Gåsbomben

joe
Här sprängs atombomben vid Novaja Zemlja den 21 september 1955.

Hallands kust är gässens landskap. Själv hör jag dem passera i täta karavaner över stugan, mellan betena på slätten och strändernas flacka rastytor. När jag kom hit för tjugo år sen dominerades trafiken av de tutande kanadensarna. Men så hände något. Tvärt emot alla spådomar blev de bräkande grågässen allt fler. Och sen, plötsligt, kom de vitkindade, muntert tjattrande…
Det ett förundransvärt drama. I mitt eget revir, som är de flacka strandängarna mellan Galtabäck och Morup, är vitkinderna tidvis den vanligaste gåsarten, både höst och vår. Flockar om flera tusen kan ligga och rugga här under augusti-september. Hur har detta gått till?

Vi vet att de härstammar från ett nordryskt gåsbestånd, med Novaja Zemljas sydö som stamort. Längre tillbaks i tiden tycks de ha häckat lite överallt längs Rysslands frusna Ishavskust, i det som förr kallades Samojedien.
Samojeder är det numera avdankade namnet på nentserna, ett halvnomadiskt folk som hållit till i detta karga landskap sen tidernas begynnelse, och som spelat en kritisk roll i gässens historia.
I början av 1770-talet reste den ryske naturforskaren Ivan Lepechin omkring i Samojedien. I hans reseberättelse, som i tysk översättning blev vitt spridd i Europa, finns ett avsnitt om de vitkindade gässen, som Lepechin funnit häckande i rikligt antal på myrarna och i våtmarkerna. De vitkindade utgör, skriver Lepechin, ”en betydande del av kosten för samojederna, som under ruggningstiden slår ihjäl stora mängder gäss med käppar”. Fåglarna hängdes upp och soltorkades, till vinterföda under det dryga arktiska mörkret.

Men detta var på fastlandet runt Vita havet. På gässens hjärtland, Novaja Zemlja, bodde inga samojeder.
Enligt ryska källor var det istället norska jaktlag som hemsökte tvillingöarnas enorma fågelkolonier. Med sina små men makalöst sjödugliga båtar kunde norrmännen enkelt ta sig över Barents hav.
Den trafiken sågs med ovilja av de ryska myndigheterna, som på 1870-talet bestämde sig för att befolka öarna med nybyggare. Ett antal samojedfamiljer förflyttades till Novaja Zemlja, där de efter hand etablerade flera små kolonier. De var bara ett par hundra personer, men det tycks ha varit mer än nog ur fåglarnas perspektiv.
Jag har inte hittat några siffror, men de ryska ornitologerna såg skäl till oro. Fram på 1930-talet blev det uppenbart att fågelbestånden for illa av samojedernas jaktmetoder. I Dementiev och Gladkovs stora verk om
Sovjetunionens fåglar från 1952 beskrivs de vitkindade gässens tillbakagång som ”katastrofal”.
Ett försök gjordes 1947 att skydda
Novaja Zemlja som naturreservat, men det stoppades snabbt av den sovjetiska marinen, vars intresse för dessa fjärran öar snart skulle visa sig.

Den 29 augusti 1949 sprängde Sovjet sin första atombomb, till västvärldens förskräckelse. Det skedde i Semipalatinsk i Kazakstan. Den sovjetiska flottan höll sig framme, med egna idéer om att montera atomladdningar i torpeder, ett påfund som dock svårligen lät sig testas på de kazakiska stäpperna. Istället utsågs det fågelrika Novaja Zemlja till provområde för atombomber, och trädde därmed in i det kalla kriget.
Den första åtgärden blev att avlägsna samojederna. Det finns lite glättade beskrivningar av hur öborna helt artigt tillfrågades om de möjligtvis kunde tänka sig att flytta tillbaks igen, till sina fäders land. Samojederna ordnade ett stormöte där de samfällt röstade ja. Deras antal var vid det laget 536.

Den första atomtorpeden sprängdes i havet utanför sydöns västra kust, den 21 september 1955, på 12 meters djup. Den blev startskott för en serie detonationer som pågick fram till 1990.
Visserligen behölls Semipalatinsk som testområde, men de riktigt stora smällarna avfyrades på Novaja Zemlja, däribland den mäktigaste laddning som mänskligheten nånsin åstadkommit. Det var en vätebomb, värd över femtio miljoner ton trotyl, som den 30 oktober 1961 släpptes i en fallskärm och kreverade fyra kilometer upp i luften. Totalt genomfördes 130 bombprov på Novaja Zemlja. Av dem vara bara tre under vatten, 88 i atmosfären. Efter provstoppsavtalet 1963 skedde 39 sprängningar i underjordiska schakt, som inte alltid var helt täta.
Verksamheten krävde stora anläggningar och mycket personal. Tidvis bodde ett par tusen personer på Novaja Zemlja, men de hade annat att göra än att klubba ihjäl gäss.

