Storskarv 4-20090002 kopia
Våra arkaiska vänner Foto: Thomas Andersson/N


De sanna yrkesfiskarna


Sjuhundra meter från min stuga löper ett stenrev ut i havet, vinkelrätt mot den flacka stranden. Revet, som är ett arv från istiden, lär fortsätta på bottnen en bra bit ut. Danska marinbiologer har de senaste decennierna utforskat Kattegatts många stenrev och dokumenterat deras rikhaltiga ekologi. (”Revenes tangskove udgør med deres grønne, røde og brune farver et sceneri, der ville være helt på højde med tropernes koralrev, hvis bare vandet var lige så klart herhjemme.”) En del av mångfalden speglas av fågellivet. Från mitt fönster ser jag nästan alltid en rad svarta, stelt rakryggade skarvar meditativt smälta sin fiskdiet, eller eftertänksamt torka vingarna. För dem är stenreven perfekta tillhåll.

Det finns en myt bland yrkesfiskare som låter ungefär så här: Skarven är en primitiv fågel. Dess fjäderdräkt är inte vattentät. När den dyker blir den blöt och nedkyld. För att hålla värmen behöver den massor med mat. Det är därför skarvar äter så fruktansvärt mycket fisk.
Jag ska bekänna att jag själv kan tjusas av skarvens primitiva karaktär, även om jag föredrar att kalla den arkaisk. Ingen annan fågel i mitt synfält har ett så tydligt släktskap med sina anmödrar bland krittidens reptiler och pterosaurier. De håller alltid en kontemplativ distans till andra fåglar, som om de hör hemma i en främmande, mera saktmodig tideräkning.
Men som Darwin lärt oss är alla primitiva djur utdöda sen länge. De som lever i dag är sofistikerade varelser, intrimmade i sin livsstrategi under miljoner år. Myterna om skarvarna är falska. Deras fysiologi är i själva verket så välbalanserad att de klarar sig på mindre fisk än någon annan dykande fågel.

De står som distinkta utropstecken mot horisonten, gåtfulla siluetter över vågskummet. Deras slanka skönhet är en del av framgången. Fåglar håller värmen med ett luftlager i fjädrarna. Men för fåglar som dyker är det problematiskt: luften skapar lyftkraft. En ejder flyter som en kork på vattnet, och måste spendera stora mängder energi för att alls kunna dyka. Skarvarna har, under 50 miljoner års evolution, försetts med egen teknisk lösning, som de är ensamma om. Deras fjädrar är uppdelade i två zoner, en inre som är vattenavstötande, en yttre som blir våt när fågeln dyker. Den konstruktionen ger dem ett tunt men effektivt lager isolerande luft, bara någon millimeter tjockt, men med en minimal flytkraft. I gengäld måste skarvarna torka fjädrarna efter måltiderna, men det ser snarast ut som en vällustig aktivitet.

Jag har alltid beundrat skarvarnas strama skönhet, men insikten om deras avancerade anpassning till undervattensfiske är ny. En av de forskare som kartlagt skarvarnas energibalans är fransmannen David Gremillet. Han och hans medarbetare har bland mycket annat undersökt hur de förment primitiva fåglarna klarar att leva året om på Grönland. Att dyka i isvatten är ohyggligt energikrävande, men skarvarna på Grönland äter inte mer fisk för det. De håller kroppstemperaturen stadigt på 42 grader. De dyker bara en gång per dygn, och lyckas fånga 60 gram fisk per snittminut. Den prestationen är möjlig tack vare en avancerad fångstteknik, kombinerad med ett kvalificerat val av fiskrika stränder, egenskaper som skarvarna i Halland delar med kusinerna i Arktis.

De sitter på mitt stenrev och viftar med vingarna, tysta och gåtfulla. Det finns gott om småfisk i Kattegatt, sen trålfisket gjort slut på de stora rovfiskarna, och skarvarna tar för sig. Jag har gjort flera lönlösa försök att begripa deras dagsrytm och livsmönster från min utkikspost, men alltid kapitulerat för deras uråldriga tålmodighet. Blir de störda lämnar de diskret sina säten, utan att protestera. Det finns likadana rev med några kilometers mellanrum som de flyttar till vid behov. Vid lågvatten kan jag försiktigt vada ut och betrakta dem på närhåll. De är då vackra som kinesiska konstverk, skimrande i brons och svart sammet, med gröna ögon och haklapp och näbbspetsen krökt till en vass harpun, ett fulländat redskap för fiske.
---
Fotnot: Det danska citatet är hämtat ur boken ”Stenrev – havbundens oaser”, av Karsten Dahl, Staffan Lundsteen och Stig Asger Helmig. Den går att plocka hem i pdf-format på internet.


Ur ”Fåglar i Halland”, 2013


Tillbaka till läshörnan