett öga som bara flyttat sig lite grann, men fortfarande var kvar på fel sida?

Frågan ställdes redan 1871 av en katolsk zoolog som hette St George Jackson Mivart, i en bok som innehöll frän kritik mot Darwins utvecklingslära. Plattfiskarna var för Mivart ett tungt bevis på att Darwins gradvisa evolution inte kunde fungera.
En liten förskjutning av ena ögat skulle inte öka fiskens överlevnadsförmåga, snarare tvärtom, menade Mivart.
Darwin svarade året därpå, i sjätte upplagan av sin egen bok, Om Arternas Ursprung. Han hänvisade till en viss August Wilhelm Malm, museiintendent i Göteborg, som gjort beundransvärt noggranna iakttagelser av plattfiskarnas beteende.
Redan de symmetriska ynglen lägger sig gärna och vilar på ena sidan. August Wilhelm Malm hade observerat hur ynglen, när de såg sig omkring, vred det undre ögat så ivrigt att det pressades mot ögonhålan, som vid den åldern fortfarande är elastisk. Darwin tänkte sig att denna vana efter hand lett till en ärftlig förändring i ögonens placering.

Det är inget lyckat resonemang. Det påminner om den gamla idén om hur giraffen fick sin långa hals.
Darwin måste ha insett att han tassade ut på hal is, fast han inte kom på något bättre.
Plattfiskarna ögon har hängt kvar in i våra dagar som argument mot Darwin. Det utnyttjas flitigt av de fundamentalistiska grupperingar som ser utvecklingsläran som ett hot mot religionen. Spättornas vridna, men ändamålsenliga, kranium har blivit ett åskådningsexempel på intelligent design. Om det formats gradvis under evolutionen borde man ju hitta fossila fiskar med ögonen halvvägs över hjässan, har kritikerna påpekat, om och om igen.
Men fossil med ögonen halvvägs har faktiskt funnits hela tiden, spridda i Europas museer. En mystisk fisk, döpt till Amphistium, har sen 1700-talet knackats fram i åtskilliga exemplar i den lilla byn Bolca i norra Italien, berömd för sina utsökta fossil. Amphistium levde för 50 miljoner år sen, och är uppenbart osymmetrisk. Men alla experter har hela tiden trott att den blivit sned för att den pressats samman i kalkstenen i Bolca.

Matt Friedman heter en forskarstuderande i Chicago, 28 år ung, som specialiserat sig på fiskarnas utveckling. Han blev nyfiken när han såg gamla fotografier av Amphistium. För ett stipendium åkte han runt och tittade på originalen i Wien, Verona, Paris och London. Han lyckades få tillåtelse att undersöka de förstenade fiskarna med moderna metoder, något ingen gjort förut.
Resultatet är smått sensationellt. Amphistium är en plattfisk. Ena ögat hänger på svaj uppe på hjässan, men fortfarande på fiskens undersida.
Matt Friedman har hittat den felande länken. Darwins belackare har förlorat ännu ett argument.

Så kan det gå. Det är inte helt ovanligt att forskare gör sina upptäckter i museernas källare. Fossil och andra fornfynd har emellanåt misstolkats av tidigare generationer, och ligger och samlar damm med fel etiketter.
Men Matt Friedmans spätta är lite extra. Upptäckten är så pass märkvärdig att den publiceras i veckans nummer av Nature, den mest prestigefyllda av alla vetenskapliga tidskrifter. Och själv har han fått ett storartat stoff till sin doktorsavhandling.

IMG_3579
Intelligent design?

(Ur Hallands Nyheter den 15 juli 2008)

Tillbaka till läshörnan