Jorden är rund

flygkorsning
Korsväg över Kattegatt

Strax efter tre kommer Tokyoplanet. Är atmosfären rätt stämd kan jag spana in den mjölkvita strimman redan över södra Jylland, nånstans mellan Esbjerg och Kolding, tjugo mil från mitt vardagsrum. Den korsar Kattegatt i sned vinkel och passerar svenska kusten rakt över eller strax norr om Varberg. Via internet kan jag följa resan i samma realtid som genom fönstret. Planet, en Boeing 777, har lämnat Charles de Gaulle i Paris vid halv två, och har nio timmar kvar till Narita utanför Tokyo. Det är ofta försenat, och uteblev helt efter skalvet i mars. Det kan tyckas märkligt att Air France flyger till Japan över Varberg, men till detta finns, ska ni veta, en enkel förklaring: jorden är rund.

På denna runda jord bor och fortplantar sig oroväckande många människor. Antalet når inom kort den svårsmälta siffran sju miljarder, en tredubbling under min egen fåvitska levnad. Just det: sju tusen miljoner konsumenter! Jag funderar ofta på hur det ska sluta, vilket det, liksom allt annat, oundvikligen måste göra, fast man inte kan förutse om det kommer att göra det med en skräll eller med ett utdraget kvidande. Eftersom jag numera undviker storstäder har jag för egen del inte direkt ont av jordens svällande överbefolkning, men jag kan inte undgå att notera att allt fler tar vägen över min stuga när de är ute och flyger.

De kommer i ymniga svärmar, en mil upp i luften. Från London, Paris och Amsterdam går ständiga turer till Beijing, Shanghai eller Tokyo, som alla ritar avgasstreck på Hallandshimlen. Horder av anonyma sällskap åker Airbus till San Francisco, Seoul eller Warszawa via Kattegatt. Eftersom jorden är rund tar planen från Nordamerika som ska till Tel Aviv, Qatar eller Mumbai vägen över Nordjylland, i höjd med Läsö, och skär hela mitt synfält innan de försvinner neråt Skälderviken, för att inte tala om den ivriga trafiken till och från Oslo eller Göteborg som går parallellt med Hallandskusten och vars morrande motorer hörs ända in i mitt sovrum även när det regnar.

Jag har, ända sen jag var gymnasist och läste Georg Borgström, oroats av misstanken att vi nog är alldeles för många som trängs på vår ensliga planet. Det är i och för sig inte människorna det är fel på utan föreställningen att de problem som vårt ständigt ökande antal ställer till med kan lösas med ständigt ökad ekonomisk tillväxt, bortsett från att många lyckas inbilla sig att problemen inte alls existerar. Jag är, för övrigt, själv medskyldig till folkökningen, om än inte till den ekonomiska tillväxten. Missförstå mig inte. Jag menar inte att folk ska sluta flyga, jag bara förundrar mig över det obevekliga sätt varpå globaliseringen ger sig till känna utanför mitt fönster.

Ni kan kolla själva på flightradar24.com, som täcker merparten av det kommersiella flyget. Strimmorna på den riktiga himlen syns förstås inte när det är mulet. Det går bäst när det finns tunna cirrusmoln, som signalerar att luften redan är mättad med fukt, så att ångan i avgaserna inte sprids, utan fryser till iskristaller, samlade i distinkta stråk i den nedre stratosfären. Om planet går in i torrare luft försvinner det, på samma spöklika sätt som det kan göra på datorskärmen när det tappar radarkontakten och plötsligt lämnar ett gapande hål på den överbefolkade himlen.

Ur Hallands Nyheter april 2011


Tillbaka till läshörnan