De blåa måsarna

hundringen
Med snillet i ögat

Det är den 25 maj 1732. En kortväxt yngling i skinnbyxor och peruk strosar runt i Umeå, den lilla stan vid Kvarken som ännu inte sansat sig efter ryssarnas härjningar några år tidigare. Själv är han prästson från det fjärran Småland, numera kandidat i Uppsala. Han har unnat sig en vilodag i Umeå, innan han rider vidare mot nordväst, längs med älven. På kvällen sitter han på gästgiveriet och skriver i sin dagbok om de praktiska kängor lokalbefolkningen har på fötterna: lätta, vattentäta och framför allt billiga (bara två daler, mot fem för ett par norska stövlar). Sen lägger han till: ”På åkrarna lågo 100-tals fiskmåsar, himmelsblå”.

Carl Linn
æus var namnet, en brådmogen student av den kaxiga sort som ständigt förödmjukar sina professorer genom att veta mer än de. Han är 25 år, men har redan tänkt ut det sinnrika sätt att sortera in skapelsens alla växter och djur i ett alltomfamnande schema, som snart ska stöpa om hela biologin och göra honom världsberömd. Han äger en enastående iakttagelseförmåga, en ögonens kompromisslösa precision, plus en smått manisk passion för allt som växer och flyger och kryllar och parar sig. ”Ett visuellt snille” kallar Sten Lindroth honom. Det kan inte råda nån som helst rimlig tvekan eller tvivel om att fiskmåsarna han såg den där dan när han provade kängor i Umeå faktiskt var himmelsblå.

Själv är jag en av de många svenskar som i skolan lärt sig att hata blommor. Tortyrinstrumentet var Krok & Almquists klassiska flora, utgiven första gången 1883, numera uppe i sin 28:e upplaga. Svenska skolbarn skulle drillas i konsten att examinera blommor enligt Linnés sexualsystem, som, trots sitt fnissframkallande namn, liknade en utlöpare av den medeltida skolastiken. Den av Skolöverstyrelsen påbjudna naturkunskapen bestod i att inpränta djurens och växternas namn, helst även de latinska, en exercis som bars upp av patriotisk stolthet över att det var en svensk som kommit på alltihop. Ni kan själva föreställa er hur detta strikta skolväsende skulle ha bemött en elev som dristat sig att påstå att fiskmåsar kan vara himmelsblå.

Mitt eget exemplar av Krok & Almquist, tryckt nån gång på femtitalet, är försvunnet sen länge, men jag råkar ha kvar min mors från 1914. Jag förmodar att det i och för sig är ett mästerverk, men det är svårt att tänka sig ett tråkigare sätt förmedla naturkunskap till barn. Först i början av sjuttitalet befriades jag själv från den tvångströja som biologiundervisningen försett generationer av svenskar med. Paradoxalt nog var det Linnés förtjänst. Jag läste hans dagbok från Lappland. Där fanns, till min förvåning, en frisk, djärv och sinnlig syn på naturen, fri från systematik och pekpinnar. Som den 26 maj 1732:
”På åkrarna lågo 100-tals fiskmåsar, himmelsblå”.

Utanför fönstret har jag, sen häromveckan, ett naturreservat. Avståndet från nämnda fönster till nämnda reservat är exakt sju meter. Det jag ser är en frodig strandäng, genombruten av vattenfyllda rännor, skonor och hålor. Bortom den kommer en lagun och sen en öppen strand mot det vida havet. Jag har genom åren hört en del horribla förslag om vad man skulle kunna använda strandängen till om man fyllde igen alla rännorna, skonorna och hålorna. Det kan jag glömma nu. Viktigare är jag att lärt mig att naturen inte kräver att man vet vad saker heter. Kunskapen börjar i ögonen. En vacker dag blickar man ut genom fönstret och upptäcker att verklighetens fiskmåsar faktiskt kan vara klart och oklanderligt himmelsblå.

Ur Hallands Nyheter den 7 april 2012

Tillbaka till läshörnan