Så kom det sig att de vitkindade gässen fick vara i fred. Redan i slutet av 1950-talet kom rapporter om en remarkabel uppgång för beståndet, och den har fortsatt. Med Novaja Zemlja som bas har de vitkindade återerövrat Samojedien. Våren 1971 fick plötsligt en liten falang för sig att häcka på Laus holmar utanför Gotland. Därmed startade den expansion till Baltikum som förbluffat oss alla. Men Novaja Zemlja är fortfarande kärnan i deras livsrum, och där har de frodats tack vare atombomben.

Men man kan också säga så här: på Novaja Zemlja har de frodats trots atombomben.
Vi vet att sex bomber sprängdes i augusti 1962, men att alla andra prov ägde rum under vinterhalvåret, när gässen semestrar söderöver. Vi vet också att stora områden drabbades av radioaktivt stoft. Det har gjorts mätningar ända sen starten, bland annat på halten radioaktivt cesium-137 i gässen. De siffror jag sett ligger runt 20 becquerel per kilo gåskött. Det kan jämföras med de tusentals becquerel som älgarna i nedre Norrland fick i sig efter Tjernobyl, men trovärdigheten i de ryska siffrorna vet jag inget om.
Det finns också en hel del dokumentation om hur allsköns radioaktivt skrot, i otrevliga kvantiteter, dumpats vid och kring Novaja Zemlja.
Men paradoxen består. Gässen, som hjälplöst föll offer för samojedernas käppar, blomstrade under atombomben. Det tål att fundera på.

Ur ”Fåglar i Halland”, 2015



Till detta kommer en fotnot, modell större:

Hypotesen om atombombens roll i de vitkindade gässens expansion är min egen. Dess trovärdighet får andra bedöma. Jag lanserade den på sidan 160 i ”Tidvatten”, så här:

citat I Sven Nilssons klassiska fågelbok från 1858 finns en passus om de vitkindade gässen i Samojedien, där de, enligt professor Nilsson, ”utgör en betydlig del af invånarnes matförråd. Med käppar ihjälslå de, under ruggtiden, en stor mängd deraf”.
Men samojederna finns inte kvar på Novaja Zemlja. De tvingades därifrån i mitten av 1950-talet, när Sovjet började använda de bägge öarna till kärnvapenprov. Så kanske var det, paradoxalt nog, atombomben som blev lyftet för de vitkindade.”

Det var Thomas som föreslog att jag skulle bygga ut detta korta stycke till en essä till ”Fåglar i Halland”. Sålunda gav jag mig ut på en forskningsrunda på internet och gjorde en helt oväntad upptäckt.
Det är ingen konst att hitta fakta om Sovjets bombprov. Men jag var också nyfiken på en annan sak: varifrån fick Sven Nilsson uppgiften om samojedernas brutala gåsjakt?
Han nämner faktiskt källan själv. Strax före den citerade meningen skriver han om den vitkindade gåsen:
”Lepechin, en rysk naturforskare, fann henne i mängd i Archangelska Guvernementet…”
Så jag började leta efter Lepechin.
Ivan Lepechin föddes i St Petersburg 1740, och dog 1802 i samma stad. Han anses som en framstående naturforskare, zoolog och botanist, framför allt känd för sina vidsträckta resor i det Ryska imperiet.
Besöket i gässens rike skedde 1770-71. Lepechins dagbok gavs ut på ryska 1781, och översattes två år senare till tyska. Och här kommer den stora överraskningen:
Djupt ned i internets allra dunklaste källarskrymslen ligger Ivan Lepechins dagbok, inskannad av Google från ett exemplar i Österrikiska Nationalbiblioteket. Så här ser titelsidan ut:

tagebuch


Texten är kanske en smula svårläst, men här är ett utsnitt från sidan 221:

221

Och där står det: ”…einen beträchtlichen Theil der Nahrung der Samojeden ausmachen, indem diese ihrer zu der Zeit, wenn ihnen die Federn ausfallen, in den seichten Seen eine grosse Menge mit Prügeln todtschlagen…”
Sven Nilsson har helt enkelt översatt stycket till svenska, rakt av.
Och här har vi Samojedienresenären själv, Ivan Ivanovitj Lepechin:

Иван_Иванович_Лепёхин
Иван Иванович Лепёхин




Tillbaka till läshörnan