Hon hann undan

spårägget
...men ägget gick förlorat

Det är en skärfläcka, en gracil, svartvit porslinsfågel, med långa, blåa ståltrådsben och en snitsig Miró-näbb. Hon ligger och ruvar, trots att det redan är midsommar. Det är tredje eller fjärde försöket i år. Ända sen april har hon hunsats runt på stränderna av en tröstlös kavalkad av joggare, rävar, draksurfare, kråkor, lösspringande hundar och landshövdingar. På midsommardagens kväll, strax före tionyheterna, kör en mörkröd bil i hög fart ut på stranden. Jag följer den, maktlös, i kikaren. Den gör en snäv u-sväng, med sand sprejande från framdäcken, och styr sen rätt mot skärfläckan.

Själv har jag, utan att egentligen vara förtjänt av det, lyckats överleva sommaren, en prestation nästan i klass med att överleva vintern. Jag är, ska ni veta, en fattig, syndig mansperson, utan vare sig parrelation eller utegrill. Bor gör jag, sen länge, i en sommarstuga, belägen i vad som förr kallades en ”badort”. Från mitt vardagsrum har jag fri sikt över havet, som mental motvikt mot höstregnen, vintervindarna och den inskränkta komforten. På somrarna är problembilden en annan. Ni kan själva föreställa er mina utsikter i juli. Jag är, generellt sett, usel på sociala sammanhang, och definitivt en förfelad figur på en badort under det som med en passande term kallas ”industrisemestern”.

En hotad skärfläcka har ett spektakulärt försvarsknep, inkodat i aminosyrorna sen skräcködlornas tid, mot vad som för henne är ondskans makter. Hon låtsas vara sjuk, med ett utstuderat skådespeleri. Vinglande stapplar hon bort från bogropen, med vingpennorna släpande i sanden, teatraliskt jämrande, som om den annars så paranta fågeln förbytts i en fyllekaja. Även den listigaste räv låter sig luras. Men pantomimer biter, tyvärr, inte på röda bilar. Jag ser henne resa sig och hukande ta ett kliv mot bilen, men dess fart överträffar alla för henne kända tidsskalor. I sista mikrosekunden flaxar hon åt sidan, i en sky av sand. Sen försvinner bilen ut i vänstra kulissen.

Det var bättre förr. Sen jag slutade jobba har begreppet ”fritid” mist sin mening och lättjan sin sötma. Elva månader om året gör jag vad som faller mig in, med samvetet sövt av att det inte är nån som ser det, men i juli blir jag hängande mellan min avsaknad av samhällsnytta och min oförmåga till delaktighet i badortslivets enkla nöjen. Det händer att jag badar, men ogärna i dagsljus och framför allt inte nykter. Jag vågar inte ens använda kikaren efter åtta på morgonen, av rädsla för att bli tagen för tittare, eller nåt ännu värre. Det känns som om jag hamnat fel, liksom skärfläckorna.

Mulen i sinnet går jag ut och besiktigar bilspåren, som löper som oläkta operationsärr över den låga sandbank där fåglarna brukar försöka häcka, i fåkunnigt trots mot det rörliga friluftslivet. I ärrets mitt ligger skalet av ett halvt ägg, milt olivgrönt med svarta och gråa bläckfläckar. Det måste har virvlat runt i turbulensen när däcket brakade över bogropen. Jag tar ett foto, men det ser onaturligt fridfullt ut, med den dekorativa ägghalvan mot den curryfärgade sanden. I huvet har jag den andra bilden, av skärfläckan i skräck och panik inför den kompromisslöst framrusande semesterindustrin. Jag såg henne aldrig mer.


Ur Hallands Nyheter sommaren 2010


Tillbaka till läshörnan